Guldköping summerar säsongen: anfallet
2018 års upplaga av Allsvenskan kännns mycket närmare än föregående säsong nu. Vi på Guldköping har till slut kommit fram till sista delen i vår summering av 2017 års säsong. Efter detta kan vi helt fokusera på det som komma skall.
IFK Norrköping gjorde endast 45 mål den här säsongen, vilket kan jämföras med 59 året innan och 60 under guldåret 2015. Är 45 mål godkänt?
Joel Bertilsson: Nej. Norrköpings oförmåga att göra mål var i mina ögon den främst bidragande orsaken till att det inte blev en mer framskjuten placering för IFK 2017. För att vara med och slåss i den absoluta toppen krävs nog minst 10 mål till under den kommande säsongen.
Jonathan Hanell Didriksson: Godkänt kan det vara om man vill vara ett mittenlag. Ska man slåss om topplaceringarna så räcker det helt enkelt inte till. Visserligen så kom AIK 2:a med 47 gjorda mål, men de släppte bara in 22 mål jämfört med 40 för IFK! Målskillnaden speglar av sig på placeringen i tabellen och förhoppningarna var högre från min sida, både sett till målskyttet och slutplaceringen.
Gunnar Käll: Förutom 2015 och 2016 som var extremt bra år när det gäller målskyttet har målproduktionen under 2000-talet legat runt 40-50 mål per säsong. 2011 gjorde man inte mer än 32, så ur det perspektivet är väl 45 åtminstone acceptabelt med tanke på tappet av målskyttar efter guldåret. Omställningen av spelsystem måste också få ta lite tid.
Jonatan Häggström Wedding: Nej. Det var inte heller bara effektiviteten som var svag. Laget hade även svårt för att skapa chanser i många matcher. Det blev statiskt och mycket rull på egen planhalva utan att komma till lägen. Dock såg det mycket bra ut i vissa matcher och när nya spelsystemet satte sig blev det bra. Jag är därför hoppfull till både anfallsspelet i stort och målproduktionen den här säsongen.
Vad saknades i anfallsspelet för att nå upp till samma siffror som de två föregående åren?
Joel Bertilsson: Jag har länge efterlyst en snabb, stark och explosiv forward som kan rycka ifrån sin försvarare och göra fler ”lätta” mål. Tänker mig en Kamara-typ som kan kastas in när spelet låst sig lite och det behövs nya vägar framåt. IFK anno 2017 hade alldeles för få offensiva alternativ som faktiskt kunde hoppa in och bidra till att ändra en matchbild.
Jonathan Hanell Didriksson: Kalle Holmberg vann skytteligan, vilket så klart är väldigt positivt, men det är inte vanligt att 14 mål räcker för den titeln. Nu spelade Sebbe Andersson bara halva säsongen men det blev tidigt tydligt att han inte var i samma ”målform” 2017 som 2016. Säsong 2016 var det Sebbe Andersson som gjorde 14 mål och det räckte då till en andraplats i skytteligan. Så förhoppningarna inför 2017 var att Sebbe skulle fortsätta göra mycket mål, men det gick inte alls som man hade hoppats. Sebbe missade öppna lägen och såg ut att ha tappat allt självförtroende. Kanske fungerade inte Sebbe och Kalle som anfallspar? David Moberg Karlsson fick istället spela med Kalle några matcher men det var inte heller en perfekt lösning. När sedan Sebbe såldes så saknades alternativ och framförallt en stark uppspelspunkt. Även en riktig måltjuv saknades, tänk Kujovic.
Anfallet blev mer välbalanserat med 3-4-3 och då kom även Moberg Karlsson mer till sin rätt.
Gunnar Käll: Det som saknades var Kujovic, Totte, Kamara, Trasten, Andersson, Eliasson och Bärkroth! Listan är lång på målfarliga spelare som bidragit till de många målen 2015-2016. Bara i undantagsfall gjorde IFK mål på distansskott, något jag saknar när inte Blomman spelar.
Jonatan Häggström Wedding: Givetvis har tappen av spetsspelare påverkat anfallsspelet mycket. Dels har kvaliteten försämrats i och med det, dels har laget blivit mindre samspelt. Jag saknade dock även uppoffrande löpningar och finurlighet i spelet utan boll från många spelare. Jag hoppas det förbättras när laget vänjer sig vid nya formationen och har fått spela ihop sig. För att kommentera Gunnars avsaknad av långskott tror jag inte han behöver vara särskilt orolig. Både Jordan Larsson och David Moberg Karlsson har visat mycket klass och skottvilja från distans.
Anfallet bestod till en början av Sebbe Andersson och Kalle Holmberg, men blev efter formationsändringen en trio med DMK, Jakobsen och Kalle. Vad tycker du fungerade bäst?
Joel Bertilsson: Sebbe och Kalle funkade ofta bra tillsammans, men när Sebbe lämnade under sommaren låste det sig helt i anfallsspelet. Tror därför att det var klokt av Jens att byta till 3-4-3, speciellt med det spelarmaterial han då förfogade över. Tycker en av de största fördelarna med den nya formationen är att DMKs fina skottfot kommer bättre till sin rätt i den offensiva mittfältsrollen/defensiva forwardsrollen. Upplevde en ordentlig renässans under höstens andra halva och tror att han kan lyfta ännu en nivå till nästa år.
