Ett kapitel ur Inte nu igen!
En fantasibok i Halmstadsmiljö av Lars-Gunnar Blom. I detta kapitlet får du läsa om en Final i Svenska Cupen mellan de båda Örjans Valls föreningarna HBK och ISH allt ur författarens enorma fantasi. Boken finns att låna i Halmstads Stadsbibliotek, liksom hans andra böcker, Mitt livs match och Livet går vidare.
KAPITEL 36
Vi promenerar i det vackra vädret bort mot matchen, det är massor av människor som också har samma mål i blicken, en röd Volvo PV rullar sakta förbi och vid ratten sitter den kraftige kriminalchefen med min polare Bosse Davidsson bredvid som tydligen också ska se en fotbollsmatch. De tutar med bilen då de kör förbi, vi vinkar tillbaka, jag funderar om min kamrat sett någon match tidigare, jag tror inte det, han har aldrig varit med mig. Han ser lycklig ut där han sitter.
– Har Bosse blivit kriminalpolis? undrar min tjej och ser efter bilen som svänger in på Badhusgatan för att sedan försvinna i folklivet.
Vi närmar oss Örjans Vall, folkleden tätnar betydligt, många bilar är också på väg, några kör Laxövägen som sträcker sig jämte floden, för att parkera på grusplanen inne på arenan, andra parkerar vid Örjansskolan och i Kastanjeallén. Jag ser mängder av cyklar på grässlänten vid Wallbergsgatan och i cykelställen utanför den stora huvudentrén. Det är smockfullt med människor som köar för att komma in.
– Vilken kö ska vi ställa oss i? undrar Lena.
– Följ bara med mig.
Vi går längs staketet utefter Laxövägen och kommer snart fram till grusparkeringen med mängder av bilar parkerade, jag ser den röda Volvon bland de andra.
– Vi går fram till den lilla träkuren där borta, och så gör jag en rörelse med min vänsterarm.
Inne i kuren står en flintskallig karl i sjuttioårsåldern och pratar med Göteborgsdialekt.
– Välkommen hit hoppas ni ska tycka det vara trevligt.
Jag frågar vad det kostar men mannen vinkar avvärjande.
– Sådana stiliga kvinnor med röda hattar släpper jag in gratis.
De båda tjejerna tackar och niger mot mannen i kuren som ler tillbaka.
Jag slapp också betala för jag är en stor anhängare av de röda och får ibland gå in gratis.
– Det var en bussig karl, säger Victoria.
– Javisst Tage Börjesson är alltid sympatisk, han håller på rätt idrottskombination här i stan då Halmia och Drott är hans lag.
Jag köper ett stort rödvitt programblad av en dam med håret färgat i kastanje, hon är klädd i röd kappa och högklackade röda skor. Damen skrattar när jag lämnar fram en tjugokronorssedel.
– Det är sångerskan Barbro Falkström, teaterviskar min tjej mot oss.
– Underbart är kort, svarar jag.
Flickorna ser undrande på mig, men så minns de att det är en av låtarna på kvinnans cd och då ler de med vänliga leende.
Massor av människor finns inne på den asfalterade planen på baksidan av den stora läktarbyggnaden, många är klädda i rödvita färger, men vi ser också några blåklädda Göteborgare som kommit för att heja på sitt favoritlag. Vi ser att Halmia bjuder på läktarplatsen så vi går upp för den högra trappan i trapphuset, fler människor är också på väg upp, när vi kommer upp ser vi att det sitter redan många människor som förväntansfullt inväntar avsparken.
Klockan borta vid anslagstavlan visar på halv tre och det är nu en halvtimme kvar.
På pressläktaren sitter min kamrat Lasse Johansson iklädd en röd jacka samt rödvit halsduk och en röd keps, det klär bra till hans välansade skägg, bredvid honom sitter hans kvinna Hildur Nordenstad hon är klädd i grå ullkappa och har en svart basker på sitt korta gråa hår, jag ser att Lasse håller med sin högerarm om den långa damen, hon ser glad ut där hon sitter och ser ut över den gröna gräsmattan. De ser inte oss utan verkar vara upptagna av varandra.
