Guillermo Molins: "Inget jag hellre vill än att förlänga"
27 juni 2014 gick Guillermo Molins sönder i träningsmatchen mot Partizan Belgrad. Ena korsbandet var av och månader av rehabilitering väntade. 7 juni 2015 gjorde han allsvensk comeback mot Djurgården men det blev bara ytterligare sex matcher i serien innan ett nytt långt uppehåll väntade. Nu ser han framåt.
Hallå, Guille, hur är läget?
– Det är bara fint. Själv?
Jotack, det är bra med mig också. Fast jag har å andra sidan ingen allsvensk säsong framför mig som jag måste vara i form till.
– Ha ha, så är det.
Hur går det med rehaben?
– Det går bra. Jag är smärtfri äntligen, bara det är enormt skönt. Nu kan jag koncentrera mig på träningen och slippa känna efter så mycket. Vi ska göra ett styrketest här i dagarna och förhoppningsvis visar det att jag kan vara med redan på måndag när vi kör igång på riktigt.
Så härligt.
– Ja, det känns jätteskönt.
Laget samlas ju på fredag för fystester. Är du med då?
– Ja, det kommer jag att vara.
På alla övningar?
– Absolut.
Du lär väl ligga i topp i så fall med tanke på hur mycket du har tränat under semestern?
– Förmodligen. Jag har lagt mycket energi på mitt knä och när det väl kändes bra började jag löpa mycket.
Det har gått runt 19 månader sen den där kvällen i Belgrad.
– Det är sjukt när man tänker efter.
Om du visste då att det skulle ta så här lång tid då, hade du orkat då?
– Ja, det hade jag. Och inte bara för egen del. Jag är pappa till tre små barn och det är viktigt för mig att visa dem att ibland måste man ta sig igenom tråkigheter och inte ge upp vid motgångar.
– Sen så självklart, jag hade gärna sett att det hade tagit betydligt kortare tid. Och att det fanns mindre komplikationer, att det hade rullat på som det gjorde när jag skadade mitt andra knä. Det tog nio månader vilket är vad man brukar säga att det ska ta – sex till nio månader. Men med facit i hand, det var väldigt tufft i början och de fick operera om mig efter fem månader och jag var alldeles för snabbt ute på planen och tränade. Det fanns många grejer som jag borde ha gjort annorlunda, och kanske inte stressat så mycket utan låtit det ta den tid som hade behövts.
– Och det är precis vad jag gör nu.
Det är beundransvärt hur du orkar.
– Tack så mycket. Fast jag har egentligen inget annat val.
Rent krasst kan man väl se det som att du gör arbetsträning som vilken knegare som helst som skadat sig på jobbet.
– Det gör jag kanske. Men det jag kan säga är att jag tror inte det finns många människor som rehabar lika flitigt som jag gör och jag är väldigt stolt över mig själv efter att ha tagit mig igenom en, två, tre operationer. Och ändå ha hungern att komma tillbaka och få visa vad jag kan.
– För att vara helt ärlig så är fotbollsbiten det jag är minst nervös över. Jag vet att så fort mitt knä känns bra, så är det bara en tidsfråga… Det sa jag när jag kom hem till Malmö efter att inte ha spelat fotboll på två år. Den gången stämde det direkt. Jag säger samma nu, det ska bara vara en tidsfråga innan jag kan visa vad jag kan. Min känsla med bollen kommer aldrig försvinna. Min känsla för spelet kommer aldrig försvinna. Det som kan saknas är snabbhet och explosivitet, men det kan man träna upp.
– Det jag hoppas på nu är att mitt knä inte ska reagera alltför starkt på fotbollsträningen, och att jag bara kan jobba på att komma i form igen.
När du gjorde comeback i juni mot Djurgården, kände du att det var för tidigt då eller var det en okey känsla?
– Det var för tidigt. Jag försökte prata med alla och jag fick klartecken från alla, och alla ville att jag skulle spela. Inte minst ville jag det själv i och med den form jag var i när jag skadade mig 2014, och allt som hände däremellan med kaptensbindeln och så vidare. Allt det gjorde att jag inte var stark nog att stå emot, och jag ville som sagt verkligen spela. Men jag kände själv, och alla som såg mig spela, att det inte var alls samma spelare längre.
– Så när jag stukade foten i U21-laget på hösten, så var det det bästa som kunde hända mig. Jag hoppade upp i en nickduell och var rädd om knät, och landade fel och stukade foten. Då tog jag beslutet att jag inte skulle spela en minut till innan mitt knä är bra. Och det står jag fast vid.
– Det finns ingen mening för mig att spela på halvfart och inte kunna ta en startplats i Malmö FF. Det ser jag inte som något som jag trivs med.
Som utomstående var det svårt att veta om du inte var helt okey eller om det satt i huvudet på dig. För vi såg ju, precis som du säger, att det inte var samma Guillermo Molins sommaren 2015 som innan missödet i Belgrad.