Jonathan Hanell Didriksson: Trion som avslutade säsongen tycker jag fungerade bäst. Som jag varit inne på tidigare så fanns förutsättningarna för att 2017 hade kunnat bli bra anfallsmässigt, men att framförallt Sebbe underpresterade. Varken Kalle eller Sebbe är någon dribbler och blev lättlästa. Framförallt Jakobsen men även Moberg Karlsson är två helt andra speltyper och kan utmana sina motståndare på ett helt annat sätt. Med dem omkring sig så kunde Kalle fokusera mer på målskyttet som han behärskar bättre än övriga spelet med boll.
Gunnar Käll: Svårt att jämföra konstellationer mellan olika spelsystem. Om inte DMK höjt sig på slutet hade mitt svar blivit Sebbe/Kalle trots att de inte alltid var synkade spelmässigt. De hade också understöd av Bärka/Eliasson, nuvarande system med wingbacks ger inte samma push offensivt.
Jonatan Häggström Wedding: Både Sebbe Andersson och Kalle Holmberg är målfarliga, duktiga spelare och i flera matcher fungerade det bra, men alltför ofta blev det statiskt och för få kvicka löpningar och bolltransporter. Därmed tycker jag nya konstellationen är bättre, trots att målfarligheten kanske är sämre hos DMK och Jakobsen än hos Sebbe. Sedan var inte Andersson särskilt het 2017.
Jordan Larsson kommer in och konkurrerar i anfallstrion. Behövs det fler förändringar i anfallet?
Joel Bertilsson: Fantastiskt roligt nyförvärv som skruvar upp förväntningarna på 2018 rejält. Har självklart drastiskt minskat behovet av att förstärka ytterligare på anfallspositionen. Om det skulle visa sig att Kamara har en talangfull kusin som är sugen att lira boll i Östergötland ett par säsonger stänger dock inte jag några dörrar.
Jonathan Hanell Didriksson: Så länge ingen anfallare lämnar så tycker jag att det ser bra ut. Självklart skulle jag inte tacka nej till en anfallare likt Kujovic eller Kamara, men jag tycker det ser spännande ut ändå. Det finns ju även möjligheten att spela Simon Skrabb i anfallet, så det finns fler alternativ än tidigare.
Gunnar Käll: Det som oroar är att Kalle mycket väl kan bli nästa export och då står man där återigen med en tunn forwardsuppsättning. Blir det så tror jag man försöker hitta en ersättare ganska snart.
Jonatan Häggström Wedding: Jordan är en mycket bra värvning och med Pontus Almqvist som påläggskalv är uppsättningen nästan komplett. Dock tycker jag det skulle behövas en stark targetanfallare, som kan agera inhoppare och avlastning till Holmberg. Det finns nämligen ingen sådan spelartyp i truppen i nuläget. En ung lovande spelare med de egenskaperna skulle vara perfekt för att gå in och konkurrera i anfallsuppsättningen. I övrigt känns det väldigt bra.
Betygsätt årets anfallare.
Joel Bertilsson:
David Moberg Karlsson: 3
Kalle Holmberg: 3,5
Sebastian Andersson: 3
Jonathan Hanell Didriksson:
David Moberg Karlsson: 3. Har blandat väldigt högt med väldigt lågt. Bjöd på underbara mål, framförallt mot slutet av säsongen. Finns hög potential och kan explodera 2018 om han får stabilitet i spelet och förtroende av Jens.
Kalle Holmberg: 3 Snuddar på ett högre betyg med tanke på målen han ändå gjorde. Men brister tyvärr i övriga spelet vilket drar ner tempot lite för ofta.
Sebastian Andersson: 2. Som målskytt hade jag högre förväntningar och det såg han även ut att ha själv. Formen hade säkert kunnat vända om han spelat hela säsongen, men nu minns jag mest de grova missarna.
Gunnar Käll:
DMK 4. Efter en tveksam start på spelåret var han en av de tongivande i laget på slutet. Han menade själv i intervjun med Guldköping efter att han utsetts till månadens spelare i okt/nov att säsongen gärna fått fortsätta en tid till när han äntligen kommit ikapp efter skador och kunde göra sig själv
rättvisa.
Kalle 4. Något tveksam 4:a, men trots allt blev han delad allsvensk skyttekung! Har förmågan att finnas på plats när målchanser dyker upp, vilket gör att han fått utländska klubbar att visa intresse. Ingen blir förvånad om IFK mister ytterligare en forward under 2018.
Sebbe 3. Kändes inte lik het på slutet som inledningsvis i klubben. Det saknades skärpa i avgörande moment och målfabrikationen avtog därför.
Jonatan Häggström Wedding:
Moberg Karlsson 3
Väldigt ojämn. Briljant ena matchen och rentav frustrerande att titta på i nästa. Stod för några riktigt svaga insatser och hade två långa formdippar. En på våren, då han dock inte spelade så mycket, och en på hösten några matcher innan förändringen till 3-4-3. Dock stod han för många avgörande insatser och flera vackra mål också. Svag trea.
Kalle Holmberg 4
Till skillnad från vad många andra verkar tycka, anser jag att Kalle utöver sitt målskytte bidrar ganska mycket till spelet också. Han är bra i kombinationsspelet med sin fina speluppfattning och var ett tag i stort sett den enda som löpte upp ytor åt medspelare. Utöver det är han oerhört skicklig på att löpa in i rätt ytor i straffområdet och komma till målchanser. Kalle gjorde ändå 14 mål och det är inget man kan snacka bort.
Sebastian Andersson 2
Var formstark under sommaren när han gjorde mål flera matcher i rad. Hade dock en lång formdipp under våren och missade extremt mycket ett tag. Välförtjänt flytt till en proffsklubb, men var definitivt inte lika framgångsrik som 2016.