Spelarna i de båda lagen värmer upp på den stora A-planen, hemmalaget är klädda i röda joggingoveraller medan Göteborgarnas klädsel är blått.
Hejarklackarna är igång, borta vid ”Kolagården” som är Halmianernas tillhåll står några hundra personer klädda i sina vackra röda färger. Det finns en liten orkester mitt ibland och jag hör tydligt de båda dragspelen som är med.
Vi sätter oss på översta bänkraden på den femtonde bänkraden en bit från pressläktaren ungefär mitt emellan speakerhuset och korvkiosken som finns vid ena kortväggen, jag har satt mig mitt mellan tjejerna och trivs bra.
Alla bänkraderna på läktaren där vi sitter håller på att packas med intresserade, även läktaren på andra sidan gräsmattan fylls också med folk, på ståplatserna packas folk ihop. Det ser ut att bli många åskådare på matchen.
Göteborgssupportrarna klädda i blåvita halsdukar har ställt sig vid silvergranen, ”Bollklubbens” samlingsplats, i kurvan närmast huvudingången. En av änglarnas supporter som kallar sig ”IFK Göteborg supporter nummer ett” och ”Blixten” står mitt i hejarklacken, han är född i landets näst största stad men bor sedan flera år här i staden.
Han ser som alltid allvarlig ut i ansiktet.
Halmianerna i sin hejarklack är betydligt flera och hörs bra med sina hejarop.
Jag ser över det massiva folkhavet och känner igen flera personer på läktaren där vi sitter. En bit nedanför ser jag en av vårt lags största anhängare, Olle Pålsson skrothandlaren från Lilla Tjärby sitter klädd med en rödvit halsduk, jag ser att han pratar med dem som sitter närmast, han skrattar med hela ansiktet och jag hör att han tror Halmia vinner.
En annan av de rödas anhängare, musikern Per Gessle sitter tillsammans med sin fru Åsa och deras son Gabriel på översta bänkraden nedanför pressläktaren, de sitter och samtalar med ”stå upp” komikern Tomas Pettersson och hans fru Rita som är bosatta i samhället med det för dagen passande namnet Röinge.
På min högra sida sitter min lilla tjej och på min vänstra sida sitter Victoria, jag riktigt myser mellan dessa vackra damer och ser ner på den inbjudande gröna gräsmattan, ibland tittar jag på tjejerna i smyg, de är fullt upptagna att följa träningen på planen.
När jag tittar bort mot Kolagården ser jag att Wilhelm Zandersen står mitt i klungan av folkhavet bredvid honom ser jag min polare Bosse, jag ser att den långe kraftige polisen har en schackrutig rödvit mössa och i mungipan ryker som vanligt en cigarett.
När klockan på anslagstavlan blir kvart i tre så lämnar spelarna gräsmattan och vandrar till omklädningsrummen för en sista taktikgenomgång. De tre fotbollsdomarna klädda i svarta overaller går med sakta steg av planen, när jag ser i programbladet läser jag att huvuddomaren är från Småland, en bild visar en ljushårig ung kille som heter Erik Holm och bor i Kalmar, linjemännen eller som det heter assisterande domare heter Sven-Erik Jansson från Småländska Västervik och Bo Zetterlund från Borgholm på Öland.
Den trion har jag aldrig sett tidigare, när jag tittar ner ser jag den långe ljushårige gå mellan de andra, dessa är huvudet kortare än den välväxte domaren.
När fotbollsplanen blivit tom på folk kommer speakern ut på fotbollsplanen, han välkomnar alla till matchen och hoppas att det ska bli en bra och spännande match. På den hesa rösten känner jag igen den lille mannen med mikrofonen, han är klädd i brun skinnjacka och svarta jeans samt svarta bots. Hans lite kala ljushåriga huvud blänker i solskenet, mannen har en rödvit halsduk virad kring sin hals.
Visst känner jag igen Claes Wahlqvist då han samtalar med publiken på sin genuina Halmstaddialekt, den lille mannen har jag hört många gånger när Radio Halland har sina sändningar.
Speakern gör vågen tillsammans med publiken, vi är många som reser sig upp och sträcker våra händer mot himlen.
