Lagbanner
Epilog 2012
Foto: Nils Anders Nilsson, Halmstad

Epilog 2012

"Min gamla granne hade kunnat ge en mer träffsäker prognos genom att spå vädret i morgonens kaffesump" konstaterade Tobbe, en för säsongen nyfunnen bekant som i regel befinner sig där Halmia är när det är match. Klockan var 12 och jag hade precis satt mig i bilen med kurs mot Örjans vall och skulle för säkerhets skull bara dubbelkolla så att det bara var nere i Skåne som väderprognosen slagit fel. Knappa femton mil norrut väntade serieavslutningen i strålande höstväder, det hade SMHI lovat. Utan att överdriva påstår jag att dom lovat för mycket. Genast satte tankarna igång, detta var inte bra. Regnsjuk plan hämmar det spelande och gynnar det icke spelande laget. Och vad gör detta väder med publiksiffran? Under dessa omständigheter blir det nog inte fyrsiffrigt trots allt var min spontana reflektion.

 
Väl framme kunde man konstatera att vädret växlade från en minut till en annan, mellan dåligt och när någon kastvind drog in, katastrofalt. Däremot kändes det som att där var mycket folk, och att stämningen var något utöver det vanliga; man kunde liksom ta på spänningen, något helt annat än inför kvalet mot Nybro 1997. Matchen drog igång och något raljant kan man sammanfatta det som att om inte vinden blåst GIF Nike av banan så skötte istället IS Halmia den biten, redan efter dryga tjugo minuter var uppdraget slutfört. Mest ohövlig mot gästerna och tillika sina forna lagkamrater var Crona; först en delikat hörna, lika hård som skruvad förbi samtliga spelare utom Egzon Maholli som dök upp på bortre stolpen och knoppade in 1-0 i taket. Senare var det Crona själv som slutgiltigt låste kistan med seriesegern i säkert förvar och kastade nycklarna i Nissan genom ett kliniskt avslut från distans, även denna gång med läcker båge, fullständigt otagbart och 3-1. Från ganska exakt samma punkt knappa tjugo meter från mål hade Kushtrim Maholli dessförinnan lika läckert satt 2-1, men valde den främre stolpen istället för som Crona, den bortre. Ungefär samtidigt presenterades publiksiffran, 1369 personer, vilket var mer än jag vågat hoppas på under omständigheterna och fyrsiffrigt för första gången sedan derbyt mot FFF 1998. Jag var förvånad att det gått så snabbt att räkna samman siffran redan vid det laget, särskilt eftersom det då fortfarande var en viss tillströmning av eftersläntrare. Med ett antal besök på Örjans vall i bagaget vågar jag påstå att där var ytterligare några hundra åskådare och att man av naturliga skäl slutade räkna precis efter avspark, för vem ville missa matchen?
 
Oavsett den exakta siffran som jag uppskattar till snarare 1800-2000 så blev det än mer uppenbart i paus att det var mycket folk på plats, köer vid toaletter och kiosker hör inte till vanligheterna. Halmianen var fullpackad och plötsligt fick jag syn på Regissören som jag inte sett på cirka femton år. Han kände dock inte igen mig vilket kanske inte är så konstigt då jag sedan dess inte bara hunnit bli nästan dubbelt så gammal utan även gjort mig av med allt hår samt kompenserat detta med ett helskägg. Kort därefter ser jag honom i samspråk med en annan Halmiaprofil som jag träffat i ett helt annat sammanhang, närmare bestämt i egenskap av min mors före detta kollega. Vi får snabb ögonkontakt och eventuellt känner han igen mig, men risken att framstå som apan som alla känner (fast tvärtom) gör att jag hastar vidare i riktning mot kansliet där en halsduk skall inhandlas. Då ser jag plötsligt en fritidsledare som jag uppskattade väldigt mycket men inte sett sedan 1986 och han skulle säkerligen inte känt igen mig, möjligen kommit ihåg mig om jag presenterat mig som killen han brukade möta i schack dryga trettio år tidigare. Känslan som infann sig var att denna eftermiddag är alla Halmianer. Maken till uppsluppen stämning har jag aldrig upplevt på en Halmiamatch.

