Sorry Micke – du hade rätt, vi hade fel
Det hade varit intressant att få veta hur Gefle IF:s förlustresultat mot GIF Sundsvall, Örebro SK och Örgryte IS sett ut om man redan i de matcherna börjat applicera det nya och framgångsrika spelsystemet. Troligtvis hade Gävlelaget stått på ännu fler poäng vid det här laget. Men vi ska erkänna, vi var skeptiska när det låga försvaret togs i bruk mot AFC Eskilstuna. Nu är det bara att ge Micke och laget rätt.
Ändå, det finns några detaljer att slipa på. Men de sistnämnda återkommer vi till. Låt oss först lista faktorerna som gör sommarversionen av Gefle IF så svårslaget:
1. Den tajta och hårt arbetande boxen.
Micke Bengtssons 5-4-1 i försvarsspelet (ibland 5-1-4) är närmast ogenomtränglig. I de senaste matcherna har det blivit tydligt hur motståndarna till slut bara matar inlägg i hopp om att få med sig en turlig studs.
2. Viljan att återvinna boll på egen planhalva.
Vi gillar att GIF – när man förlorar boll på egen planhalva – ser till att försöka återta bollen så snabbt som möjligt. Och om det inte går, i alla fall försöker förhindra att försvarslinjerna spelas igenom genom att jobba nära moståndarna.
3. Den grundmurade tilliten till spelsystemet.
Det märks att samtliga spelare vet vad de ska göra och det märks att de vet att om de utför sitt jobb så kan det bli vinst i slutänden.
4. Nyförvärvens självförtroende.
I början av säsongen upplevdes Adrian Edqvists och Constantino Capotondi optimism snarast som naivt övermod. De ville mycket, men aktionerna blev inte alltid produktiva. Tack och lov påverkades inte självförtroendet av de många felpassen och felbesluten. Nu känns det som om Edqvists och Capotondis mod har smittat av sig på alla medspelare.
Robin Wallinder i målet är säkerheten själv. Här har GIF gjort ett fynd. Wallinder är inte bara lugn och trygg, han gör dessutom omöjliga räddningar i varje match. Det är precis en sådan keeper som ett vinnande lag måste ha.
York Rafaels utväxling är enorm. Äntligen visar han den klass han haft inombords sedan pojklagstiden, då han gjorde vad han ville med motståndet. Men det känns ibland lite som om vi kastar bort hans offensiva kvalitéer när han tvingas arbeta för långt bak i planen.
5. Hörnorna.
Statistiskt görs det bara mål på var trettionde hörna. Att GIF lyckas skapa fler farligheter på sina hörnor än vad resten av lagen i svensk elitfotboll gör är häpnadsväckande. Bara Jacob Hjeltes skarv mot bakre stolpen i bortamatchen mot Östers IF skulle vara värd en uppsats.
Men det är tre moment som kan utvecklas:
1. Pressen på bollhållaren.
När motståndaren kontrar och kommer tre mot tre, eller skapar kaos i de bakre leden – då blir vi alltför bolltittande. I princip alla Brages chanser (i hemmamatchen på Gavlevallen) uppstod för att ingen pressade bollhållaren tillräckligt intensivt.
2. Passningsspelet.
Vi skulle vilja se att Gefle IF jobbar lite närmare varandra i sina kontringar. Det känns ofta som om vi anfaller med hjälp av en triangel mellan just tre spelare, medan de andra spelarna är inaktiva. Här tror vi att Micke Bengtsson skulle tjäna på att träna passningsspel i högre tempo än matchtempo à la Henrik Rydström.
3. Antonio Yakoub.
Det är förståeligt att Yakoub inte passar in i detta bakåtlutade Gefle. Ändå går det inte att komma ifrån att vi borde se till att bereda plats för en sådan klasspelare. Men fråga oss inte hur.