– Nu ska jag intervjua en känd person! ropar han i mikrofonen.
Vi ser Hallands store idrottsentusiast och deckarförfattaren Björn Hellberg komma gående ut till mittcirkeln. Laholmaren är klädd i en välskräddad mörkblå kostym och har ett välansat skägg till sitt gråsprängda mörka hår med den sedvanliga luggen.
– Här har vi Björn Hellberg.
Publiken applåderar artigt och jag ser att mannen bugar sig till en hälsning och sträcker upp högerhanden och vinkar.
– Vad tror du om Halmias chanser?
– Jag hoppas och tror att vårt röda lag vinner idag, 2-0 tror jag, men sedan blir det HBK som vinner finalen.
Delar av publiken buar när de hör uttalandet.
Göteborgarna vid silvergranen visar upp en stor skylt där det står textat med stora blåvita bokstäver ”Änglarna Svenska Cupmästare”.
– Skulle inte du ha varit i Malmö idag?
Speakern ser på Hellberg medan han sträcker fram mikrofonen till den skäggiga nunan.
– ”Håå Bee Kåå”, mitt favoritlag skulle jag ha sett idag, men jag har blivit erbjuden att vara någon form av expertkommentator till direktsändningen i teve, så därför valde jag att vara kvar på hemmaplan.
– Hemmaplan? Det är väl den trånga idrottsplatsen i Laholm för dig?
– Jo det är det väl, jag brukar se alla Laholms Fotbolls Klubbs hemmamatcher på Idrottsplatsen men snart ska LFK spela sina hemmamatcher på Glänninge och där är det inte lika trångt, jag är också ofta här på Örjans Vall som jag anser är världens vackraste fotbollsarena.
Hellberg ser aningen förlägen ut när speakern spontant frågar.
– Hur många har du tagit livet av?
– Ingen vad jag vet.
– Jag menar så klart i dina finurliga detektivromaner.
– Jasså dem, det har jag tappat räkningen på, men ingen fotbollsspelare eller tennisspelare eller någon annan idrottsperson, de är seglivade.
– Kanske det händer i någon av de kommande böckerna?
– Knappast.
De flesta ur publiken jublar när den skäggige berömmer vår fotbollsarena. Mina tjejer applåderar och jublar, jag förstår att så vackra kvinnor också uppskattar annat som är vackert.
Björn Hellberg vinkar igen på publiken, sedan halvspringer han mot oss på läktaren och försvinner in i spelaringången på väg upp till kommentatorbåset.
– Nu kommer IFK Göteborg ut på planen, ropar speakern.
Vi ser de blåvitrandiga killarna springa ut, supportrarna jublar borta i kurvan när spelarna sträcker upp sina händer och vinkar, vi andra klappar artigt.
– Nu kommer vi! Jag menar nu kommer Halmia, ropar speakern och jag hör att han är rejält upphetsad.
Först ut kommer målvakten Mattias Leidhammar klädd i en gul tröja med en stor röd bindel på vänster överarm, ett K står det med vita bokstäver vilket betyder att den lille ljuse killen är de rödas lagkapten, han är klädd i röda byxor med breda vita revärer på sidorna, på benen har han röda strumpor och röda fotbollsskor, vidare lägger jag märke till att han har ett ljust hudnära skägg. Han brukar inte ha skägg funderar jag, men det har han denna eftermiddag.
Efter honom kommer de övriga spelarna som är klädda i skinande vita tröjor med en röd krage runt sina halsar, på brösten har de föreningens klubbmärken och på ryggen under siffrorna står spelarnas för- och efternamn med stora läsbara bokstäver, det är nytt för i år och det är bra för publiken då de lättare kan känna igen sina favoriter.
Halmia kommer med ordinarie uppställning, de fem reserverna sätter sig tillrätta på bänkarna nedanför läktaren där också tränarna och ledarna sitter. Spelarna vinkar glatt till publiken och ett öronbedövande vrål hörs från hejarklacken.
Speakern springer med lätta steg bort till läktaren och springer ned för trappan och upp mot speakerbåset.
