Reading - Luton3 - 0
Pelle tänkte om - och Gefle övertygade mot Häcken
Efter en rad matcher med darrigt försvarsspel och ojämn form gjorde Gefletränaren Pelle Olsson det enda rätta - in med de bästa spelarna oavsett position, och forma spelsystemet därefter. Därför startade Gefle med tre mittbackar, två ytterbackar som kantspringare och Micke Dahlberg som offensiv mittfältare. Följden blev att laget äntligen tycktes sitta ihop. Och vi saknade inte Jonas Lantto alltför mycket.
Det märktes redan från avspark att Gefle var med i matchen på ett helt annat sätt än vad man var mot till exempel Kalmar, AIK och Norrköping. Plötsligt vann vi boll högt upp i banan, och passningsalternativen var många. Dessutom gjorde det inget att många spelare ville ha boll.
Att matchen slutade 2-2 får betraktas som lyckat ... ur Häckens perspektiv. För Gefle hade mycket väl kunnat ro hem alla tre poängen om Jakob Orlov haft marginalerna med sig under slutkvarten. Särskilt minns vi ribbträffen på slutet och läget rakt framför mål efter fin frispelning av Johan Oremo.
Men det ska sägas till Orlovs försvar att han vid det förstnämnda tillfället gjorde en mycket högkvalitativ teknisk prestation som över huvud taget fick med sig bollen i trängseln ett par meter från mål, och dessutom fick iväg ett välriktat skott, som Häckenmålvakten styrde i ribban och över. Och vid den andra chansen kom Jakob lite väl rakt på, utan vinkel, och då har målvakten alltid lite mer övertag. Därav den våldsamma satsningen i skottögonblicket ... och bollen smet tio meter utanför.
Slutsummeringen måste ändå bli positiv: Äntligen känns det som om vi är med i Allsvenskan igen efter en serie tveksamma insatser. Nu är det bara att hoppas att Alexander Faltsetas och Johan Oremos skador (både uppges ha haltat in i spelarbussen) inte är av allvarlig art.
Det känns som om vi med den här uppställningen - som kan beskrivas som 5-5-0, 5-3-2 eller dylikt i försvarsspelet - stänger mitten. Häckens instick till Martin Ericsson vid 2-1 i den 70:e minuten var ett olycksfall i arbetet, och kom efter att det så att säga "bara var backlinjen kvar" att försvara sig med.
Om motståndarna anfaller längs kanterna gör inte så mycket i och med att vi har tre duktiga innerbackar som håller straffområdet rent från instick och inlägg.
I anfallsspelet - där uppställningen skulle kunna skrivas 3-5-2 och ibland 3-4-3 - får vi betydligt fler alternativ än tidigare, och vi har definitvt mycket mer att hota med när tre anfallare (Oremo, Orlov, Dahlberg) finns på planen.
Jag har fruktat IFK Göteborg (onsdag på Strömvallen) i flera veckor, nu börjar jag längta efter den matchen.
