IS Halmia berör
fler än Halmianerna
WICKEN VECKA.
Det blev äntligen Spaniens fotbollsår i år. Och kanske blir det även IS Halmias. För en sak har de i alla fall gemensamt – slagdängan ”Eviva Espana!” som via Sylvia Wrethammar sedan med omskriven text kom att bli ISH:s egen kamplåt.
Inga fotbollsmässiga jämförelser i övrigt.
Men det som vi har sett av det ”nya” Halmia under våren borgar för en – tja, ny vår. Att sedan alla dolda halmianer (de som säger att de är det, men aldrig visar det), av de bedrövliga publiksiffrorna att döma, fortfarande inte har krupit fram ur sina gömmor är en annan sak.
För dagens fotbollssnackis i Halmstad är – det frejdiga, roliga, nyuppvaknade IS Halmia.
Jag tänker inte dra paralleller med storebror Halmstads BK, 40-dubbla publiksiffror och, ännu så länge, avgrundsdjupa skillnader fotbollsmässigt vad gäller kvalité och divisionstillhörighet, trean är ju i själva verket landets femtedivision.
Men den gamla storklubbens engagerar och är uppenbarligen en angelägenhet för fler i stan än halmianerna.
Och så ska det också vara. Fotbollen i stan behöver ett lag som minskar glappet till HBK. Och BK Astrio, Leikin, Snöstorp Nyhem och Sennan må ursäkta – den förening som har den traditionen och de största resurserna är just Halmia.
ISH är, genom loppmarknaden och andra sidoprojekt, på god väg att skaffa sig en stabil ekonomisk grund att stå på, samtidigt som Executive Club ger klubben en status långt över lagets division 3-nivå.
Med åtta poängs försprång till Skene har jag också svårt att se hur Halmia ska kunna undgå att inte spela i tvåan nästa år. Inte för att man inte blixtsnabbt kan tappa ett sånt försprång. Utan för att laget med matchvinnartyper och profiler som Viktor Welander, Abner Hintsa, Robert Carlsson, Johan Karlsson, Joel Borgstrand och spelande tränaren Peter Lindau själv har visat att det finns en ännu mer att plocka ut, ännu mer potential även när laget har vunnit med 4–0.
Men. Då gäller det att inte hemfalla till gamla synder, tappa ödmjukheten, ånyo få storhetsvansinne och ådra sig ”Halmia-sjukan”.
Den som gång på gång har straffat klubben när alltför många förstå-sig-påare i klubben och dess omgivning inte har accepterat det faktum att året inte längre är 1979 och att klubben inte längre tillhör fotbolls-Sveriges elit.
Det är också då som det har gått käpprätt åt...tja, ni vet var.
Så var det 1991 när laget efter en missad straffspark i slutminuterna mot Gislaved upplevde förnedringen att flyttas ner i division 4. Lägre än så hade klubben aldrig varit och paniken spred sig.
Så var det 1998 när sejouren i den näst högsta divisionen bara blev ettårig. Jag kommer ihåg den euforiska lyckan efter kvalsegern i Nybro året innan när tränaren Lasse Jacobsson hade hissats och geniförklarats.
Men nu fick han gå sedan det påståtts att det var spelarnas krav. Hur det var med den saken kan man förstås undra med tanke på att 18 spelare sedan lämnade klubben. Efter att Jacobsson hade gått...
Därför fortsatte det med fritt fall och ur tvåan direkt.
Jag hävdar fortfarande att ett av de största misstagen som Halmia har gjort var att kicka Lasse Jacobsson.
Han borgade för kontinuitet och hade kompetens, kunnande och inte minst – tålamod.
Det hade inte Halmia som i stället ytterligare något år senare stod på konkursens brant.
Då hade en tränarsnurr startat som hade fått Lisebergs karuseller att blygt rodna i jämförelse, samtidigt som föreningens framtid, årskull efter årskull av ungdomar slarvades bort. Och som så sent som i fjol, när klubben fyllde 100 år, fick Peter Lennartsson att kliva av när kraven och otåligheten uppenbarligen fortfarande fanns kvar i väggarna.
Därför hoppas jag att Peter Lindau är rätt man att skapa det som Halmia på alla plan behöver – kontinuitet, stabilitet, tålamod och att inte göra om tidigare misstag utan – att skynda långsamt.
Då kan Halmstad snart ha ett andralag i ettan igen.
text av: JAN-OWE WIKSTRÖM, Hallandsposten.