På anslagstavlan ser jag att det markeras med 0-0 på bokstaven A och det är den andra cupmatchen som där ska visas löpande resultatet ifrån.
Klockan visar nu precis på tre, den vita matchbollen ligger på mittpunkten och spelarna har spritt ut sig på den gröna gräsmattan, den är ovanligt grön för årstiden, men så är det också värmeslingor under som har värmt upp.
Det har varit fint väder en tid och i dag är det också behagligt väder med tio plusgrader som har gjort sitt till för planen.
Den långe domaren blåser i sin visselpipa och det blir gästerna som gör avspark, de spelar i riktning mot de andra gräsplanerna på arenan.
Matchen är igång.
Spelet böljar fram och tillbaka där gästerna har flera målchanser, men Halmia målvakten kastar sig och räddar elegant. När det spelats en kvart så får Göteborg en hörna från vänster, bollen läggs vid den rödvita hörnflaggan vid kolagården, en mörk spelare slår med vänsterfoten en höjdboll in mot målet. Det ser ut att bli en farlighet och precis när bollen närmar sig deras långe rödlätte kedjespelare som ska nicka bollen mot mål hör jag domaren blåsa i sin pipa. Den ena linjemannen har flaggat med sin linjeflagga för något och är i färd med att hindra gästernas tränare som uppretat sprungit fram till linjen och ilsket frågar varför domaren blåst. Tränaren ser ut att vilja springa in på planen och prata förstånd med domaren, men blir bortmotad av linjemannen som pekar mot mittcirkeln.
Den Halmstadfödde tränaren ruskar ilsket på sitt huvud, men skrattar hjärtligt när han ser orsaken till avblåsningen.
– Ser du! skriker min tjej och pekar mot mittcirkeln.
Där ser jag en mager trettioårig ljushårig kille klädd i blå jeanskläder stå med en tavla föreställande Halmstadslottet i händerna. Killen med det bakåtkammade håret höjer tavlan med ena handen medan han vinkar med den andra. Flera vakter är på väg för att fånga in honom, spelet är avblåst därför att denna man sprungit in på planen, jag tycker han ser överförfriskad ut. Han tar fram en liten flaska och dricker någon genomskinlig dryck.
– Det är tavlan som blivit stulen inne i rådhuset, och så reser sig min tjej som om hon ville springa ner på planen.
Du behöver inte hetsa upp dig så, hör jag Victoria säga.
Spelarna står helt stilla och följer skådespelet, när två stora kraftiga vakter närmar sig mannen släpper han tavlan i mittcirkeln och springer mot en av de höga elljusmasterna på andra sidan.
Han klättrar med väldig fart upp, det tog inte lång stund innan mannen kommit längst upp, där tar han fram en vit vimpel och fäster, jag ser att det står HBK med blå bokstäver.
En polisbil i blått och vitt har parkerat nedanför Halmias klubblokal, två poliser springer ut, en av dem har dragit sin vita batong, och närmar sig elljusmasten. De ställer sig nedanför tillsammans med vakterna och tittar upp, ingen våga klättrar upp och ta ner mannen.
– Bara han inte ramlar ner, kan ingen hjälpa honom, skriker Lena och reser sig upp igen.
Jag förklarar att klättraren klarar sig säkert då han verkar så vig och helt saknar svindel.
– Klättra genast ner så vi kan fortsätta matchen!
Det är speakern som ropar med hög röst genom de många högtalarna.
All publik ser upp mot masten.
Ingen gör någonting, domaren kan inte blåsa till spel när en sådan här incident har inträffat, ibland ser det nästan ut som mannen tänker hoppa ner för han har ställt sig högst upp och vinkar med sina händer, flera fotografer är och tar massor av bilder.
– Kan ingen ringa efter Stig Nilsson! ropar någon en bit nedanför oss.
– Vem är det? undrar de två tjejerna.
Jag talar om att det är Bollklubbens hedersordförande, klättermannen är säkert en av deras supporter för han har fäst en HBK vimpel i masten.
Precis då pinglar det till i högtalaren och det kommer upp 0-1 på anslagstavlan.
HBK har tagit ledningen nere i Malmö.
