Gefles hemmamatcher 2011 – topplista … och bottennapp

Jag har varit på plats på Strömvallen vid 14 av 15 tillfällen, den jag missade var den första matchen – Norrköping hemma (2-0). Men i och med att jag fortfarande har hela matchen på hårddisk och sett den x antal gånger, lägger jag också in den i rankingen. Men helt klart är det ju att det inte är helt lätt att känna så mycket inför matcher man sett framför skärmen som de man sett på plats. Tevebilden visar faktiskt bara en utvald del av planen, och det går inte att från soffan känna den grad av laddning, spänning, nervositet, hets och så vidare som sjuder på arenan (om man nu kan kalla Strömvallen för en ”arena”, men det är en annan femma).

 

Här nere följer de fem hemmamatcher jag rankar högst 2011. Helt subjektivt. Börjar likt Letterman med de lägst rankade och jobbar upp (ner) mot nummer ett.

 

5. Gefle-Malmö 2-0, 8 september. Mål: 1-0 Daniel Theorin 24 min (straff), 2-0 Mikael Dahlberg 79 min.

Gefle hade spelat i 2 månader och 6 dagar utan att vinna en allsvensk match. Men här hände det plötsligt. Oj, så viktig den här segern var! Och den kom mot förra årets svenska mästare dessutom. Försvaret var åter kompakt. Marcus Hansson och Zakaria Abdullai (hoppade in sedan Yussif Chibsah skadat pannan efter några minuters spel) tätade tillsammans med fyrbacklinjen till ytan framför straffområdet. Malmös chanser kom på distansskott. Klassiker 1: Nyförvärvet och den blivande skyttekungen Mathias Ranégie frispelas, men Olof Mård tacklar skuldra mot skuldra och Ranégie flyger all världens väg. Klassiker 2: Klacken sjunger sig rakt igenom första halvlekens ösregn med ”Bakom molnen är himlen blå”.

 

4. Gefle-Häcken 2-2, 28 augusti. Mål: 0-1 René Makondele 27 min, 1-1 Dahlberg  29 min, 1-2 Mathias Ranégie 72 min, 2-2 Daniel Bernhardsson 89 min.

Var Malmösegern viktig så var nog poängen mot Häcken förlösande. Efter sex raka matcher med förlust kom så första poängen. Det offensiva spelet övertygade inte som det gjorde borta mot Halmstad och hemma mot Helsingborg, men försvaret var åter stabilt. Mårds blackout när han gav Ranégie öppet mål får sättas på oturskontot. Jag hade skrivit att jag trodde på degradering. Nu kom hoppet åter. Dahlberg var rykande het, både som targetspelare och som avslutare. Hans form bara steg efter den här matchen. Och vilken eufori när Daniel Bernhardsson satte 2-2 på nick (det skulle visa sig att detta var början på en hörnhöst utan dess like …) i näst sista minuten. Kom ihåg att Häcken vid den här tidpunkten var ruskigt bra.

 

3. Gefle-IFK Norrköping 2-0, 9 april. Mål: 1-0 Daniel Theorin 11 min (straff), 2-0 Hasse Berggren 88 min.

Första hemmamatchen för säsongen. Här grundlades årets ”vi tror på oss själva”. Ett uppskrivet Norrköping med Elfsborgsförvärven Anders Wikström (moderklubb Brynäs och fd GIF-spelare) och Mattias Florén, samt Örebrostjärnan Astrit Ajdarevic, kom till Strömvallen som något av favoriter. Men Gefle visade upp ett aggressivt och kassaskåpssäkert försvarsspel, parat med sylvassa kontringar där Jonas Lantto var i högform. Daniel Theorin visade att straffen mot Sundsvall i 2010 års kval inte var en lyckträff. Hans 1-0-straff satt säkert. Och Hasse Berggren (som ersatte Mikael Dahlberg, skadad i första matchen) satte 2-0. Lite visste vi då att detta skulle bli Berggrens sista allsvenska mål genom tiderna. Inte heller anade vi att han ersatte en av allsvenskan 2011:s skarpaste målskyttar.

 

2. Gefle-Elfsborg 1-0, 18 juni. Mål: 1-0 Jakob Orlov 59 min.

Sommar och sol och Gefle lyckades lägga ett allsvenskt topplag på rygg, och göra det välförtjänt. Man visade att segern mot AIK på Råsunda tre omgångar tidigare inte var en tillfällighet. För första gången fick vi se prov på samarbetet mellan Dahlberg och Orlov. Radarn skulle vässas match för match och kulminera i matchen mot GAIS på Gamla Ullevi några veckor senare. Ja, för första gången såddes frön i våra Gefle-hjärnor – det här kanske blir en rätt bra säsong trots allt. Mattias Hugosson höll sin femte nolla i rad (vi får tacka mannen med flaggan att Lasse Nilssons 1-1 blev underkänt, kändes som ett klart gränsfall, men det här var plötsligt en sån tid – allt gick med oss!). Och inte minst: Jonathan Hellström var tillbaka i gammalt gott slag … nej, gammalt gott … han var bättre än någonsin.

 

1. Gefle-IFK Göteborg 1-0, 26 juni. Mål: 1-0 Mikael Dahlberg 26 min.

Sol igen, sommar igen. Men nu ännu varmare och över 6500 på läktarna. När hände det senast? Canal plus sände Gefle som huvudmatch. När hände det senast? Och ovanpå detta – en inledning från hemmalaget som påminde om … ja, om Barcelona eller USA All stars i basket. Inom loppet av några minuter hade Lantto skjutit i stolpen och Orlov nickat i precis samma stolpe. Herregud, IFK Göteborg hade ju Tobias Hysén … kunde detta vara sant. Det var nästan för bra för att vara sant när Dahlberg satte 1-0 på passning från Orlov (en spegelbild av målet mot Elfsborg, fast nu med Dahlberg som avslutare – en stenhård passning mot första stolpen och så en påpasslig fot mellan back och målvakt). Och väl hemma gick det inte att titta sig mätt på inspelningen, där Jens Fjellström nog trodde att Gefle kunde komma femma i serien med det här spelet.

 

Under strecket … inte ens nära … det vill säga ”ska förpassas till glömskan”:

Gefle-Örebro 0-1, 31 juli. Mål: 0-1 Paulinho 28 min.

I de bittra förlustmatcherna mot GAIS och AIK hade vi haft högvis med chanser, dessutom haft grym otur med marginalerna. Men mot Örebro var Gefle bara lite, lite sämre. Försvaret var inte dåligt, anfallsspelet var däremot lite håglöst. Ja, det såg ut som om spelarna var mätta … eller kanske utbrända. Det fanns ingen reservdepå att hämta kraft ur. Dessutom mötte man ett ÖSK som precis fått tillbaka en rad nyckelspelare. Skulle det någonsin vända? Vad var det som behövde vända? De spelare som vi hade geniförklarat såg plötsligt ut som medelmåttor. Kanske är det sådant som händer i en lång serie? Hur kommer det sig att Helsingborg aldrig fick en svacka? För att man hade den bredaste truppen? Finns det förklaringar till sånt här överhuvudtaget?

 

Summering:

Ändå, med facit i hand. Om en hemmasäsong ändå har en okejinsats som sämsta prestation, då inser man att Gefle IF:s säsong hemma på Strömvallen varit mer än godkänd. Det bästa är att nästan alla nyckelspelare har kontrakt över 2012 också. Men vi väntar spänt på Theorin och Chibsahs beslut.

 

HANS CARSTENSEN