Andra halvlek var en ren defilering där hemmalaget och de chanser man skapade förvaltades utan den där kliniska precisionen. Det var tvärtom några riktigt spektakulära missar vi fick beskåda om man ska vara brutalt ärlig. Men exakt vad gör det en dag som den här? När matchklockan närmade sig 88 minuter stod hela Örjan upp och applåderade IS Halmia, vilket blev till några minuter innan domaren blåste av matchen. Det var ren och skär eufori och jag skulle tippa på att vi får ta oss trettio år tillbaka i tiden för att uppleva liknande stämning på en Halmiamatch. Allt var förstås så mycket större när man var liten, men jag har inte varit med om något liknande sedan mina första matcher 1981, vilka bland annat var mot GAIS och Häcken. Att jag fortfarande är besatt av just Halmia skyller jag på farbror Gunnar, det var han som tog med mig till Örjan första gången. Hans inlevelse var något utöver det vanliga, han kunde helt enkelt inte sitta ner under längre perioder utan när det hettade till så ställde han sig upp och hoppade och gestikulerade vilt i största allmänhet. Enbart i positiv anda bör tilläggas, det vill säga inga hetska utfall mot varken domare eller motståndare. Ibland funderar jag över vad som hänt om farbror Gunnar tagit med mig på gökotta, hade jag numera hängt vid Hornborgasjön istället för på Örjans vall då? En synnerligen hypotetisk fråga, men jag avfärdar det verkligen inte som otänkbart. Barn är oerhört formbara och gör som bekant inte som man säger utan snarare som man gör. (Av samma anledning har jag för övrigt slutat snusa efter dryga 20 år som nikotinslav, något jag inte kan rekommendera någon att göra utan minutiösa förberedelser.)
 
Nog om matchen i sig, vad vore en epilog gällande IS Halmia 2012 utan att benämna tränarfrågan? Denna har dryftats framförallt under hösten och om någon har missat min ståndpunkt så ser den ut enligt följande; när Lindau tog över var kaoset monumentalt till och med räknat i Halmiamått, vilket tyvärr inte vill säga lite. Man var cementerade i Division 3 och en del fotbollsfolk i stan hade döpt om den till Halmstadtrean av en inte alltför svåruträknad anledning. Detta benämndes dessutom av många som något "roligt" med tanke på alla derbyn. För egen del skrattade jag inte läppen av mig över derbyn mot Snöstorp/Nyhem, Leikin och Astrio, men om någon tyckte det var kul, så grattis till dessa. Själv led jag av hela spektaklet och förödmjukelsen i stort. När Peter Lennartsson, som trots allt tagit laget ett steg i rätt riktning och varit den första tränare att ens vilja befatta sig med föreningen i mer än en säsong tackade nej, så var uppgivenheten om möjligt större än någonsin.
 
Men så kom Lindau och vad som hänt under honom vet vi alla. ISH har rest sig ur dyngan i Division 3-träsket och med vackert spel, kraft och beslutsamhet skakat av sig forna stadskonkurrenter. Man har återtagit sin position som självklar tvåa i stan och man är närmre ettan än trean vågar jag påstå. Det kunde ha slutat precis hur illa som helst, där jag väljer IFK Malmö som ett pedagogiskt skräckexempel; för 10 år sedan låg man i Superettan och hade länge och väl häng på Allsvensk plats. Inte så att någon trodde på det fullt ut kanske, men nio poäng eller tre vinster var vad som saknades när säsongen summerades. Idag är IFK Malmö inte ens topp-tio i stan. Man miste den attraktionskraft det trots allt innebär att vara nummer två i stan och sedan har det bara gått utför, och detta med vinden på den skånska slättens hastighet.

Jag skrev någon gång om de likheter jag upplevde mellan fotbollen i MFF under Rolle Nilsson och ISH under Lindau där jag hävdade att sistnämnde inte varit ifrågasatt, vilket är en sanning med viss modifikation; många Halmianer har åsikter om mycket vilket jag anser vara en del av charmen med klubben, att den engagerar. En bekant påtalade apropå artikeln att halva supporterskaran ifrågasatt Lindau och hans spelidé och kände inte alls igen sig i min beskrivning men vi kom fram till att det hela är en definitionsfråga. Även jag vet om att Halmianer har mycket åsikter om både det ena och det andra, men att ha åsikter och synpunkter är inte detsamma som att ifrågasätta enligt min definition i artikeln. Visst har många haft synpunkter, men begreppet "ifrågasätta" anser jag vara tyngre; trots synpunkter på bland annat spelidén så upplever jag ändå att gemene man inte velat göra sig av med Lindau. Således har många naturligtvis haft synpunkter på mycket, inte minst spelidén som jag själv konsekvent hyllat. Ska jag vara lite ödmjuk får jag dock erkänna att det är enklare att hålla denna linje efter en serieseger än exempelvis under senare delen av säsongen 09 då det hackade rejält. Min upplevelse är vidare att alla inte alltid uttalat sig i hundraprocentigt konstruktiva ordalag kring såväl spelidé som tränarfråga, men det må vara glömt här och nu. Och till skillnad från Rolle utgår jag från och hoppas att Lindau sluppit undan obstinata fans med mobilkamera som filmat oförskämdheter inför en tränare som trots allt ställde upp och bytte några ord, och som tack för detta premierades med ett klipp på Youtube. (Vem som gör bort sig och inte är förstås ställt utom rimligt tvivel, men någonstans måste jag beundra det tålamod Rolle hade med mycket under sin tid i MFF.)
 