När mannen ser det så tar han en klunk till ur flaskan och viftar vilt med sina armar, när han gör det så tappar han fotfästet och ramlar neråt.
– Gör något för helvete! skriker min tjej ilsket och rusar ner för trapporna mot planen.
Ynglingen faller några meter, men tar tag med ena handen i masten igen och klättrar snabbt tillbaka mot toppen.
– Vilken klätterapa, säger en äldre karl med keps på bänkraden nedanför.
Jag ser speakern komma in på planen och ivrigt ropa i mikrofonen att nu måste ynglingen klättra ner.
Lena Karlsson har sprungit in på planen bort mot den höga masten i Kolagården, jag ser att ynglingen kastar slängkyssar mot henne. Wilhelm Zandersen närmar sig med sakta steg, det är tydligt att de ska försöka prata ner mannen.
Lena får mikrofonen och pratar med sin vänligaste röst.
– Snälla kom nu ner, vad du nu heter, så matchen kan fortsätta.
Ynglingen skrattar och vinkar mot henne, det verkar som om han vill ha upp mikrofonen för att säga något.
Lena håller mikrofonen stadigt kvar, den lilla tjejen verkar inte ha någon förmåga att få ner mannen som nu har satt sig ned på plattformen högst upp och dricker ur sin flaska, jag ser att han tar rejäla klunkar av den genomskinliga drycken.
Kriminalchefen tar upp sitt cigarettpaket, tar en cigarett och tänder den, samtidigt så sträcker han paketet mot ynglingen som om han vill bjuda honom.
Ingen människa tycks vilja klättra upp i masten, någon undrar om man inte borda ringa efter brandkåren som är vana vid höga höjder, men någon brandkårsbil kommer inte.
Det går en halvtimma som publiken och matchdeltagarna får vänta, sedan händer något oväntat, ynglingen klättrar neråt och kommer ner på marken i folkhavet, en polis är snabbt framme och tar tag i jeansjackan medan en annan polis slår ett slag med sin vita batong mot ryggen på ynglingen som faller omkull.
– Det var det fräckaste! skriker Victoria.
Publiken buar upprört när polisen slår en berusad man. Så gör man bara inte tycker de.
Då händer något plötsligt oväntat och snabbt.
En rak höger träffar batongpolisen på hakspetsen så han faller omkull.
– Vilken knockout! Det var den store skäggige karlen, skriker en dam som sitter en bit till höger från mig.
Den andre polisen är snabbt framme hos Zandersen och tar denne i armen, kriminalchefen visar upp sin polislegitimation och då släpper polisen taget.
Den lille magre klättraren kommer fram till kriminalaren som sträcker fram en cigarett, ynglingen tar den mellan läpparna och tänder med en blå tändare.
Speakern kommer fram och börjar intervjua med hög röst.
– Vi var riktigt rädda att du skulle falla ner, vem är du och vad är detta för konstverk? Och så håller speakern upp konstverket i luften.
Zandersen har lagt sin arm runt ynglingens axlar i all medmänsklighet när de går in på gräsmattan, de två poliserna står avvaktande en bit därifrån, den ena polisen tar sig på hakan för det måste ha gjort ont.
– Jag hittade tavlan inne på pissoaren vid silvergranen och ville komma fram med den för det är säkert den som stulits inne på rådhuset och det har ju utlovats hittelön.
– Har du ingen svindel?
– Går det att dricka? skrattar ynglingen och svarar sedan nej.
Speakern förklarar att de måste lämna planen så att matchen kan börja igen och just då kommer det upp 0-2 nere i Malmö.
Den jeansklädde sliter sig loss från den store välväxte mannen och springer jublande omkring på fotbollsplanen och gör en kullerbytta.
Publiken jublar över skådespelet, medan de två uniformerade poliserna återvänder till sin polisbil, ynglingen kommer åter fram till kriminalaren som tar mannen i armen och så går de bort mot Kolagården, jag ser att den store kraftige överräcker ett paket cigaretter till ynglingen som med glädje tar emot dem precis som ett barn som fått en värdefull julklapp på en julafton.
Matchen kommer igång igen trettiofem minuter försenad, då jag hör en signal från min mobiltelefon, jag tar upp den och svarar och hör att det är Elsa som är i andra ändan.
