IS Halmia åter i topp!
Efter ett drama i två akter är IS Halmia åter serieledare, hur länge till får framtiden utvisa. Tjugonde omgången har åtminstone av mig (Lunda-Halmianen) utmålats som om inte avgörande så åtminstone av nyckelkaraktär, varpå vi valt att rapportera från båda tillställningarna. Mest logiskt är väl dock att börja på Örjans vall där Halmia4ever kom till följande slutsats;
Det fanns nog en och annan som trodde, rentav krävde att IS Halmia idag skulle slå ett historiskt målrekord. Hörde förväntade siffror från vissa håll med 22-0. Speciellt med tanke på dagens motståndare, IFK Klagshamns prestationer mot våra toppkollegor Tvååkers IF (0-16) och Torns IF (1-20). Jag har förstått att IFK Klagshamn i de matcherna ställt upp med P15-lag för att idag liksom i vårmatchen (2-1 till ISH) ställa upp med betydligt äldre förmågor i form av P18-laget, kryddat med någon eller några seniorer. Oavsett snorgärsar av något yngre eller något äldre kaliber så måste varje spelare på denna nivå "gilla läget" på Örjans vall. Det var först i omgång 9 som IFK Klagshamn mot IF Kvarnby släppte mer än 5 bollar bakåt. Varken ISH, Torns IF eller Tvååkers IF har bästa målkvot mot IFK Klagshamn utan Kvarnby IK ståtar med bäst målkvot hittills, 21-0.
Nu slutade matchen med godkända 9-1 och en ny fyramålare och ensam skytteligaledare i Calle Genberg, en 3-målare i Kushtrim Maholli som jag hoppats skulle gjort 4 mål. Men detta blir en ordentlig boost i den sistnämndes självförtroende, väl värt! Kushtrim har potential att göra 3 mål i varje match på division 2-nivå. Övriga mål gjorda av Niclas Taube och Ronny Sabo som även de kunde blivit tremålsskyttar med full koncentration i avslutningsfasen, i övrigt oklanderliga i sin insats. Nehat Bregaj gjorde inget mål trots start(!?) Man måste tänka på att Nehat hela tiden river sår i motståndarförsvaren och hans inlägg till Calle Genbergs 3 - 1 var något man normalt inte ser på denna nivå, ett stenhårt, inåtskruvat inlägg på pannan från i princip, hörnflaggan! Ytterligare två målpassningar från Nehat, som plötsligt under Lindaus vingar blivit en spelande och målpassande striker, ställer mig frågande till om det är rätt utveckling för målmaskinen Nehat.
Bland övriga spelare utmärkte sig lagkapten Richard Boman med envetet löpande upp och ned längs högerkanten, precisa inlägg och ideliga inskärningar. Inte konstigt att han fick lämna över stafettpinnen till Robin Sjögren en bit in i andra halvlek. Andra halvlek blev en av de mest nervpirrande, hjärtslitande och spännande halvlekar jag upplevt under min tid som nära, matchnärvarande Halmiasupporter. Jag och övrig publik tänker naturligtvis på parallella matchen FC Rosengård - Tvååkers IF; 0-1 i paus (skit!) 1-1 och 2-1 tidigt i andra (hurra!), 2-2 (satan!) Halmia leder 8-1, 9-1, slut på Örjans Vall. Halmiasupportrar och spelare följer spänt resultattavlan! Speakern meddelar att Rosengårds tränare blivit uppvisad på läktaren, väntan, väntan: FC Rosengård-Tvååkers IF slut 2-2! (dubbelhurra!). Vi leder serien! ...Och vi har 6 plusmål! Obeskrivligt! Med tom blick lämnade jag Örjans Vall...
..och närmast att likna vid ett nervvrak lämnade medförfattaren ungefär samtidigt Rosengårds IP efter en match som inte lämnade något i övrigt att önska om det är dramatik man är ute efter. Lagen dominerade varsin halvlek, även om hemmalagets dominans i andra var synnerligen mer markant än bortalagets i första. En mer rättvisande beskrivning är att Tvååker kontrollerade utan att dominera på den inledningsvis mycket svårspelade planen. Rosengård spelar därtill ett snudd på nonchalant försvarsspel med minimala marginaler vilket håller på att straffa sig flera gånger om innan det slutligen också gör så i trettionionde minuten, en rejäl bjudning och Labinot Syla bugar och bockar innan han enkelt placerar in 0-1. Sett till spelet var det emellertid rättvist även om målet kommer lite ologiskt i ett skede där hemmalaget spelat upp sig efter att TIF haft bland annat ett stolpskott och ett friläge samt ytterligare några halvchanser.
