Häcken - MFF 2-0: Tvärstopp på Hisingen
Nej, Häcken är sannerligen ingen drömmotståndare. Malmö kom till Rambergsvallen för att utkräva revansch för 1-3 hemma i somras, men av detta blev intet. Häcken vann helt rättvist med 2-0.
Eftermiddagens uppladdning kunde egentligen inte varit bättre. Djurgården fick en tveksam straff - Amartey solklart fälld, men knappast solklart att han var innanför straffområdeslinjen - i 95:e minuten och slog Göteborg med 2-1. Rikard Norling menade i CMores intervju innan match att resultatet inte gör någon skillnad för oss. Och det är förstås inte lätt att veta hur mycket av dagens bleka insats som kan skyllas på vetskapen om att vi vid vinst hade ryckt åt oss en sjupoängsledning.
Hursomhelst, vi ställde upp med samma startelva som sist:
Johan Dahlin - Miiko, Pontus Jansson, Helander, Ricardinho - Hamad, Thern, Friberg, Forsberg - Molins, Magnus Eriksson.
Häcken kom till match med Chatto avstängd. Dessutom var Emil Wahlström sjuk, vilket innebar att 19-årige Simon Sandberg steg in i mittförsvaret bredvid Ali Khan. I Häckens anfall är El Kabir som bekant spelklar igen. Han började på bänken.
Första halvlek
Visserligen mycket Häcken-rull under öppningsminuterna, men vi tog relativt snabbt tag i händelserna. Forsberg nådde Eriksson som fick iväg ett lite halvdant skott, och i den femte minuten var ett inspel från Molins nära att nå Thern i straffområdet. Källqvist hann fram skopade upp bollen.
Efter en dryg kvart började pendeln svänga alltmer i Häckenriktning. Vi hade det jobbigt med deras långa bollar över vår backlinje och fick slita en del med deras omställningar. Våra egna anfall blev korta och vi fick inte fast bollen på offensiv planhalva, även om vi vid något tillfälle hotade med Molins-Hamad-kombinationer.
Matchens första stora chans kom i den 24:e minuten. Signifikativt nog var det en långboll som ställde till det för oss, Nasiru Mohammed löpte in från sin kant, lurade offsiden och kom helt fri. Här hade vi tur - Mohammed missade mottagningen och bollen studsade ifrån honom och upp i Dahlins famn. Minuten senare var vi framme i Häckens straffområde. Med matchfacit i hand är det såklart möjligt att läsa in mer i situationen som uppstod än vad som faktiskt fanns i den, men även denna lilla sekvens kändes signifikativ för matchen: Molins och Hamad försökte dribbla från stillastående och det såg liksom lite lojt och o-rejält ut.
Samma visa några minuter senare: vi fick ett jätteläge till kontring efter Häcken-hörna, men en lite för oprecis passning på mittplan och spelet stannade upp, fastnade, och chansen rann ut i intet.
Trots allt var vi hyfsat med i matchen här. Ricardinho stod för ett par bra bollerövringar och Molins fick iväg ett anständigt skott efter klackpassning från Thern. Vår största chans kom i den 32:a minuten: Friberg satte plötsligt fart och gled genom och fick bollen över bollen till Magnus Eriksson i en position nån meter från straffpunkten. Eriksson såg ut att komma lite fel till bollen, hamnade i obalans och fick liksom gräva iväg den. Skottet blev löst och gick en bra bit över.
Och så straffades vi istället i den 35:e minuten. Miiko vek inåt plan en bit in på Häckens planhalva och blev väldigt enkelt avväpnad av Carlos Strandberg. Häckenspelaren satte fart rakt framåt, trumlade ner Filip Helander och fick ut bollen mot vänster till Makondele. Denne tittade upp och spelade snett inåt bakåt. Martin Ericsson tog emot och sköt ett lätt skruvat högerskott som Dahlin, via sina händer, fick se gå in i burgaveln. Skottet studsade visserligen just innan det nådde Johan, men det såg definitivt inte otagbart ut - ett baklängesmål som påminde lite om det Dahlin släppte in mot Åtvidaberg i den andra omgången.
Målet innebar i alla fall en uppryckning från vår sida, och de sista tio i första halvlek var vår bästa period i matchen. Molins krånglade sig fram men fick se sitt skott ta i ändalykten på Simon Sandberg. I 40:e minuten fälldes Thern några meter utanför straffområdet. Jiloan slog den bra, men Källqvist klarade och hade turen att se sin retur studsa ut till höger, bort från den framstormande Pontus. Innan halvleken tog slut frestade Magnus Eriksson med ett par skott till, men inget av dem beredde Källqvist några jättebesvär.
Som sagt, en halvlek där vi - som vanligt, är man beredd att tillägga - hade problem med Häckens omställningar och raka, långa bollar. Häckens innermittfält, Ericsson och Lewicki, hade bra kontroll och övertrumfade vårt. Dessutom slösade vi bort de två hörnor vi fick med att slå dem konstigt långt, mot bortre stolpen där ingen fanns.
