Håll dig unik, Allsvenskan
Välkommen hit, se men inte röra. Som någon sa: Allsvenskan ser man – sedan dör man.
April är årets bästa månad. Solen kikar fram efter vad som alltid känns som en evighet av mörker och kyla, folk verkar i allmänhet gladare, och livet tycks kännas lite enklare igen. Men framför allt – Allsvenskan är tillbaka.
Häromdagen publicerades ett reportage om den tyska 2. Bundesliga-klubben Union Berlin i magasinet Offside. En utmärkt skildring av en klubb som inte vill in i finrummet bara för att, utan som hellre står kvar på marken den befinner sig på. För ett drygt år sedan var jag själv på plats i Köpenick, ungefär 30 minuter öster om centrala Berlin, och gjorde ett reportage om klubben. Det är en fantastisk klubb på många sätt, och som de senaste åren har fått enorm pr tack vare supportrarnas initiativ och kärlek till klubben.
Även om tyska “hipster-klubbar” som Union Berlin, St Pauli och – i viss mån – Berliner FC Dynamo fått extremt mycket medialt utrymme tack vare deras illvilja att dras med i den kommersiella fotbollskarusellen är de knappast unika. I alla fall inte om man jämför med svenska klubbar.
I en intervju på Union-arenan Stadion an der alter Försterei blev jag, mitt under en fråga, avbruten av en av klubbens kommunikatörer som undrade hur han fick tag i biljetter till allsvenska matcher. Han planerade nämligen att åka till Sverige och se så många allsvenska matcher som möjligt under semestern.
Intresset för Allsvenskan växer, det är inget snack om saken. I Storbritannien arrangeras det fotbollsresor till Sverige, och i Tyskland sänds de största matcherna på tv sedan ett par år tillbaka.
Men varför? Vill folk verkligen se fotboll som håller en betydligt lägre nivå än den som utövas på de stora arenorna i Europa?
Den enkla svaret är ja. Här i Sverige, och för det mesta i Tyskland, är fotbollen fortfarande ganska orörd. Här håller inte spelare och föreningar sina supportrar på flera mils avstånd utan för snarare en ganska tät kommunikation med sin publik. När det i Uefa pratas om en europeisk superliga, som skulle göra det ännu svårare för ligor som Allsvenskan att nå högre, står vi på läktaren och klagar på att det serveras Åbro i stället för Carlsberg. Så oberörda är alla vi inom svensk fotboll, trots allt, av vad som pågår på kontinenten.
Det fina är dessutom att fotbollen byggs på samma principer från division 7 till Allsvenskan, och att det i slutändan alltid är det ideella arbetet som håller den vid liv. Det är materialaren Bengt, korvkiosk-Lena, tifo-målare och alla de som dyker upp på föreningarnas medlemsmöten som bär svensk fotboll. Inte finns det väl någon som älskar svensk fotboll som hade velat äventyra det.
Till slut kommer folk att tröttna på korruptionen, biljettpriserna, och de utländska miljarderna som har tagit fotbollen från folket.
Vart tror du att de vänder sig då?