Vad jag beundrade med Rolle beundrar jag även hos Lindau, nämligen förmågan att vara konsekvent, trots alla åsikter som florerar. Vidare får alla och envar som så önskar skratta mig rakt upp i ansiktet när jag påstår att jag inte någon dag i veckan hade bytt Lindau mot Hamrén som tränare för ISH om erbjudandet givits. Eller kanske möjligen på grund av dom PR-mässiga vinster det inneburit för klubben, men aldrig på en rent fotbollsmässig basis. Det var inte direkt ett självspelande piano Lindau tog över och spelaromsättningen har varit omfattande. En spelare är kvar sedan säsongen 08, resten har skickligt skolats in i spelidén. Vidare tycker jag klubben har gjort ett synnerligen klokt val genom att satsa på unga hungriga spelare och inte äldre av den mer rutinerade sorten. Som jag nämnt i tidigare sammanhang så var jag inte alls missnöjd över att det inte blev något med Rosén och Zvirgzdauskas, utan snarare tvärtom. Mitt ställningstagande grundar sig i att det är svårt att ställa om och motivera sig om man är van vid att bevista större scener och plötsligt befinner sig på vad som i jämförelse kan liknas vid bakgården. Repetition för er som läst mina tidigare artiklar, men det kvittar vilket sammanhang man talar om; MIF har betalat sexsiffriga lönebelopp år ut och år in för världsspelare i hockey, bara för att missa detaljen med motivationen. Även om spelaren säger att det är en ära att spela för klubben och allt det där så är det inte samma sak att åka buss till Tingsryd och spela inför 800 åskådare när man tidigare flugit med chartrat plan till New York och spelat i ett fullsatt Madison Square Garden (vid sidan om några tiotals miljoner TV-tittare). Eller om man bryter ner det i ett något mindre sammanhang, BK Näset i Skånefyran gjorde 2006 ett superklipp när man lyckades knyta forne MFF-anfallaren Andreas Yngvesson till sig, SM-vinnare med Di blåe 2 år tidigare. Jag har ingen aning om hur många matcher han spelade, men motivationen fanns inte fullt ut och målsnittet var identiskt i Division 4 som i Allsvenskan ett par år tidigare. Man kan väl säga att Yngvesson även fastnade i vad som många år kunde liknas vid Halmiafällan, man är den där som alla motståndare höjer sig några nivåer mot. Niklas Skoog, för övrigt en synnerligen sympatisk man som bor i samma trakter, insåg faktum och valde att lägga skorna på hyllan helt trots ett tvåsiffrigt antal förfrågningar efter sin tid i MFF.

Åter till Lindau, bara för att jag försvarar honom i olika sammanhang så betyder det inte att jag betraktar honom som fullständigt felfri. Flera gånger har jag ondgjort mig över bland annat passiv coaching och en skyttekung på bänken. Halmia har ju faktiskt inte bara en utan två skyttekungar, sett till effektivitet per spelad minut är Genberg och Bregaj nästan exakt lika effektiva, förstnämnde hänger en var sjuttiosjunde medan Nehat "bara" gör mål var sjuttioåttonde minut. Och trots att det som sagt handlar om en tränare som jag uppskattar väldigt mycket så tycker jag det är beklagligt att Nehat blev kvar på bänken hela matchen i epilogen, vi var väldigt många som ville ge honom en synnerligen välförtjänt applåd. Förvisso inte bara Nehat, utan hela truppen; skillnaden mellan Halmia i år och det tidigare skönspelande lag som varit lite halvnära är ju helt klart bredden och den ökade konkurrensen. I övrigt så valdes som bekant Käck och Genberg till seriens bästa målvakt respektive anfallare vilket man knappast kan ha synpunkter på. Däremot kan man finna det märkligt att Taube inte ens var kandidat till bästa mittfältare, inte heller Crona som också gjort en riktigt bra säsong. Å andra sidan är dom i gott sällskap, Junes Barny (Högaborg) som i detta nu dessvärre verkar vara på god väg att spela sig till ett kontrakt med Ängelholm, var inte heller bland dom nominerade. "Dessvärre" skriver jag eftersom det i tidigare skede funnits förhoppningar om att kunna knyta honom till ISH vad jag förstått. När en spelare som uppenbarligen håller Superettan-klass inte nomineras känns det inte heller längre lika konstigt att Egzon Maholli inte heller fanns bland kandidaterna, vilket annars kunnat uppfattas som synnerligen märkligt. Är det måhända någon sentida efterföljare till Barnjournalens knattereportrar som anförtrotts uppdraget att sondera terrängen i Södertvåan är den mest naturliga tanke som far genom mitt huvud?
 
