Lagbanner
Epilog 2013
IS Halmia - Anno 2013 Foto: IS Halmia

Epilog 2013

Alla applåderade. Inte för att det var särskilt många, men ändå! Trelleborgs Allehanda rapporterade om den ”sämsta publiksiffran på minst trettio år”, men de som trots allt var på plats applåderade. Även det rödvita bortalaget som tillsammans med hemmaspelarna stod uppradade inför presentationen innan avspark, applåderade artigt. För egen del tänkte jag, hur kul tycker ni att det är egentligen?

De som mottog applåderna var två stycken trogna TFF:are som premierades med varsin signerad matchtröja efter att ha sett årets samtliga matcher med sitt favoritlag. En av dem var dessutom från Ljungby, så han har bortåt tjugofem mil enkel resa till hemmamatcherna. Visst kan det nog ha varit kul att uppmärksammas, men samtidigt, det blev ju inte som det var tänkt. Tänk om han 2010 hade vetat att om tre år kommer ni inte att lira derbyn mot MFF inför nästan femsiffriga åskådarantal på Vångavallen, utan istället spelar ni för en tredjeplats i tredjeligan inför knappt trehundra åskådare.

Jag är naturligtvis inte ute efter att trycka upp något i huvudet på TFF:are utan detta handlar mer om att skapa perspektiv och de små marginaler som råder inom fotbollens värld och varför jag inte kunde bygga upp någon slags besvikelse över ISH:s insats i årets sista match. Förklaringen var och är enkel, jag var helt enkelt mätt. Mätt och belåten...
Om jag som supporter är mätt och belåten, vad borde då inte spelarna vara? Hade det varit eller blivit skarpt läge på allvar hade jag kanske tyckt annorlunda, men så blev det inte riktigt.

Rullar vi tillbaka bandet stod vi inför en säsong som nykomlingar och det närmast schablonmässiga ”det behövs en ny spelare behövs i varje lagdel”. Jag vet inte om så var fallet även i Falkenbergs FF som med nöd och näppe hängde kvar i Superettan, men helt otänkbart är det inte. I FFFs fall hittade man en kompetent målvakt i den serie man kvalade för att undvika, en mittback i Per Karlsson i det Tvååker som var centimeter från att blåsa ISH på seriesegern och en 17-åring från de egna leden och nu är man i Allsvenskan! Tidig träningsmatch mellan ISH och FFF gav vid handen att det trots allt skiljer en del mellan supperettan och division ett södra, vilket Lindau med bravur försökte förklara i praktiken för det riktigt unga IS Halmia.

Nämnde Per Karlsson var aktuell för Halmia, men hans val föreföll synnerligen naturligt även om det plikttroget sades vara ett svårt sådant mellan ISH och FFF. Hur det gick för FFF vet vi alla vilket gör mig innerligt glad då man bevisligen kan komma väldigt långt med en kompetent ledarstab och klok organisation. Halmia besitter redan nu dessa båda komponenter och hur blev det egentligen med de närmast lagstadgade ”en ny spelare i varje lagdel”? Jämfört med föregående säsong, något förenklat måhända, men Boman och Ribic ut (må vara av olika skäl), Sjögren och Thomasson in. På pappret är det alltså ett sämre lag som går i och periodvis dominerar i Division 1 än man hade säsongen innan.

Nu ska jag inte sprida någon smolk i eventuell glädjebägare och ännu mindre förringa ISHs eminenta insats, men jag tror den svåra biten är att vinna Tvåan, skillnaden mellan Ettan och Tvåan är inte gigantisk. Inte så konstigt egentligen, träningsdosen är ungefär densamma. Och trots en storstilad insats så är Halmia ”bara” trea bland nykomlingarna, även seriesegraren Husqvarna var i samma situation, liksom trean i Norra serien (Nyköping). För att stötta denna tes pekar jag på det faktum att för tredje året i rad springer en nykomling rakt igenom Ettan (Varbergs BoIS 2011, Östersund 2012 och nu Husqvarna). Inte nog med det, varken BoIS eller Östersund var några slagpåsar respektive förstasäsong utan klarade kontraktet galant båda två.

