Glad att vi inte är som dem
“Låt våra minnen visa vägen” löd banderollen som vecklades ut nedanför norra läktaren. Över hela läktaren hade tifogruppen återskapat målningar av forna derbyhjältar. Skulle vi få en ny hjälte?
Torsdag morgon
Vissa matcher kräver längre tid att smälta än andra. Söndagens derby var en sådan match. Det är inte resultatet i sig som var dränerande, vi har spelat oavgjort mot AIK på hemmaplan tidigare. Med några dagars distans kan det vara skönt att bryta ned derbyt för att förstå vad som egentligen hände på Tele2 arena.
Inför derbyt var känslan att Hammarby hade mer att förlora än AIK. Bajen har inlett starkare än någonsin i Allsvenskan, våran inför säsongen nya tränare Martí Cifuentes var obesegrad inför matchen mot Kalmar. När sviten väl bröts så var det som att kika ut över kanten vid Grand Canyon och inse att faller vi nu så faller vi långt. Långt och hårt. Inte långt ned tillbaka till 2012 och misären i Superettan kanske, men för varje år som gått sedan återkomsten har vi tagit steg uppåt, framåt. Nu stod vi där som favoriter mot våra antagonister, stirrandes öga mot öga, som serieledare. Med allt att förlora.
Inget som frälser
Ge mig första 45 minuterna i repris och jag skulle vara i himlen. Inte nödvändigtvis för att vi var det bättre laget, utan för att vi hade tagit ledningen med våran fiendes metoder. Det tidiga underläget till trots så maler vi på, i vetskapen om att Hammarby anno 2022 endast behöver en fast situation i ett någorlunda länge för att såra våra motståndare. AIK är för mig förknippat med hörnmål och 1-0 vinster. Väldigt lite underhållningsvärde för pengarna och inget som får den neutrale att bli frälst.
Missförstå mig rätt. Hammarbys identitet ligger i det svängiga klacksparkandet som böljar. Men identitet är inget som förhindrar att ha flera verktyg i sin låda. Och desto fler verktyg vi har, desto mer svårslagna är vi. Det höga presspelet är ett, det kan vi. Snabba kontringar ett annat, något som vi också kan utan och innan. Ska vi förlita oss på inledningen av 2022 har vi nu adderat fasta situationer i vår repertoar. I derbyt mot AIK föll det sig som så att det öppna spelet blandade och gav, men frisparkarna resulterade i livsfarliga målchanser.
Domarinsatser hit och missade straffdebacle dit. Mitt i allt en frustrerad Selmani som hade svårt att lägga band på sig.
En ny derbyhjälte
Känslan när matchen nådde sitt slut var att Hammarby hade förlorat och AIK var mer än nöjda. En känsla som gestaltades av rivalernas lagkapten Seb Larsson som ägnar närmare en minut åt att sparka på konfetti vid sidlinjen när de hade offensivt inkast efter 85 minuter, vid ställning 3-3. Frustrerande där och då att se. Nu med några dagars distans och svalnade känslor kan jag ändå känna glädje. Samma bild av Seb visualiserad men med känslan av att vara glad att vi inte är som dem. Vi ville gå för det, det räckte inte hela vägen denna gång.
Fick vi några nya derbyhjältar?
Kanske inte, men vi ska komma ihåg att det är Martís blott fjärde månad som tränare i Hammarby. Hans första derby där han inte på något sätt gör bort sig. Vi möter ett lag med skickliga spelare, de är dem som ser till att matchen lever för deras del. Det var inte resultatet vi ville ha, och inte heller resultate vi behövde. Men vi fick svart på vitt att vi kan såra även seriens bästa defensiver med vårt nya anfallsvapen. Fasta situationer. Kanske är det våran nya derbyhjälte?