Ska man lämna Halmia för en stund så är det annars vändningarna som varit i fokus inom fotbollen på senare tid; landslagets 0-4-upphämtning är det mest galna jag någonsin upplevt och kommer så förbli resten av mitt liv, det är jag helt övertygad om. Efter första halvlek försökte jag dra mig till minnes när landslaget blev så fullständigt upprullat senast. Kom fram till semin mot Brasilien i VM94, det var en synnerligen svettig resa innan Romario slutligen hängde avgörandet med knappa tio minuter kvar. Likaså Argentina i VM 02, trots att Sverige vann med 1-1 så var laget utspelade bortom all rim och reson. Att tala om spel på Sveriges planhalva vore en grov underdrift, det var snarare anfallsvåg efter anfallsvåg inne i eget straffområde även om det bestående intrycket är Anders Svenssons frispark. Därtill var det någon träningsmatch mot Danmark och en galet formtoppad Michael Laudrup sent 80-tal som slutade 0-6 som for upp i mitt huvud, men första halvleken mot Tyskland kändes värre än alla dessa tre referensobjekt. Lyckligtvis hade Ralf Edström fötterna på jorden efter monsterupphämtningen och kunde konstatera att det inte var tack vare Hamréns förträffliga coaching som detta mirakel skett, trots en ledande fråga från någon mindre insatt nyhetsjournalist. Jag vill vara tydlig med att jag önskar landslaget all lycka, men jag anser Hamrén vara en fullständig katastrof på förbundskaptensposten. Han byter startspelare från en match till en annan beroende på motstånd och verkar mest av allt mest vilja vara kompis med spelarna. Detta sker i en tid när landslaget (undantaget Zlatan) är svagare än på mycket länge och vad man mer än på lika länge behöver är att spela efter sina resurser, vars hörnstenar knappast utgör grund för den kortpassningsfotboll som Hamrén förespråkar. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag saknar Lagerbäck, trots att jag i princip slet mitt kvarvarande hår över hans coaching för ett par år sedan.

Vore jag Tvååker-supporter hade jag förmodligen också slitit mitt mitt hår efter serieavslutningen. Det finns sjuttiotvå Division 2-lag varav sex går upp, TIF var sammanlagd trea av dessa men får vackert spela vidare i tvåan. Med facit i hand känns det smått svindlande, varenda poäng var avgörande; den sena mot Eskilsminne hemma, för att inte tala om tokvändningen mot Olympic borta. Sen kan vi lägga till Käcks fullständigt galna match mot Kvarnby borta, den insats han gjorde och den poäng han räddade är något av det mer svettiga jag beskådat på senare år. Septembers formsvacka är glömd och jag konstaterar istället att bedriften Halmia gjorde är större än vi anade när serieledningen var nio poäng och lika många omgångar kvar. Det hade varit ett styrkebesked att springa hem serien i det läget, men det är ett ännu större styrkebesked att vara givna seriesegrare och tappa serieledningen och därefter resa sig igen. Vad som hände kan diverse idrottspsykologer diskutera, men förhoppningsvis kan vi lära oss någonting av det. Många var delaktiga och utan att förstora min egen betydelse, men att skriva en krönika på Svenskafans om att allt är klart var sannerligen dumdristigt med facit i hand. Att sedan HP-Wicke gjorde samma sak på sin blogg var förmodligen av större betydelse, för att inte tala om när Svensk fotboll för första gången på evigheter uppmärksammar seriesegraren ISH i niopoängsledning, då är det plötsligt lika mycket en trend som ett mönster och indirekt en sanning.
 
Men nu är det glömt och vi blickar framåt. Jag förväntar mig inga stordåd, men kunde Varbergs BoIS så varför inte? IS Halmia anno 2012 framstår som en synnerligen professionell förening i exakt hela sin organisation och jag (och många med mig) är innerligt tacksamma över det jobb och engagemang som läggs ner på ISH.
 
Tack laget, tränarstaben och styrelsen. Tack ni som säljer biljetter, lotter och bakar och vad ni än må göra, tack alla. Tack supportrar som stöttar vid träningar och matcher, många ser man alltid, oavsett om det är hemma- eller bortamatch.
 
För egen del har jag slagit mig till ro och inväntar övriga relevanta resultat. LB07 har klarat Division 1-kontraktet, Lunds BK kvalar uppåt men förhoppningsvis blir dom kvar. Har man riktigt flyt så åker även Trelleborgs FF ner och plötsligt är det tre matcher inom det absoluta närområdet för min del kommande säsong.
 
Snacka om I-landsproblem för en Halmian.
 
 

Lunda-Halmianen2012-11-03 09:50:00
Author

Fler artiklar om IS Halmia