Ändå kan man inte säga att det var en katastrofhalvlek från vår sida. Statistiken berättar att vi vann avsluten med 7-3 och vi skapade ändå en del.
Så trots att Häcken framstår som ett lag som kan vara otäckt bra när de är i ledning (precis som de kan vara obegripligt tama när de ligger under) kändes inte allt nattsvart inför:
Andra halvlek
Det började ändå ganska lovande. ”Framåt framåt framåt MFF” skanderade klacken och Miiko hittade Friberg med en djupledsboll. Erik slog den snett inåt bakåt, men ingen på plats. Och efter fem minuter slog Magnus Eriksson ett fint inlägg som Forsberg nästan nådde fram på.
Orosmolnen fanns där dock: både Ricardinho och Miiko slog lättvindigt bort ett par bollar. Än mer vilset såg det ut i den 51:a minuten. Häcken växelspelade fram Martin Ericsson, som kom lite ur vinkel och fick se sitt skott via Johan Dahlins hand passera parallellt med mållinjen. Häckenmomentum, och en försvarsmässig yrsel hos oss som kulminerade i den 54:e minuten. Filip missbedömde en hörna - han gick efter bollen utan att kunna nå den, en rörelse som möjligen var anledningen till att Ricardinho höll sig passiv och inte plockade upp markering på Oscar Lewicki. En av planens minsta spelare fick ohotad hoppa upp och knoppa in 2-0 bakom en chanslös Dahlin.
Efter denna kalldusch var vi, bortsett från en liten framstöt och halvhyfsat högerskott från Ricardinho, rent ut sagt dåliga en period. Det kunde för övrigt blivit 3-0 direkt efter tvåan, då Friberg felpassade långt ner på egen planhalva. Dessbättre valde Carlos Strandberg då att dra på själv istället för att spela bollen. Hans felträff seglade långt utanför målramen.
Forsberg byttes ut mot Kroon i den 57:e minuten, men Simon lyckades inte sätta nåt större avtryck. Inte heller Dardan, som ersatte Eriksson i 67:e, förändrade något.
Vi hade några rop på straff i den 65:e minuten, då Mohammed Ali Khan rensade upp Simon Therns inspel på sin egen arm. Strömbergsson friade, och jag är böjd att hålla med honom. Och å andra sidan borde nog Jiloan blivit varnad i den 73:e minuten: Friberg mejade ner Simon Gustafsson, och Jiloan sparkade bollen i magen på den liggande Häckenspelaren.
El Kabir hade kommit in ett par minuter tidigare. Han hann per omgående med att hota med ett bra skott utifrån.
Friberg ersattes av Halsti i den 74:e minuten, och här lyste frustrationen genom som allra tydligast. Erik gick av och sparkade ilsket i avbytarbänken (i själva sätet alltså, inte mot dem som satt där).
En sista liten strimma av hopp erbjöds i 78:e minuten. Oscar Lewicki fick rött kort direkt efter en kapning av Miiko. Möjligen kunde Strömbergsson nöjt sig med gult, men en ful fällning var det hursomhelst.
Nästa stora chans blev ändå Häckens. El Kabir frispelades, men Johan gick ut utanför straffområdet och lyckades fånga upp El Kabirs petning genom att fälla ut vänsterbenet.
Vi försökte slutforcera med att sätta upp Pontus Jansson, men inläggen in i straffområdet lyste ändå mest med sin frånvaro. Molins fick ett halvläge på en djup boll från Miiko, men ur svår vinkel volleybredsidade han bollen över.
Mer blev det inte. Häcken fredade sig ganska enkelt.
Efter en första halvlek som ändå befann sig innanför anständighetens gräns var andra helt enkelt, för att använda ett Erik Friberg-ord, bedrövlig. Inga riktigt rejäla chanser, överlag håglöst, hängigt och oordnat.
Det är oroande, så här inför slutspurten, att vi haft svårt att skapa riktigt heta lägen de senaste två matcherna. Visst vann vi helt rättvist mot Mjällby, men de riktigt öppna chanserna var lätträknade.
Vi kammar alltså noll mot såväl Häcken som Djurgården i år. CMore uppmärksammade det faktum att Malmö faktiskt haft svårare mot lagen på undre halvan än topplagen den här säsongen. Ytterligare ett orosmoln, alltså, med tanke på att BP och Syrianska återstår.
Och så närmar sig dnu både AIK och HIF underifrån ... var vi för snabba med att räkna bort dem? Usch.
Två veckors på gränsen till outhärdlig vila väntar. Samtidigt: Vi leder fortfarande med fyra poäng och har två hemmamatcher kvar. Det blev heller inga varningar idag. Möjligen ett tecken på att inställningen inte var där till hundra procent, men det har åtminstone det goda med sig att vi inte har några avstängda mot BP.
Så hoppet lever - jag sticker ut hakan och säger att så här dåligt blir det inte fler gånger i år.