– När jag väl gjorde comebacken tänkte jag att det kommer att gå över, smärtan kommer att försvinna. Sen gick det ett par månader och jag pratade med Per Herbertsson och berättade om hur ont jag hade. Han sa att det kommer att gå över, och om det inte gör det så får vi vänta till slutet av säsongen och ta tag i det då. Men det blev värre och värre och när jag stukade foten kände jag att jag nu tänker jag inte ödsla mer tid på detta.
– Det kanske är svårt att förstå vad jag menar, eller att det låter som att jag beklagar mig. Men jag kan inte hålla på med detta i halvfart, det är inte jag. Tänk dig själv att du är jättebra på att måla och så får du bara röd färg att använda; det blir nog inga snygga tavlor då.
Du åkte ner till Belgien och träffade din läkare där. Vari bestod problemet, alltså vad var det som smärtade?
– Alltså, problemet från första början… Knät är stabilt, nästan för stabilt, vilket har lett till att jag har haft problem att få upp rörligheten. Operationen är för bra gjord eller vad man ska säga. Att jag inte fått upp rörligheten i knät har skapat sina problem, men efter den andra operationen löste det sig. Då fick jag i stället ont i utsidan. När vi sen kollade upp det, efter att jag hade gått med smärtan i sex månader, visade det sig att där satt en skruv som var inflammerad. Den skruven har ingen funktion längre och när den togs bort, det var den största lättnaden.
– När jag vaknade upp efter operationen hade jag såklart ont efter själva ingreppet, men den där vidriga smärtan var borta. Och det är fruktansvärt skönt att bara kunna träna och inte behöva tänka på annat.
Är det inte lite märkligt att det skulle ta så lång tid att komma fram till att det var en skruv som var problemet?
– Absolut. Men det tog den tiden det tog. Tyvärr gjorde det det.
Om vi lägger historien åt sidan och blickar framåt, hur ser den närmaste tiden ut för din del?
– Det är att komma upp i bra fotbollsform, att knät inte reagerar vilket det inte borde göra, och sen bara köra utav helvete.
Vågar du ha några personliga mål, eller är det en dag i sänder som gäller?
– Det är en dag i sänder som gäller. Förra året, när vi började prata om mina mål då… Jag såg mig själv som den näst bästa spelaren i Sverige efter Zlatan (skratt). Och jag såg mig som skytteligavinnare 2015 och det var det ena med det tredje och jag satte press på mig själv. Jag hade inga problem med att säga vad jag tyckte och trodde, för jag gillar att sätta press på mig själv och hålla mina mål.
– Men så märkte jag att jag hade satt datum som inte gick att hålla och då satte jag ett nytt datum som inte heller det gick att hålla. Till slut väntade alla inklusive jag själv på ett nytt datum, och så spelade jag inte den matchen heller. Det blev bara fel.
– Så det jag kan säga är att mitt mål för säsongen är att respektera mitt knä, respektera mig själv och sen är jag inte det minsta orolig när det kommer till fotbollsbiten.
Kan du se ett absolut drömscenario inom en snar framtid?
– Absolut. Jag vet att när mitt knä känns hundra, så är drömmen att hitta formen på två-tre veckor. Och sen är den gamle Guille tillbaka, den som jag längtar efter. Och kanske några till som gör.
Det är nog rätt många som längtar efter den gamle Guille. Hänger du inte med och följer vad som skrivs om dig på Himmelrikets forum mer eller mindre dagligen?
(Skratt) – Nej, det gör jag inte. Det är väl i så fall på Twitter som det märks, när man ser att folk skriver en del om en. Men det är inget jag följer jättenoga faktiskt, även om det är kul att se att folk uppskattar när man själv lägger ut nån tweet.
Jag får fortfarande rysningar när jag tänker tillbaka på den där junidagen när du gjorde comeback, när hela publiken sjöng ditt namn där du stod vid sidlinjen och skulle bli inbytt i halvtid. Jag kan bara tänka hur det måste ha känts för dig. Blir det som ett knark man vill ha om och om igen?
– Det var otroligt måste jag säga, framför allt som det var så läge sen man hörde den ramsan. Den sjöngs flitigt innan skadan, men jag tänker att snart kommer jag att göra mål för MFF igen, och jag får höra den på nytt. Och efter det första målet vet jag att jag kommer göra fler och fler.
Vid det laget hoppas jag att du sitter på ett långt kontrakt med Malmö FF.
– Det hoppas jag också, kan jag säga. Det är inget som jag hellre vill.
Har det hänt något nytt på den fronten, alltså gällande förlängning av kontraktet?
– Nej. Det senaste jag hörde var vad jag läste på Fotbollskanalen, att erbjudandet var tillbakadraget. Och det finns inte jättemycket att göra åt det. Jag har varit i den här klubben i nio år. Jag kommer aldrig att säga att jag älskar Malmö FF eller kyssa klubbmärket; det kan jag göra den dagen jag lägger av. För då ser alla att det verkligen är äkta. Men jag tror alla vet vad jag tycker om den här föreningen, allt som den har gett mig och allt som jag har gett den.
– Så som sagt, det finns inget jag hellre vill än att lösa detta och förlänga med MFF. Och sen låta mina barn växa upp i Malmö.
