Slut för denna gång
Vinst i sista matchen för året, men förlust ändå.
Trots en bra avslutning av serien tog idag den allsvenska verkligheten slut för Gefle IF och imorgon börjar ett nytt kapitel som heter Superettan. Känslan i kroppen är…ingenting. Att vi skulle åka ur var klart redan i somras och…eller vänta, plötsligt började vi ta lite poäng, men det kan ju aldrig gå att hämta in det hopplösa läge vi hamnade i innan sommaren. Helsingborg visade sig vara riktigt dåliga ju längre serien gick och plötsligt stod vi där med chans att klara en kvalplats trots att vi var klara för nedflyttning redan för ett antal månader sedan.
Vi spelar sju raka utan förlust och vinner de tre sista matcherna. Heder åt laget som aldrig gav upp. Heder åt laget som hittade tillbaka till Geflementaliteten, att när det ser som sämst ut, då kämpar vi ännu hårdare. Heder åt laget som gav oss något att intressera oss för hela vägen in i slutminuterna av sista omgången. Vi kunde inte begära mer efter den katastrofala vårsäsong som sedermera gör att vi nästa år spelar i superettan.
Ska man deppa ihop eller hur hanterar man det här? Vi är laget som alltid klarat oss, men nu gick det inte längre. Och det i ett läge där föreningen faktiskt på fler sätt hade ett bättre utgångsläge än någonsin tidigare. Idrott är inte alltid logisk och följer inte några givna vägar. Men i slutändan är det på något sätt logiskt att ett lag som under elva år klarat sig kvar utan att en enda gång hamnat på övre halvan i tabellen inte ska kunna rädda allsvenskt kontrakt hur länge som helst. Någon gång tar det slut och nu var det dags.
Vi kan titta på så många olika orsaker till att det här hände, men den allra största orsaken är att vi på elva år inte har lyckats få upp vår omsättning på den nivå som krävs för att bli ett lag för den över halvan. Vi har gjort det oerhört bra med de små medel vi haft, men vi har inte gjort det bra när vi misslyckats med att skapa bättre förutsättningar på alla dessa år.
Varför känner jag ett sug efter fotboll igen redan nu? Varför tror jag att nästa år kan komma att bli en mycket rolig säsong för oss som följer laget? Jag har bara en positiv känsla i kroppen. Lurar man sig själv om man tror att nästa år kommer att bli en säsong då ett nytt intresse väcks för Gefle IF?
Det är möjligt att jag lurar mig själv, men det är känslan jag har i kroppen.
Betänk att Gefle IF i tolv säsonger i rad har förlorat fler matcher än man vunnit. Man kan säga att vi har varit ett förlorande lag i över tio år i sträck. Det är en ganska ovanlig rad som få klubbar får uppleva. Men varje år har vi ändå avslutat säsongen med en bra känsla i kroppen eftersom vi uppfyllde det mål som vi innerst inne satt upp, att klara oss kvar. Fakta kvarstår dock, vi har varit ett förlorande lag i många år nu, och det sätter sina spår.
Nästa år ställs vi mot sämre motstånd än vi gjort på väldigt länge. Jag säger inte att det är givet att vi är ett topplag i superettan, det är för tidigt att säga något än innan vi vet hur truppen ser ut. Men jag kan inte låta bli att få en spirande känsla i kroppen när jag tänker på nästa säsong. Det kanske låter befängt så här dagen när vi åker ur, men jag kan inte hjälpa det. Kanske beror det på att jag förlikat mig med superettan en lång tid även om det blev spännande på slutet. Jag tror att vi har stora möjligheter att kliva tillbaka direkt nästa år, men det kommer att krävas mycket av oss. För det är svårt att vinna en serie, väldigt svårt. Jag har bara en känsla av att det tempo som kommer att bedrivas i superettan kommer att passa en hel del av våra spelare som handsken.
Den närmaste tiden kommer att bli intressant. Vi kommer att tappa några spelare och andra ansluter till truppen. Hur ser satsningen ut? Vi har redan värvat Makondele och det säger oss att vi definitivt siktar på att kliva upp i allsvenskan på en gång, varför annars värva en 34-åring?
Vem tränar oss nästa år? Thomas Andersson har avslutat året väldigt bra, är han rätt man att föra oss tillbaka till Allsvenskan igen eller kommer det in en helt ny tränare?
Vad vill Gefle IF? Vad ska vi stå för i framtiden? I Allsvenskan handlade det om överlevnad för oss, nu kliver vi ner en serie där vi kommer att möta klubbar med mindre rutin än vi har. Nu handlar det om att blanda sig i en toppstrid, eller?
Och ännu viktigare, om vi går upp igen, vad vill vi vara då? Ett lag som ligger på nedre halvan och krigar för sin existens varje år eller siktar vi då högre och är vi redo för att sikta högre?
Många säger att det här är döden för Gefle IF och att det kommer att ta många många år innan vi får se allsvensk fotboll i staden igen. Jag tror inte det. Jag tror att det här kan vara ett startskott för en förening och för en stad som nästa år kommer att vakna upp utan ett lag i högsta serien. Ibland märker man inte att man vill ha något förrän det är borta.
Det finns många saker att diskutera och att skriva om, både om året som gick och året som kommer. Jag hoppas att den nya regimen i Gefle IF har en bra handlingsplan om hur man vill gå vidare och att man får med sig hela Gävle och distriktet på den resan. Vi vill ha ett allsvenskt lag i Gävle. Vi kanske inte förstår det än, men om ett tag kommer vi att inse att så är fallet. Vägen dit går via superettan och jag har en känsla av att den resan kan bli väldigt rolig!
