Ska vi blunda eller ska vi vara ärliga?
Första trepoängaren inkasserades på fredagskvällen för Gefle IF. I en mycket medelmåttig match avgjorde Gefle sent efter ett mål av Deniz Hümmet. Men trepoängaren var också det enda att glädjas åt denna kväll.
Man kan välja att blunda och glädjas åt årets första trepoängare. 1-0 i slutet av Deniz Hümmet på inspel från Piotr Johansson(som var bäst i Gefle med sitt inhopp) och en seger som var välbehövlig. Eller så väljer man att titta nyktert på situationen och inser att vi spelar en fruktansvärt dålig fotboll och har all tur i världen som vinner den här matchen. Inte för att Syrianska var speciellt bra heller men vi har ingenting att komma med rent spelmässigt.
Vi tar inga löpningar, förutom Piotr när han kom in.
Vi kan inte slå ett uppspel via mittfältet
Vi har noll självförtroende och klarar inte av dom enklaste saker med boll.
Jonas Lantto, som jag trodde skulle passa utmärkt som innermittfältare i superettan hinner inte med och är långsammare än någonsin.
Johan Oremo är komplett klappkass i spelet och om han inte gör mål är det som att spela med en man mindre i anfallsspelet.
Rene Makondele är kanske långsammare än Lantto.
Och vi har en tränare som inte har en aning om hur man spelar en offensiv fotboll.
Vi fick tre poäng och vi kan växa av det, men vi har så stora brister på så många ställen och vi har ingen som kommer att kunna rätta till dom bristerna att vi får räkna med att detta år är ett övergångsår, eller åtminstone tills vi byter tränare.
När man sitter på läktaren hör man hur förbannade folk är på hur det ser ut på planen. Alla ser att vi inte har en tillstymmelse till spelidé och Gefle IF får säga vad dom vill om det, men vi är inte lättlurade, vi har sett tillräckligt med fotboll i våra dagar att vi kan bedöma om vi spelar bra eller inte.
Det är med blandade känslor man går hem från Gavlevallen denna kväll. Jag vill Gefle IFs bästa, jag följer dom så noggrant jag hinner och har möjlighet till och det är min bestämda uppfattning att varje sekund Thomas Andersson är vår tränare är en sekund längre ifrån elitfotbollen igen.
Jag lyssnade på den utmärkta podden ”Vi är tråkiga Gefle” och där pratade vår klubbdirektör och sportchef Pär Lagerström om Gefle. Jag gillar Lagerström, jag tror på honom och jag inser att han sitter i en position där han måste vara väldigt, ska vi säga positiv med sina uttalanden om Gefle IF och det man försöker skapa. Men hur ska jag kunna motivera för mina kamrater att komma att titta på Gefle IF? Vad ska jag säga till dom? Att vi spelar en bra fotboll och att det är värt att åka upp till Gavlevallen för att få sig lite underhållning så här en fredagskväll?
Om jag skulle säga det till mina kompisar hade jag snart inga kompisar kvar.
Det vi gör är inget annat än rent fotbollsmord. Vi är fotbollsmördare, ursäkta uttrycket, vi spelar en så bedrövligt negativ fotboll att jag aldrig någonsin skulle rekommendera någon jag känner att gå på Gefle IF för att titta på rolig fotboll.
Jag vet vad jag tycker att rolig fotboll är och det är inte det Gefle IF spelar. Jag har köpt min seriebiljett för 3000 kronor och jag ångrar inte en sekund att jag ger Gefle mina pengar, det ska klubben ha. Men jag skulle vara den förste att lägga till en 1000-lapp till i en insamling att lösa vår tränare från sitt kontrakt så att Gefle kan ta in en tränare med visioner och en framtida spelidé.
Ta med en kompis nästa gång sa speakern. Jag ska leta upp min största fiende och ta med honom.
Jag valde att inte blunda för det jag såg idag.
Tack för ordet.
