Bara att bryta ihop och komma igen
Nu såhär lite efter säsongens slut så börjar man fundera igen. Halmia lyckades alldrig ta steget upp till Division 2. Det som alla hade längtat efter. Det som alla hade hoppats på. Det som alla hade TROTT på. Men ändå står vi kvar här som förlorare. Att allting kan gå så fel ibland, va?
Ska vi bara bryta ihop och komma igen och hoppas på att det blir Division 2 nästa år istället? Behöver längtan verkligen bli så lång? Måste den verkligen bli så lång? Men vi Halmianer står fortfarande upp för vårat lag. Vi kämpar, vi skriker oss hesa, vi slåss och vi gör helt enkelt allt för våra ''hjältar''.
Det som började så bra... Vi hade allt i våra egna händer. Vi stod som serieledare och behövde bara spela som vi gjort tidigare. Då hade nog allt sett helt annorlunda ut idag. Förmodligen en Division 2 plats. Men någonting hände. Vi rasade. Allt som hade börjat så bra bara rasade ihop och sen lyckades vi alldrig komma ifatt IFK Fjärås. Tänkt hur orättvist fotboll kan vara ibland.
Nästa år då? Ska vi behöva betvinga oss igenom denna skit serien. Ja, just så har vi tänkt tidigare men alldrig lyckas vi känns det som. Nu är vi tillbaka på ruta ett och måste göra det en gång till. Lyckas vi nästa år nu när Markaryd är borta i alla fall?
IFK Fjärås och Åstorp är fortfarande kvar och blir förmodligen två lag, tillsammans med Halmia, som är favoriter till att gå upp. Man tänker nästan att det känns som en omöjlighet nu när vi alldrig lyckas. Förjävligt.
Men vi Halmianer står fortfarande kvar. Vi skriker, vi slåss och gör helt enkelt allt för vårar Halmia. Och vi ska stå kvar om det så tar en evighet innan vi ''tar oss tillbaka''
Åtminstone jag. Jag ska skrika mig hes, jag ska slåss och jag ska göra allt för mitt Halmia. Vi vill tillbaka, jag vill tillbaka! Och nästa år är det fan i mig på tiden!