Att jag har ett närmast osunt intresse för statistik har nog vissa som läser Halmias Svenskafanssida anat ganska länge och nu är jag än mer förvånad än i omgång 10 när jag insåg att LB07s matcher vid det laget inkluderade i genomsnitt 0,3 mål/första halvlek respektive 2,7 mål i andra, detta inför följande faktum; Sirius som vann Norrettan i år är det första degraderade laget från Superettan som tagit sig tillbaka igen sedan man åkte ur 2009! Och tre år i rad har som konstaterat istället nykomlingar tagit sig upp i Superettan, hur kan det komma sig? Vad hände med de så kallade jojolagen? Inte vet jag, men det är inte mellan Superettan och Division 1 de åker jojo, det är det enda som är säkert. Jag kände mig nödgad att kontakta en HFF-supporter här på SF som visat liknande intresse avseende statistik och vi var nog överens om att det inte skiljer särskilt mycket mellan Tvåan och Ettan som en delförklaring. Därtill drabbas inte sällan degraderade Superettanlag hårt av försämrad ekonomi (mindre intäkter från såväl förbund som sponsorer och publik) vilket leder till spelarflykt. Lägg därtill att man lätt blir laget uppifrån som alla vill slå och där motståndarna inte sällan höjer sig en extra klass. Jag skulle för övrigt tippa att samma fenomen knappast förenklade Halmias tillvaro under alldeles för många säsonger i Tvåan och Trean innan det slutligen vände.

Att Husqvarna vann serien ser jag som synnerligen välförtjänt. Rent tekniskt var det flera lag som var likvärdiga men i kategorin tyskhet stod HFF i en klass för sig. Liknelsen behöver egentligen inte förtydligas närmare antar jag, men man var helt enkelt lite tyngre och mer fysiska. Eller för att dra det ytterligare lite längre, om HFF var Tyskland så var Oddevold och övriga toppkonkurrenter mer som Portugal.

I Halmia var det ändå många som övertygade och framtiden ser ljus ut. Sabo som länge och väl verkade förlorad på grund av Stockholmsflytt kom på bättre tankar och bevisade att hans slalom funkade alldeles ypperligt även i Division 1. Taube plöjde motståndarförsvar även i denna serie, med en alldeles förträfflig Crona som ny parhäst. Mangfors och Genberg var de mest meriterade sedan tidigare och hade därmed en del att bevisa, vilket man gjorde med den äran. Om det inte vore för Genbergs skada har jag svårt att se att han inte skulle ha vunnit skytteligan i år igen. Käck hade ett antal nollor och snittade en bra bit under målet innan hans fulskada satte stopp. Sjögren har vuxit ut till en fullfjädrad kanonkula på sin kant. (Om nu dessa nu har fjäderdräkt vill säga? Oavsett vilket, det var menat som en komplimang). Egzon Maholli, fortfarande ung på pappret, desto mer mogen på en svår position. Per Gulda är inte heller lastgammal men är jämnheten personifierad och gör aldrig en dålig match. Wilhelm Ingves har kommit in alltmer i spelet ju längre säsongen lidit och har vikarierat förtjänstfullt på flera olika positioner. Målvaktsjobbet befriades han dock ifrån men även den otacksamma uppgiften att ersätta Käck har visat sig genomförbar. Österberg har varit bra när han har spelat. Thomasson jobbar enträget vidare vilket ger resultat. Bröderna Lindh som inte fått överdrivet med speltid kommer in och levererar när chansen ges. Jag skulle egentligen kunna rabbla hela laget.

