Grattis Helsingborg – en stark revansch för 2010
"De har uppträtt med samma övertygande målmedvetenhet på som utanför planen, de har presterat resultat från första omgången utan några bestående formsvackor, de har till och med hanterat spelaromsättningen i truppen på bästa möjliga sätt. Och såklart.. De har Sveriges största anti-Mourinho på bänken."
Helsingborg är svenska mästare i överlägsen stil.
I år tog de revansch, och vann guldet de skulle vunnit i fjol. Förra årets skånska dominans var så stor att Helsingborgs poängsnitt hade räckte till SM-guld samtliga år på 2000-talet utom 2003.
Och i många avseenden har vi fått se samma Helsingborg 2011, som 2010; de har uppträtt med samma övertygande målmedvetenhet på som utanför planen, de har presterat resultat från första omgången utan några bestående formsvackor, de har till och med hanterat spelaromsättningen i truppen på bästa möjliga sätt. Och såklart.. Det är inte svårt att göra sig rolig över Conny Karlssons omoderna coahingstil. Det är ju så anti-Mourinho det kan bli. Men i en tid då tränarnas betydelse för laget stundtals höjs upp på en löjlig nivå, och det ställs profilkrav på tränarnas meriter, taktiska kunnande, hantering av media och engagemang på bänken kanske en mer tillbakadragen roll kan vara precis den rätta ingrendiensen för en redan fungerande maskin. Don't fix what ain't broken.
Helsingborgs majestätiska uppvisning 2011 ska icke förringas på något sätt. Men vissa av guldkonkurrenterna sina förklaringar till varför det gått snett i år: Malmö FF:s ekonomiska besked i vintras satte ton för hela säsongen, och Rolle Nilssons ryktesmakeri med FCK skapade ytterligare oro. Rikard Norlings förusättningar att kombinera Europaspel med den utomstående pressen och skadeproblem på truppen var dödsdömda. AIK skulle aldrig ha varit en guldkonkurrent. Men Andreas Alm lyckades få ut maximalt av truppen, och ledningen sålde definitivt bort sina chanser i somras. Däremot ett fett minus till Örebro och, som vanligt, Elfsborg.
Slutligen. Här är mina tre förklaringar till varför Helsingborg är svenska mästare 2011:
- Lagmaskinen
Helsingborg har valt sina tillfällen väl under 2011. I så många matcher har de spelat långt ifrån bländande fotboll men alltid haft förmågan att vända matcherna, peta in bollen till slut, och plocka poängen. De vet de själva – och det visste också motståndarna till slut. Det psykologiska övertaget blev kännbart för alla som stod på planen. Kalmar 2008 och AIK 2009 byggde sina segrar i samma anda. Helsingborg 2011 ställer sig till denna skara av lagmaskiner under 2000-talet.
- Agerandet på transfermarknaden
Sportchef Jesper Jansson har gjort ett fantomjobb i skymundan av resultaten på planen. Henrik Larsson försvann, Marcus Lantz försvann. Det kan vi. Men senast i vintras kritiserades HIF för att ha nobbat bud på både Alexander Gerndt (Groningen) och Rasmus Jönsson (Schalke 04) för summor kring 40 miljoner kronor. Det visade sig vara helt rätt. Förutom att spelarna hjälpte laget till SM-guldet tjänade HIF ytterligare pengar på deras utveckling, lyckades förhala (?) affärerna till augusti och köpte sig ännu mer tid att scouta in rätt ersättare. Det blev endast Thomas Sörum, som presenterade sig med tre poäng i sin första match från start. Lösningen med Peter Larsson istället för Joel Ekstrand får ses som mycket bra.
- Vinnarskallarna
Hänger egentligen ihop med båda ovanstående punkter. Helsingborg har en mycket fin blandning i truppen av rutinerat och hungrigt, tekniskt och arbetsvilligt, lojalt och individualistiskt. Men oavsett ålder eller ursprung slås man gång på gång av denna oerhörda målmedvetenhet. Mattias Lindström och Christoffer Andersson var med och vann SM-guldet redan 1999 - men verkar minst lika sugna idag. Unge Pär Hansson, har tagit för sig och spelat som bäst när det behövts som mest. Man kan i princip räkna upp hela startelvan. Ingen är en alibispelare i Helsingborg 2011.
Grattis, HIF!
