Jag fick ett par halmiabyxor utav min farbror
När jag var 7 år gammal fick jag ett par byxor utav min farbror. Han hette Karl-Erik Lundqvist och var involverad i Halmia med diverse uppdrag större delen av sitt liv. Troligen mer känd i halmiakretsar som ”Kalle”. Byxorna som jag fick var ett par ”riktiga” spelarbyxor.
Alla som tjänat kung och kronan d.v.s gjort sin värnplikt har väl en gång ur förrådet fått hämta ut ett par blå kortbyxor utan innekalsong och med ett resår i midjan. Just ett par sådana fick jag. Givetvis var de röda med breda vita revärer längs sidorna. Visserligen var resåren i midjan på tok för slappt, men ändå det var ett par riktiga spelarbyxor.Dom nådde mig nästan till knäna. Problemet med resåren löste jag med mitt svarta läderskärp.
När jag sedan letade upp en vit kortärmad tröja ur garderoben (förlåt mamma för den oordning jag säkert förorsakade i iverns stund) blev jag till Stellan Nilsson, Kenneth Sjöblom och alla andra favoritspelare som spelade i Halmia. Vad gjorde det då att byxorna var på tok för stora och hölls uppe med ett skärp och kanske mer liknande ett par hockeybyxor?
Att se denna unga version utav mig som 7-åring springa runt i trädgården och sparka min boll mot garageväggen måste varit en syn för gudarna. Vad gjorde det då att byxorna var för stora. För just då hade jag världens bästa och snällaste farbror.
Tänk vad ett par byxor även om dom var för stora kunde göra en liten kille glad på den tiden.