– Hur går matchen i Halmstad? Här nere i Malmö leder nu HBK med 4-0 och vi ska till att börja med andra halvlek. Vad var det för figur som sprang in på planen och klättrade i masten? Det var säkert tavlan som stulits från min arbetsplats.
Jag undrar hur hon kan veta om incidenten här, hon svarar att en av hennes arbetskamrater har en liten radio med sig.
Lena kommer tillbaka och sätter sig på sin plats igen, jag avslutar samtalet och stoppar ner mobilen i rockfickan och talar om vem det var som ringde.
– Hon hälsade till er.
Kvinnorna nickar tillbaka och så ser vi på matchen som kommit igång igen.
Göteborg får slå om vänsterhörnan som blir slarvigt slagen och hamnar bakom målet. Halmia målvakten lägger upp bollen och tar en ansats sedan springer han och sparkar till bollen, den far ut mot högerkanten där den lille mörkhårige Stefan Lemon försöker att dribbla av en av de stora backarna men det lyckas inte utan bollen kommer över sidlinjen.
Halmia får ett inkast ungefär tio meter från hörnflaggan, en liten mellanblond knubbig spelare skyndar dit och tar bollen mellan sina händer, han tar en lång ansats.
– Va nu med! ropar jag ivrigt.
Magnus ”Lillis” Johansson springer fram och böjer sig framåt och sätter bollen i marken sedan gör han en rejäl frivolt och kommer upp rättvänd, bollen far som en projektil mot målburen. Den träffar pannan på den långe mörkhårige mittbacken Morgan Karlsson som med kraft knoppar bollen bakom den förtvivlade målvakten i motståndarlaget.
De röda har tagit ledningen med 1-0.
Ett väldigt jubel hörs när människorna ropar ut sin glädje, jag reser mig upp och sträcker upp händerna, mina tjejer har också rest sig upp vi omfamnar varandra, tjejerna ger mig varsin puss på mina kinder, det känns skönt sedan sätter vi oss ner och fortsätter att njuta av den spännande matchen. Vi ser en liten kortklippt gråhårig kvinna med en kamera som sitter på en stol bakom målet, hon reser sig upp och gör en piruett samtidigt som hon tänder en cigarrcigarett. Börjar hon redan röka segercigarren funderar jag.
Resultatet står sig halvleken ut, domarna och spelarna går till omklädningsrummet för att vila en stund, en del av publiken går bort mot kioskerna och handlar av det rikliga sortimentet. Några går upp mot Örjansstugan som finns på höjden bakom silvergranen, jag ser Museets Lennart Lundborg iklädd en svart rock och svart basker gå mot stugan, han ska säkert dricka en kopp kaffe i pausen tillsammans med många andra. Det var Lundborg som gav tillåtelse att anlägga två fotbollsplaner ytterliggare inne på området nere i ”kohagen”, den kallas så för att där förr betade kor, där ett fornminne nu bevarats.
Jag samtalar med tjejerna under pausen.
– Det var riktigt roligt att följa med på matchen, händer det alltid så mycket? undrar min tjej och ser mycket glad ut.
– Det är sällsynt att matcherna måste avbrytas, jag kan inte minnas att det hänt någon gång.
Den ljusa tjejen ler med sin kärleksfullaste blick mot mig.
– Nu är det bara två mål kvar, 3-0 hade jag tippat. Det såg ni väl i teve igår när TV Halland kom in och frågade ut oss om matchen? Ursäkta att jag nämnde om min pojkvän i intervjun, men jag menade så klart dig, och så klappar hon mig på kinden.
Lenas blick svartnar något ungefär som hon håller på att bli svartsjuk.
– Du behöver inte se så arg ut Lena för jag gillar dig också mycket och tycker det är trevligt att vara din tjejkompis, hade jag varit lesbisk skulle jag fria till dig men jag är inte ”homo”.
Min tjej ser gladare ut och kommer fram och ger Victoria en kram.
Spelarna kommer åter in på planen. Hemmalaget gör avspark och det tar inte många minuter innan ”Lillis” gör 2-0 på en knallhård frispark några meter utanför straffområdet, det vita nätet formar sig som en strut av skottet.
