Kåseri: Genetik eller det sociala arvet?
Från att i våras har varit nöjd med ett nytt division ettkontrakt 2014 har säkert många Halmianer nu höjt sina krav. Med framgång kommer också krav och önskningar.
Men låt oss inte förblindas av framgången så vi ställer alltför höga krav. Låt laget utvecklas i sin egen takt. Det är unga killar som ännu inte blommat ut. Tänk er om Halmia lyckas behålla detta lag och spelarna utvecklas lika mycket som de gjort från förra säsongen inför säsongen 2014. Oj, oj, oj säger jag. Då har vi ett bra lag som alla i serien darrar av skräck att möta. Redan idag inger Halmia respekt i söderettan. Det märks att vissa lag anpassar sitt eget spel efter Halmia och redan där har Halmia övertaget. Publiken är lagets 12:e spelare så håll ihop laget. Stötta Halmia även om det skulle bli sämre tider. Allt kan inte vara gyllene tider. Nu över till lite fria tankar och funderingar.
Vad får oss män att bete oss som vildar och grottmänniskor under en fotbollsmatch? Vi skriker och skränar, klagar på domartrion. Vi buar åt motståndaren. Vi vill se blod, vi vill se offervilja, vi vill ha hjältar, vi vill att motståndarlaget ska förnedras. Allt för att vi älskar ett annat fotbollslag. Ibland saknar vi förståelse för att det andra laget var bättre och börjar genast leta syndabockar i det egna laget. Ingen nämnd och ingen glömd, inte ens mig själv.
Känslorna svallar och blodet kokar i oss ibland över det vi ser på plan. Ser vi en annan person med keps och halsduk med samma klubbmärke som vårat eget favoritlag ser vi i personen en kompis och broder/syster utan att vi vet något alls om personen. Vi kan t.o.m. krama en främling. Det gjorde jag när Halmia vann kvalmatchen mot Nybro 1997. En stor varm kram, en totalt främling av samma kön. Men det var härligt. Bara stora leenden i bussen på vägen hem och ett och annat primalskrik. Många år tidigare på en bussresa drack jag öl i mängder. Bussen saknade toalett. Då lovade jag mig själv att ALDRIG mera dricka så många öl på en bussresa igen. Det var rena rama totyren att sitta på bussen och bara ha en enda önskning. Jag svettades, jag var kritvit i ansiktet och mina ögon gick i kors.
I Halmstad har rivaliteten mellan IS Halmia och Halmstads BK varit likt hund och katt. Kanske inte så hätsk nu som förr men ändå, den finns. Men den var betydlig vassare förr. Minns mycket väl alla tråkningar och pikar man gav och fick. Den fanns i skolans värld mellan eleverna och ute på arbetsplatserna. Vissa företag var t.o.m. kända för att där arbetade flest Halmianer eller flest Bollklubbare, då gällde det att välja rätt arbetsplats. Många utav de yngre har inte upplevt Halmias storhetstid (jo då alla bollklubbare som tjuvläser här, den har funnits) det närmsta jag kan komma är året 1979 när Halmia spelade i allsvenskan. Två heta derbyn på Örjans Vall. Jag var 12 år och minns ännu resultaten. Tyvärr för mig som halmian så segrande HBK i båda matcherna 3-2 och 2-0. Minns att jag inte ville att publikrekordet skulle gå förlorat i dessa derbyn, och det gjorde det inte heller. Ha ha ha ha!!! Där ser ni själva. Jag är själv en vilde, grottmänniska och en beräknande fanatiker. Jag unnade inte HBK att vara delaktiga i den fotbollsmatch som lockat flest åskådare på Örjans Vall. Endast 12 år gammal och redan detta tänkande.
Visst blev jag glad de tre gånger mina nyfödda barn hade tvättats, vägts, mätts och låg intill min fru på Halmstads BB. Orden från befälen på I16 "höger, vänster om, MUCK! Det var en glädje som resulterade i en sällan upplevd baksmälla dagen efter. Men en tabell med Halmia överst när säsongen är slut det är också fyllt med glädje. För även jag är en vilde och grottmänniska när det gäller fotboll. Vi män är nog bara sådana. Det finns i våra gener. Det är något som går i direkt nedåtgående arv från våra fädrar. Även min far var en grottmänniska vid vissa tillfällen. I alla fall på Örjans Vall. Särskilt upprörd blev han när Halmias dribblingskung Karl-Olof Anderson blev bryskt nedmejad och domaren friade syndaren. Då vid dessa tillfällen lärde pappa mig massor av nya ord. Tyvärr inte så användbara utanför en fotbollsplan, men ändå det var nya ord som jag inte kunde tidigare. Flera andra vuxna män runtomkring mig hade också liknande tillmälen och åsikter om domaren och syndaren. Orden som uttalades skulle ingen av dessa män uttala vid något annat tillfälle. Men på en läktare till en fotbollsplan gjorde de det. Jag var en bara en pojke men med stora öron och bra minne. När jag också hade börjat att raka mina kinder och blivit man förvandlades jag också till en vilde och grottmänniska. Men i ärlighetens namn var nog min pappas vokabulär värre än min repertoar. Eller är det kanske det sociala arvet som gör oss män till dessa vildar och grottmänniskor? Om detta lär de lärde tvista om.
Slutligen, ännu en regelfråga angående fotboll. "Vad dömer domaren om en straffspark träffar ribban och ingen annan spelare rört bollen och om samma spelare som slog straffen slår returen i mål"? Rätt svar kan ni läsa i nästa kåseri.
Rätt svar på frågan från föregående kåseri "Hur dömer domaren om en spelare kastar ett inkast direkt in i eget mål och ingen annan spelare vidrört bollen? Rätt svar är "hörna".
