Tyvärr Gefle, rädslan att förlora är större än viljan att vinna
I en jämn serie som Allsvenskan är det psykologiska spelet helt avgörande. Det är därför som alla storklubbar i Europa har minst en anställd mental tränare. När styrka, kondition, teknik och taktik ligger på ungefär samma nivå, då är det inuti huvudet som skillnaden finns. Inget lag kan väl fungera som statuerande exempel bättre än Gefle IF 2014. Ett lag som älskar att spela så länge det står 0-0. Som igår i 1-1-matchen mot Falkenberg.
Hade Gefle IF modell 2014 hetat AIK eller Djurgården hade alla runtomkring börjat prata om att klubben måste få in spelare som spelar för klubbmärket, och annat känslomässigt dravel.
Det är inte det som det handlar om. Gefle spelar ett enkelt anfallsspel, solitt försvarsspel och leder rättvist med 1-0 mot Falkenberg efter en halvlek. Men därefter blir det en ny match. Och tyvärr ser det också ut som om vi får in nya spelare.
Jag förvånandes över Simon Lundevalls kommentar i halvtid mot Åtvidaberg för några veckor sedan. Han sa att man måste sluta spela så ängsligt när man leder. Detta problem kvarstår. Ja, det gick att se redan i premiären mot Mjällby.
Gefle IF 2014 älskar inledningen på en match. Och det är inte så konstigt. Matchen har ingen karaktär, det finns inget att förlora, man kan gå ut och sätta sin prägel på den. Så länge inget mål kommer in och förstör illusionen om detta spännande tillstånd, då vet Gefle hur man ska uppträda. Men så fort målen trillar in är det som om kollektivt kaos inträder.
Mot AIK hemma hade Gefle energi fram till minut 50 (när Dioh Williams gjorde mål) och ett tiotal minuter ytterligare. Mot Åtvidaberg gjorde Johan Oremo 1-0 efter några minuters spel. Det skapade en våg av energi, för att efter 15-20 minuter övergå i ett tillstånd av handlingsförlamning.
Mot Kalmar FF på annandag påsk spelade Gefle sin bästa fotboll för året (kanske de sista årens bästa fotboll) fram tills Kalmar gjorde 1-0 i den 20:e minuten.
Gefle IF är alltså som bäst när matchen ännu inte har ett ansikte, innan tankarna om en eventuell vinst eller förlust har letat sig in i medvetandet.
Hur ska Gefle komma ur detta då? Att matchen övergår från möjlighet till ett avgörande tillstånd som helst bara ska ta slut.
En variant är att sluta fred med vetskapen om att Superettan närmar sig. Att inget spelar någon roll. Att alla går ut och spelar utan tanke på resultatet.
Men det viktigaste är nog att hitta fram till en grundspel, där alla vet sina roller och inser att om jag bara gör det och det så spelar vi vårt spel. Man kan defintivt inte kalla det "grundspel" som Gefle IF föll in i från och med den andra halvlekens början igår. Att hålla i bollen utan någon som helst övertygelse om att tvåan ska petas in - det är bara att vänta på att motståndarna tar över matchen.
En som saknas är Daniel Bernhardsson. Bernhardsson hade aldrig låtit en motståndare köra armbågen i Jens Portins tinning och komma undan med det (vi fick inte ens inkastet, för där vinkade Henke Larsson mest). En Daniel Bernhardsson hade varit på domaren som en hök när Oremo inte fick hörna på ett skott som touchade en motståndare.
Bernhardsson var helt enkelt väldigt bra på att visa att viljan att vinna överstiger allt annat i 90 minuter. Som det är nu är Gefle IF för upptagna av att inte förlora tre poäng. Och det är inget recept för framgång.