Damerna reser sig upp och sträcker armarna i luften och tar ett skutt uppåt, de närmar sig varandra och kramas samt pussar varandras röda läppar. De ser så lyckliga ut när Halmia just har gjort sitt andra mål, jag klappar hårt i händerna där jag sitter mellan de två.
Nästan hela publiken applåderar och jublar också.
– Det var 2-0 och nu så kan jag meddela publiksiffran, vi är 16 273 som kommit hit och ni är lika välkomna åter, skriker speakern ut i de många högtalarna.
Spelet fortsätter med ett allt högre tempo, gästerna har svårt att hänga med i hemmagängets fart. IFK blev fyra i Allsvenskan förra året så det är märkligt att de inte lyckas hålla samma tempo som hemmalaget som är nykomlingar i årets Allsvenska, det är många år sedan Halmia befann sig i landets högsta serie.
Så är det, Idrotts Sällskapet är ruskigt bra och betydligt bättre denna eftermiddag när vi skriver den tredje april.
– Halmstads Boll Klubb vann med 5-0 nere i Malmö, finalen ska spelas här på Örjans Vall under maj på Kristi Himmelfärdsdag som är en torsdag, det blir säkert två Halmstadföreningar som möts, förkunnar speakern med glad röst.
Det är ännu tjugo minuter kvar, men speakern har visst redan tagit ut Halmia segern i förskott, det har jag väl också gjort för på tiden som är kvar gör nog inte de blåvita tre mål då det är hemmalaget som dominerar spelet kraftigt.
– Nu kommer trean!
Jag ser att Victoria står upp och skriker högt.
Efter ett mycket vackert anfall där bollen går som på ett snöre mellan samtliga spelare allt från att målvakten kastat ut bollen till den ena mittbacken så kommer den vita bollen till Halmias kedjespelare Tomas Stierna som dribblar av två backar och placerar bollen vid ena stolproten och ett nytt jubel hörs.
Halmiaspelarna kastar sig i en stor hög över målgöraren. De är så lyckliga, jag ser att deras ordförande, en lång kraftig herre med skägg springer in på planen och jublar, han kommer fram till målvakten som befinner sig mitt på planen och kramar om denne. Glädjetårar rinner ner på ordförandens kinder, han ser ut att vara mycket lycklig.
IS Halmia leder nu med 3-0.
När det gått några minuter till så sätter domaren sin pipa i munnen och blåser av den välspelande matchen.
Halmia har för första gången i sin snart hundraåriga levnad kommit till final i Svenska Cupen.
Spelarna i det rödvita laget springer fram och omfamnar varandra, de fem reserverna springer också in på gräsmattan och deltager i glädjen.
Hemmapubliken står kvar vid sina platser och hurrar och applåderar kraftigt, det är bara de femtiotal tillresta supportrar till Göteborg som besviket vandrar bort mot en blå buss som står uppställd på grusplanen, som används som parkering.
Gästernas tränare är framme och gratulerar hemmaföreningens tränare och de omfamnar varandra.
Mats Jingblad som en gång i tiden spelat med och sedan tränat Bollklubben hade hoppats att få vara med om en cupfinal mot sitt gamla lag, men därav blev intet, men han har faktiskt varit med som tränare för HBK att vinna Svenska Cupen en gång. Det var 1995 då man vann mot AIK med 3-1, matchen spelades Kristi Himmelfärdsdag på neutral plan Gamla Ullevi i Göteborg.
Jag ser den välskräddade före detta svenske förbundskaptenen för A-landslaget komma ut på gräsmattan, han är klädd i en välsittande mörkblå kostym, hans mörka mustasch ser välputsad ut och håret är nyklippt med en kort frisyr, jag känner självklart igen Olle Nordin där han går fram till hemmalagets tränare och gratulerar honom, Olle är från början från småländska Älmhult, numera bor den omtyckte lille mannen i småländska Jönköping.
Halmiaspelarna springer ett ärevarv och vinkar till publiken sedan försvinner de ner till omklädningsrummen, gästerna har för länge sedan försvunnit från planen och sitter säkert nyduschade och besvikna över förlusten.
