Kåseri: Inte så bra som vi hoppades, men inte heller så dåligt som det kunde ha slutat.
En liten titt tillbaka så här i Julens skälvande sista minuter och en blick framåt mot nya matcher och nya segrar.
I dessa juletider bland skinka, glögg, paket och julklappsrim och nyårsfirande kan fotbollssäsongen tyckas vara avlägsen, men i år blev Halmias säsong rekordlång, kanske är det därför det känns som att säsongen nyligen har avslutats. Cupmatchen mot Malmö FF förlängde fotbollsåret och spänningen för alla halmianer. Det blev en mycket lyckad tillställning. Det blev med beröm godkänt tycker jag. Både för insatserna på den gröna gräsrektangeln och för matcharrangemanget. Jag följer Halmias hemsida med spänning och gläds åt de spelare som har förlängt kontraktet. Men med Örgryte, Öster, Landskrona, Trelleborg och Husqvarna i serien kan det bli mycket svårt att nå Superettan. Men vad vore väl livet utan drömmar och förhoppningar.
Som jag tidigare nämnde har vi alla säkerligen ätit skinka öppnat paket och brottats med kluriga rim till våra kärastes julklappar. När man har blivit 47 år önskar man sig inte så mycket i julklapp i alla fall gör inte jag det. Men en sak önskade jag mig. Det var när jag såg min särbo tillverka en tomte. Det var en sådan där gullig tomte, en modern tomte med lite orealistiska former och med lite barnsliga ansiktsdrag . Hon klippte, sydde och tog mått likt mössen gör som syr Askungens balklänning. Tomten tog form och jag frågade då om hon kunde/ville göra en liknande skapelse men som en fotbollsspelare i Halmias färger till mig. ”Nej, jag har inte tid här ska städas och fejas dessutom ska jag laga all julmat ” sa hon tvärt. Nu tror ni kanske att jag inte kan laga mat, eller att vi inte är jämställda. Men vi behöver ingen Gudrun Schyman för att samsas om vem som ska göra mat och städa. Sanningen är den att Gabriella inte vill ha mig i köket när det lagas mat. Jag vet inte varför, men så är det.
För att ni inte ska tro att jag är en man med 50-tals ideal och hemmafrusvisioner kan jag meddela att jag diskade hela julhelgen och förövrigt kan jag laga mat, tvätta och städa. Jag klarar även flera timmars Ullaredsresor och kan lyssna på problem som hon delger mig utan att blicken blir tom och huvudet fylls av fågelsång och havsbrus.Nu vet jag inte om det var hennes dåliga samvete som fick henne att göra denna fotbollsspelare till mig eller om det var lite skådespeleri från hennes sida men som ni ser på
bilden till mitt kåseri så fick jag min fotbollsspelare. Vi firar nu nyår, dricker lite skumpa, äter den obligatoriska oxfilén och umgås med nära och kära. Sen möts vi säkerligen på någon vinterträning eller träningsmatch. Vi supportrar kan då diskutera Halmias spelsystem, tänkbara laguppställningar och pratar gamla minnen från svunna tider. Det har blivit ett antal minnen med åren...
För mig minns jag med glädjeåret 1978. Halmia vinner dåtidens nästhögsta serie och ska spela i allsvenskan 1979. Vänder vi på de två sista siffrorna i årtalet har vi hoppat fram i tiden till året 1997. Jag har blivit 30 år sitter på en supporterbuss till Nybro för att några timmar senare se IS Halmia besegra Nybro IF i en kvalmatch. Vilken härlig dag. Halmia är återigen ett elitlag. Ett minne som jag tyvärr aldrig fick dela med min pappa eftersom han avled samma år i augusti endast 61 år gammal.
Det finns också bittra Halmiaminnen som svider i hjärtat. Det är 80-talets sista fyra-fem år och det tidiga 90-talet. Halmia 90, minns ni det projektet? Usch! Nä det glömmer vi, det gör för ont att minnas. Vad kan då sägas om Halmia året 2014? Kort sammanfattat tycker jag man kan säga så här ”Inte så bra som vi hoppades men inte heller så dåligt som det ha kunde ha slutat”.
Det var de framgångsrika säsongerna 2012 och 2013 som fick oss halmianer att drömma, hoppas och längta efter seriesegern. Säsongen 2013 kostade en Halmiaförlust mig en turkisk stark öl. Jo, det är sant. En Efes, ett mycket gott turkiskt öl. Då befann jag mig på semester i Turkiet. Halmia skulle spela mot Oddevold, jag med min stora trut och sociala nyfikenhet på människor kom i samtal med en ungdomsledare som kom från Uddevalla (Oddevold). Han placerade min härkomst klockrent. ”Du e la från Halmstad, eller? Han trodde jag var HBK:are. ”Nej, nej” sa jag mycket stolt. ”Jag är Halmian”. Vi log lite av slumpen som sammanfört två fotbollsintresserade svenskar från västkusten på samma hotell, i samma land och stad samtidigt som våra favoritlag skulle mötas vars match vi båda missar. Jag slog vad med honom om en starköl att Halmia skulle vinna. Det skulle jag inte ha gjort. Redan på morgon såg jag hans leende på långt avstånd och hur han låtsades dricka en öl. Givetvis fick han sin öl och han berättade att han gjort sin militärtjänst på I 16 på 70-talet och delvis därför känt igen min dialekt. Men kändisar som Gessle och Handbollsbengan gjorde säkerligen också sitt. Förövrigt är båda dessa välkända halmstadprofiler halmianer. Sommartider och gurkburk låter bäst på halmstadsdialekt eller hur?
Vi ses på Örjans Vall och då på nya Örjans vall...