I halvtid var jag i ärlighetens namn ganska uppgiven, intrycket var att Tvååker kontrollerade detta. Samtidigt vet man ju om Rosengårds kapacitet när det stämmer för dom, men exakt vad talade för att man skulle plocka fram det spelet just nu? Sammanfattningsvis ingenting. Där hade jag emellertid fel. Vad som sagts i pausen har jag ingen aning om, eller om det möjligen ätits taggtråd vet jag inte heller, men säkert är att FCR kom ut som ett nytt lag i andra halvlek. Tvååker blev förmodligen lika chockade som undertecknad och fick se sig fullständigt upprullade långa stunder. Sen är det förstås lite flyt att man gör två mål såpass tätt emellan varandra, men det är lika mycket oflyt att man sedan inte punkterar matchen vid ställningen 2-1 då man har två riktigt feta chanser.
Istället tillåts Syla sätta sitt andra för dagen då han omarkerad vid bortre stolpen kan peta in 2-2. Hemmaspelarna klagade inte nämnvärt, annars tyckte jag det luktade offside från min vinkel, vilken å andra sidan var ungefär sämsta tänkbara. I detta skedet var jag återigen rejält uppgiven, dryga kvarten kvar och med tanke på hur det borde förhålla sig i graden av motivation lagen emellan men även Tvååkers förmåga att producera sena mål på sistone så kunde det väl bara sluta på ett sätt? Jag hade fel igen, Rosengård var även fortsatt det vassare och mer spelande laget, även om Tvååker hade ett tungt skott i åttionionde minuten som målvakten lyckas styra till hörna. I nittiotredje minuten antecknar vi 3-2 till hemmalaget, men linjedomaren har upptäckt en offside som måste varit väldigt tveksam. I detta läget åker den vanligtvis lugna Rosengårdstränaren Agim Sopi upp på läktaren och får istället se Tvååker kriga till sig en frispark i farligt läge. Det känns som att bollen är i luften en hel evighet, en bra slagen inåtskruvad frispark som lyckligtvis passerar samtliga ben, skallar och andra kroppsdelar på tjugo spelare för att istället hamna i skopan på Rosengårds målvakt. Om nervositeten var stor på Örjan vågar jag nästan lova att det ändå var värre i Malmö, där man slets mellan hopp och förtvivlan framförallt sista halvtimmen. Visserligen dominerade Rosengård, men det är dom där små marginalerna i försvaret som gör att man ändå inte kunde hålla sig helt lugn, givetvis i kombination med bortalagets vassa forwards.
Nu gör det ju inte så mycket att det blev delad pott eftersom Halmia gjorde jobbet i sin match och därmed fick nästan en bonuspoäng i och med målskillnaden, det viktiga var trots allt att hejda segermaskinen Tvååker vilket Rosengård gjorde med den äran.
Om stadsdelen finns i övrigt mycket åsikter, inte enbart positiva, men mitt intryck är att om man vill se rolig fotboll och träffa trevliga människor så är Rosengårds södra IP värd ett besök. Detta var intrycket jag fick när Halmia spelade där i juni och det förstärktes ytterligare igår. Viss förrvirring uppstod dock när jag reflexmässigt manade på Halmia när det var som mest intensivt på slutet. Om inte ren och skär uppskattning, så inbringade det åtminstone viss respekt för den passion jag uppvisade gentemot i fallande ordning: 1. fotboll 2. IS Halmia och 3. FC Rosengård.
Nu väntar Eskilsminne borta vilket är en svår match mot en nykomling som överraskat positivt. Hur Halmia bör formera laget har jag inte hunnit reflektera över. Chocktaktik med full offensiv eller mer systematisk nedmalning av motståndet? Det tål att diskuteras. I övrigt har jag lärt mig att det är bäst att låta bli att spekulera i hur enskilda matcher eller den här serien slutar så jag nöjer mig med att konstatera att det ser bättre ut efter tjugo spelade omgångar än nitton.