– Du tippade rätt.
Jag skrattar mot den ljusa tjejen vid min sida som ler tillbaka mot mig och mot min tjej.
Victoria tar upp en skär lapp som hon visar fram, jag ser att hon har spelat rätt resultat på ”matchen” som är ett spel Svenska spel har.
– Jag satt en hundralapp.
– Det blir nog en fin slant du vinner, ler jag mot henne.
Sedan reser vi oss och vandrar ner till markplanen bakom läktaren, damerna går en bit framför mig, jag ser hur vackra de ser ut med sina långa hårsvall under de röda hattarna. Vi sätter oss en stund på en grön bänk utanför ingången till spelarentrén.
Killen med rollatorn kommer ivrigt gående med sitt blå stöd, han skrattar med hela ansiktet när han samtalar med flera människor.
Lasse Johansson kommer sakta gående jämte den nästan lika långa Hildur Nordenstad, han ser så lycklig ut där han går.
– Hej Lasse! ropar jag. Han och sin kvinna vänder sig om och kommer fram till oss.
– Jasså, du har två tjejer med dig, vad bra match, det ska bli kul med en ren Halmstadfinal.
Hildur nickar igenkännande mot mig och hälsar på de unga tjejerna, hon ser också elegant ut där hon står så rak i ryggen klädd i lång grå ullkappa och med en svart basker på sitt grå kortklippta hår, jag ser att hon har svarta skinnstövlar med liten klack. Hon skiner med hela ansiktet när hon tittar på oss och på sin något längre pojkvän som har bruna byxor till sin röda korta jacka, hans rödvita halsduk fladdrar något för vinden.
När vi pratat en stund så går de ut genom den stora grinden, de promenerar arm i arm och vinkar mot oss där de går så lyckliga.
Parkeringen håller på att tömmas på bilar, jag ser att den röda Volvon står kvar, efter en stund så kommer kriminalchefen sakta gående på asfalteringen, bredvid honom går Bosse, när de ser oss kommer de fram och hälsar.
De båda männen tittar storögt mot tjejerna där de sitter och ler.
– Det var vackra hattar. Polisen gör en hälsning med sin högerarm mot kvinnorna, jag ser att hans blick vilar på de röda hattarna.
– Heja Halmia, skrattar Bosse och avslöjar att det var hans första match.
– Var han ni gjort av ”klättermannen”? undrar jag
– Han fick syn på några av sina kamrater vid silvergranen så han sällade sig till dem, svarar polisen leende.
– Vill ni ha skjuts en bit? undrar den kraftige mannen allt medan han fortfarande stirrar på hattarna.
Vi avböjer, efter att pratat en stund går männen bort till den röda bilen, vi ser när den sakta sniglar sig fram.
Vi reser oss upp och går mot huvudentrén där vi ska gå ut, vi passerar bakom den stora läktarbyggnaden och förbi anslagstavlan som fortfarande är markerad, vi ser att där står ”välkommen åter”, sedan lämnar vi den vackra arenan bakom oss.
Det har varit en lyckad lördagseftermiddag tycker vi när vi passerar bygget vid Halmstads Museum vid Tollsgatan där ett stort konstmuseum håller på att uppföras.
Det är många människor som gör oss sällskap på vandringen, vi går förbi parken och närmar oss Fribergs konditori.
– Vi går väl in och köper oss varsin röd napoleonbakelse, jag bjuder, och så ser jag på tjejerna som går vid varsin sida om mig.
De nickar leende till svar.
Jag tänker att vilken lycka som jag fått när jag blivit kamrat med dessa två trevliga tjejer.
Det känns som båda vore mina flickvänner.
Kvinnorna tittar på mig med kärleksfulla blickar.
Jag ser Klant köra förbi med sin post gula Volkswagen, han ser förbannad ut när han lusåker Norra vägen söderut, jag funderar om han varit på matchen och vem han hållit på eftersom han ser så arg ut. Flera bilister tutar mot honom där han håller knappt styrfart, jag ser att han sträcker upp sin ena hand och vinkar tillbaka.
