Guldköpings redaktion söker förstärkning 2.0
Igår berättade Elvedin om vad det betytt för honom att skriva för oss på Guldköping. Idag får ni läsa om Jonatan Häggström – Wedding som idag skriver för tidningen Offside! Han var liksom Elvedin egentligen bara ett barn när han började hos oss.
Vår skribent Jonathan Hanell Didriksson är ensam skribent just nu i Norrköping. Han är för övrigt den av oss i redaktionen som varit aktiv skribent näst längst tid! Den enda som slår den gode Jonathan är Göran Modeen som grundade Guldköping 2011. Om du som läser det här skulle vara intresserad att tillhöra vår redaktion och på så sätt komma laget nära så hör av dig. Allt arbete på Svenska Fans sker ideellt. Man behöver givetvis inte ha som ambition att bli professionell inom media för att skriva hos oss. Ett hängivet intresse för IFK Norrköping och en lust att skriva för många läsare kan räcka långt. Här nedan kommer Jonatans berättelse om vad det har betytt för hans utveckling och vad han gör idag. Vi på redaktionen är oerhört stolta över både Jonatans och Elvedins utveckling efter att de lämnat oss!
Jonatan var som sagt var bara ett barn när han började skriva för oss. Den här bilden är tagen två år innan han började på Guldköping!
" I april 2015 tipsade min pappa om att Guldköping, IFK Norrköpings sida på Svenskafans, sökte förstärkning. Jag var 14 år, gick i åttan på högstadiet och drömde om att få skriva. Gärna om sport, allra helst om mitt IFK. Jag ägnade flera dagar åt att skriva mejlet där jag anmälde mitt intresse. En chans som denna fick inte gå till spillo. Mina skollärare hade alltid berömt mitt språk och mina texter, så jag hade gott självförtroende. Samtidigt: Jag var bara ett barn. I ett försök att lura Guldköping att låta mig skriva skämtade jag fyndigt om min ålder. En av formuleringarna var jag extra nöjd med: "Jag är visserligen bara 14 år gammal, men eftersom IFK har ungtuppar som Tidjani Diawara i truppen borde även Guldköping kunna ha en påläggskalv. Jag har gott om tid att skriva texter och kan stå på tillväxt i Guldköpings redaktion."
Kanske var det just den formuleringen som charmade redaktionen. Kanske behövde de helt enkelt alla skribenter de kunde få. Hur som helst fick jag chansen. Min första text var en gästkrönika inför hemmaderbyt mot Åtvidaberg. När jag läser texten i dag ryser jag av självhat. Den 14-åriga versionen av mig verkar ha trott att orden "underbar" och "fantastisk" fungerade som magiska fuskkoder och kunde levandegöra en i övrigt slätstruken text. Men det fanns något där. Jag hade stort ordförråd för att vara tonåring och behövde bara förstå hur jag skulle använda det.
Det blev fler texter. Någon gång räknade jag på det och landade i att jag måste ha skrivit åtminstone 300 texter på Svenskafans. Och jag lärde mig mer än att sluta missbruka starka adjektiv. Jag fick göra mitt livs första intervjuer – med mina idoler. Först Stefan Thordarson. Än i dag tänker jag ibland på hur händerna skakade när jag slog in hans isländska nummer, hörde signalerna och väntade på att höra hans röst. Det dröjde många telefonsamtal, presskonferenser och möten med svettiga, kalsongbeklädda muskelpaket i Parkens katakomber innan jag blev helt avslappnad framför spelarna jag länge hade betraktat som fiktiva actionhjältar. Det dröjde än längre tid innan jag kunde skriva en läsvärd krönika, summera en 0–0-match på ett rappt och underhållande sätt eller sortera bort ointressanta intervjusvar. Men jag fick chansen att testa – och misslyckas, precis som IFK:s unga spelare 2014 innan de knappt längre kunde misslyckas året efter. Trots min ovässade penna fick jag möjligheten att experimentera fritt, påhejad av mina redaktionskollegor vars många goda råd jag fortfarande bär med mig. Det medförde en bättre penna, men framför allt ett sug att skriva fler och bättre texter, kanske en dag som yrkesjournalist.
Så blev det. Sedan 2018 har jag i varierande utsträckning arbetat som sportjournalist. I dag har jag mitt drömjobb som reporter på Fotbollsmagasinet Offside, och var glad snarare än livrädd när jag ringde Stefan Thordarson för några veckor sedan. Åren som skribent på Svenskarnas formade mig till att bli en »riktig« journalist innan jag hade satt min fot i Journalisthögskolans lokaler. Jag har också Guldköping att tacka för alla möjligheter jag fått i yrkeslivet. Utan erfarenheterna av nervösa intervjuer med fotbollshjältar hade jag sannolikt aldrig fått hoppa in som lokaltidningsreporter några år senare. Kanske hade jag jobbat med något helt annat än journalistik i dag. Ändå är det något helt annat än jobbmöjligheter och utvecklad stilistik jag främst tänker på när jag minns åren på Svenskafans. Framför allt har jag Guldköping att tacka för några av mina bästa supporterår. Att följa laget så nära, diskutera startelvor och nyförvärv med kunniga kollegor och bokstavligen skriva texter från ståplatsläktaren framkallade vissa känslor som ett »riktigt« journalistjobb aldrig har kunnat ersätta.
Flera har kommit och gått sedan jag blev en del av Guldköpings redaktion, men mina vänner och läromästare Göran, Gunnar och Jonathan finns kvar. Och de behöver en ny påläggskalv att ta under sina varma, vänliga vingar. En ny Tidjani Diawara om man så vill. Eller kanske en Axel Brönner, för att göra en mer modern jämförelse. Man behöver givetvis inte vara 14 år, journalisttalanger går att hitta i alla åldrar. Huvudsaken är att man gillar att skriva, vilket är enkelt att gilla när temat är IFK. Lika enkelt är det att bli duktig, för på Guldköping får såväl vässade som ovässade pennor chansen att blomstra.
Framåt kamrater. "
Är du intresserad av att skriva för oss och vill veta mer vad det innebär maila antingen vår hemmaskribent Jonathan jonathan.hanelldidriksson@gmail.com eller Göran goran.modeen@gmail.com