Och inte minst, som en injektion när det mest behövdes kom Kamal Mostafa och gjorde ett storartat jobb, inte enbart med sin klass utan även som inspiratör och glädjespridare, åtminstone som det uppfattades från sidan av plan. Bara för att domaren blåst för mål betyder inte det att Kamal slår av på takten utan det är fortsatt spurt i 110 fram till lagkamraterna för att gratulera, såvida han själv inte är målskytt vill säga. Jag var i princip säker på att han skrivit på för två eller tre år så just nu är jag djupt bedrövad då kontraktet tydligen går ut vid årsskiftet. Kamal skall givetvis spela i Superettan minst, men min förhoppning var (och är) att så skulle/skall ske med ISH. När vi talar om spelare som definitivt lämnar eller har lämnat så passar jag härmed på att tacka Calle Genberg som tydligen spelar nästa år med Åshöjdensbekanta Borstahusen, Younnes Bekkaoui med inbytt pingislunga, Kushtrim Maholli och Nehat Bregaj för oerhört förtjänstfullt arbete i den rödvita dräkten. Kamal tillhör förhoppningsvis inte nämnda kategori.

Måhända naivt, men såväl jag som Mr Redaktör hade vissa förhoppningar om Junes Barny inför säsongen men han hamnade ju som känt i Ängelholm och har gjort det riktigt bra där. Skall inte fördjupa mig i katastroftankar, men jag har liknande vibbar gällande Kamal. Missförstå mig rätt, om han lämnar önskar jag givetvis honom all lycka och framgång, bara den lilla detaljen att man så gärna hade velat se lite mer av honom i Rödvitt. Detta gäller för övrigt samtliga spelare, söker man sig vidare så är det inget jag klandrar någon för.

Det ser inte riktigt ut som under Halmias storhetstid då det var träning två dagar i veckan och match på helgen, utan att behöva tänka på ersättning. Den var marginell oavsett var man spelade. Numera är det mer närmast att likna vid ett halvtidsjobb att hänga med i en Division 2-klubb och däröver och om man av ekonomiska skäl går till den klubb som erbjuder bäst villkor så är det naturligtvis något jag har full förståelse för.

Nu håller jag tummarna för att spelarflykten från FFF avstannar och att man inte blickar ett par mil söderut i jakten på förstärkning. Jag är ändå något förvånad över situationen som uppstått, det är väl nu det roliga börjar? Inte om man frågar Sköld förstås, Åtvidaberg är tydligen så mycket hetare. Eller skrev han på innan han eller någon annan vågade tro på avancemang för FFF? Eller för att återkoppla till raderna ovan, kan ÅFF erbjuda något väldigt mycket bättre än FFF? Att Eliasson väljer AIK är mer förståeligt, Solnaklubben är trots allt en SM-guldaspirant med resurser men med en turbulent backlinje där Eliasson har en realistisk chans att redan nästa säsong tävla om en startplats.

Sen hoppas jag verkligen att IFK Värnamo skärper till sig och fixar S1-kontraktet, vill inte ha dessa spökandes i Söderettan nästa år, det räcker bra med ÖIS och Oddevold/Varbergs BoIS och övriga topplag från i år. Säsongen hann inte ta slut innan Häcken hade värvat två från Qviding, annars hade även göteborgarna varit en toppaspirant av det mer alarmerande slaget. Även TFF måste ha något på gång känns det som, man lyckas knyta 2011 års SM-guldtränare till sig vilket naturligtvis inger respekt.

Men som redan konstaterat, framtiden ser ändå ljus ut, inte minst med en ungdomsverksamhet som med tågets hastighet har etablerat sig och börjat göra resultat i samma imponerande takt. Damlagets prestation, kommentar överflödig. Och även om inte herrarna gick hela vägen, hade jag bytt detta läge vi står inför mot hösten 1997 då ISH trots allt kvalificerade sig till landets näst högsta serie?

Inte en chans, finns inte på kartan. Allt är så mycket mer stabilt i nuläget. Det viktiga är det långsiktiga tänkande som nu präglar klubben och som vi förhoppningsvis skördar frukten av inom några år.

Nu tar redaktionen liten höstvila innan vi återkommer med den Silly season som kommer att drabba även IS Halmia!

Lunda-Halmianen2013-11-08 18:35:00
Author

Fler artiklar om IS Halmia