Bland tomtar och troll - del 1
Tomtens påstådda existens utgör grund för diskussion på många håll i dessa tider, finns han eller inte? Något entydigt svar är inte att vänta men oavsett vilket så har vi otvivelaktligen en lång och fin tradition på det mer vidskepliga området med vättar, Näcken, Skogsrået och allehanda sköna profiler. Rättvisande eller inte, men dessas existens har tenderat att bli alltmer ifrågasatta ju längre tiden har gått. Kanske är det rent utav så att bäst-före-datumet är passerat för Näckens del? Men det är inget problem, i takt med att gamla myter dör föds det nya i samma takt. Människans behov av att skapa myter tycks vara outtömligt och jag tänker nu delge er några personliga favoriter med anknytning till sportens sköna värld.
Jag går ut lite löst med Björn Borg besöker en spådam. Att den tennisspelande Södertäljesonen är en av våra största idrottare alla kategorier är ställt utom rimlig tvivel, möjligen är han till och med den allra största? Att han slutade på topp är också allmänt känt, redan vid 25 års ålder lade han sin träracket på hyllan. Numera talas det om gräs- respektive grusspecialister inom tennisen med Franska öppna som inofficiellt grus-VM och Wimledon som dito på gräs. Borg med sina fem raka Wimbledontitlar påstods främst vara grässpelare men det hindrade inte honom från att även plocka sex titlar i Franska öppna. Hans rent sportsliga status kan sammanfattningsvis inte ifrågasättas.
Men var kommer då spådamen in i bilden? I något obskyrt reportage i någon tidning (eller eventuellt bok) läste jag för många år sedan att Borg i egenskap av enormt skrockfull skulle ha vänt sig till en spådam och rådgjort med denne om sin fortsatta tenniskarriär. Svaret skall således ha varit negativt och på den vägen skall det ha blivit. Mytfaktorn i det här fallet är egentligen högst medelmåttigt, en enkel googling ger ett hyfsat enhälligt utslag att Borg snarare slutade på grund av en krånglande hälsena, vilket också låter mer rimligt. Inte ens det faktum att Google translate kommer till undsättning och erbjuder ytterligare fakta om Bear Castle ändrar på det helhetsintrycket. (Vår nästkommande världsetta i sporten slutade på sätt och vis redan vid 24 års ålder, även om Wilander officiellt höll på i ett par år till; efter US Open-triumfen -88 och förstaplatsen på världsrankingen dog motivationen och det dröjde inte lång tid innan han var runt 400 i världen istället.)
Vi förflyttar oss raskt vidare 15 år framåt i tiden och Thern hämtar Igor i Polen. Det kan ha varit självaste Hallandsposten som gjorde ett reportage om hur HBK-tränaren i egen hög person hämtade en Sypniewski i risigt skick på andra sidan Östersjön för att sedan träna upp honom till toppskick och succé i Blåsvart. Halva grejen med myter är ju att det är upp till var och en och associera fritt i tankebanorna, men det behövde man inte i det aktuella reportaget. Här inkluderades inga förstaklassflyg och någon högsommarvärme var inte heller tal om utan tvärtom färja och höstrusk. Mytfaktorn punkteras dock något med tanke på Igors fortsatta levnadsöde och Therns mer personliga roll i värvningen kanske inte skall underskattas.
Innan omfattningen av Sypniewskis psykiska status var mer allmänt känd lyckades en bekant med viss insyn i HBK bättra på myten ytterligare då han påstod att Igor skulle vara gravt paranoid, samt att dåvarande ordföranden Sjöholm senare skall ha "skrattat hela vägen till banken" när man sålt Igor till MFF. Med facit i hand var det förmodligen mer sanning än jag någonsin kunnat ana i denna vad jag initialt betraktade som en rövarhistoria av det sämre slaget. I övrigt kan konstateras att psykisk ohälsa är brutal och slår besinningslöst mot den drabbade och som ett överflödigt förtydligande kan tilläggas att det är något man inte önskar sin värsta fiende.
Ska man se till Igors sportsliga insatser är dom imponerande. Förvisso handlade det främst om första halvan på hans enda säsong i HBK, men då var han å andra sidan desto bättre. Ljungberg är i en egen division när det kommer till klasspelare jag sett och upplevt i Klubben, men därefter rankar jag Sypniewski och Rosenberg, där sistnämnde var hysteriskt bra 2004. Jag anser Igor vara på en klart högre nivå än exempelvis Alexandersson, trots dennes framgångar i såväl England som landslaget. Och även om det var Janne Jönsson som enligt HBKs matchprogram under tidigt 90-tal hade ett internationellt steg ser jag personligen just denna egenskap mångdubbelt applicerbar på Igor istället. Ska man gå på spetskompetens så höll hans nedtagningar och avslut i samma rörelse yppersta klass.
Nästa stopp sker i Ångermanland och avhandlar Bröderna Sedins internspråk. Dom är två, dom är likadana och har enligt Nordamerikansk press ramlat ned från himlen med ett enda uppdrag; att spela hockey. Kort sagt, dom är Daniel och Henrik Sedin. Telepati är ett självklart inslag i vardagen för dessa båda herrar, oavsett om dom befinner sig på isen eller inte. Eller som Aftonbladets reporter försökte få bekräftat vid en intervju med deras mor i samband med flytten till Nordamerika, var det möjligen inte så att dom redan som spädbarn hade ett eget språk som ingen annan förstod? Som jag vill minnas det fick jag intrycket att modern till att börja hade vissa svårigheter att minnas just den språkliga detaljen, men allt eftersom intervjun led, så nog tusan var det trots allt så att dom visst hade pratat med varandra, redan vid sex månaders ålder. Ska man gradera mytfaktorn i detta fallet finns det knappt någon övre gräns.