Krönika: ISH-ÖIS 0-3: Vad hände?
Inget var sig riktigt likt. Premiär i strålande solsken och med jämförelsevis mycket folk på läktarna. ÖIS hade ett prydligt följe med sig och även ett antal Halmianer bidrog till god stämning. Det var egentligen bara ett problem – ju längre matchen led blev förstnämnda alltmer högljudda på sistnämndas bekostnad utifrån vad som skedde på plan.
Men det var fler saker som avvek från normen denna eftermiddag med polispiketen som stod parkerad och väl i insläppet ingick dagen till ära kroppsvisitation i biljettpriset. Om det var alkoholhaltiga drycker eller pyroteknik som i första hand eftersöktes må vara osagt men det skapade helt klart viss grad av förvirring även hos luttrade Halmianer. Eller som mannen snett bakom mig krasst sammanfattade situationen: ”Några bengaler har jag min själ inte. En rejäl brakare är på sin höjd vad jag kan uppbringa.”
På plan var det inledningsvis Halmias spel som mest kunde associeras med pyroteknik om detta nu kan användas som en positivt laddad metafor. Raket Sjögren i offensiv högerposition var den som hade allra roligast, vände och vred och kom allt som oftast runt på sin kant. Ibland kan man fastna i idéer eller tankegångar som egentligen saknar relevans och så är det helt klart i detta fall där jag dragits med en föreställning – eller snarare vanföreställning – att Sjögren bör ligga längre bak i banan och komma med fart för att hans snabbhet skall komma till sin fulla rätt. Jag tar härmed på mig valfri huvudbonad, dumstrut eller foliehatt och erkänner att jag haft fullständigt fel. Robin gjorde en väldigt bra första halvlek på sin offensiva position och det är knappast där det brister i avseendet att det ”bara” är 0-0 i paus.
För detta är faktiskt känslan man bär, Halmia borde haft ledningen med minst 1-0. Det dubbla hade inte varit helt rättvisande men inte orimligt heller, ISH var sammanfattningsvis klart bättre än sina motståndare. Dock med tillägget att ÖIS hela tiden kändes farliga de gånger man ställde om men detta skedde inte särskilt ofta. Man hade en nick genom Johan Hedman efter kvarten spelad där Käck stod med tyngdpunkten på fel ben och tillsammans med oss övriga bara kunde titta på när bollen gick en halvmeter utanför stolpen. Tyvärr för ISHs del så hade nämnde Hedman inte nickat färdigt för dagen.
Andra halvlek tar vid ungefär där den första slutar med fortsatt positivt spel från hemmalagets sida. Tio minuter in i densamma får man dessvärre inte undan bollen i förstaläget utan ÖIS vinner boll och Käck gör en riktigt fin reflexräddning på Stellan Karlssons (?) skott från nära håll, dock ter det sig inte bättre än Hedman dyker upp som någon slags gubben i lådan och lobbnickar in 0-1 i bortre burgaveln efter den ribbretur som uppstår i förstaläget. Det gick förvisso snabbt, men inte snabbare än att jag hann pusta ut över att monsterchansen hade runnit ut i sanden när Hedman mycket vaket uppfattar situationen. Vad som händer sedan framstår som obegripligt för mig, att det bara kan vända så? Kort sagt, vad hände?
ÖIS får till synes ett halvt ton kärnbränsle till sina mittfältsreaktorer i och med målet och tar över spelet helt. Eller för att fortsätta på linjen med mer eller mindre lyckade metaforer, med klara inslag av småbarnsföräldraskapsdekadens – det var som när Bamse slutligen kommer åt den där burken med dunderhonung. Min förmåga att i skrift beskriva vad som skedde blir tyvärr inte bättre än så, men ni som var på plats kan säkerligen intyga att det var en scenförändring av sällan skådat slag. Ska man avdramatisera det något så är det kanske inte konstigare än att ÖIS är ett väldigt bra lag med Division 1-mått mätt och om man inte sätter chanserna så straffar det sig.
Det är akut bud på 0-2 vid ett tillfälle redan innan kapten Lindström (?) sätter spiken i kistan med kvarten kvar, ett skott från straffområdeslinjen som retligt ändrar riktning på en hårt defensivt arbetande Frantzich och ställer Käck. När Stellan Carlsson ostört rakar in 0-3 från nära håll fem minuter senare känns det allmänt uppgivet överlag. Sammantaget kan man aldrig bortförklara en 0-3-förlust och det var således en välförtjänt vinst för Idrottssällskapet från Göteborg, men den känns onödigt stor. Vidare vågar jag påstå att deras förlust av målvakt Peter Abrahamsson till Häcken inte är någon katastrof utan att Fredrik Andersson är en kompetent ersättare som till synes håller synnerligen god Division 1-klass.
Vad finns att tillägga om Idrottssällskapet från Halmstad då? En hel del, både positivt och negativt. Jämfört med förra året är ISH väldigt mycket farligare framåt, må vara att målproduktionen åtminstone idag inte stod i paritet med antalet chanser, men det skapas åtminstone chanser. Samtidigt är det ofta som fint kombinationsspel fastnar på motståndarförsvarare redan innan inlägget hinner slås, dock en detalj som säkerligen går att rätta till. Men oavsett om det gäller instick eller inlägg så har ISH problem med att få in bollar i boxen, eller det kanske är mer rättvisande att säga att man borde få in fler mot bakgrund av hur bollinnehav och spel ser ut i övrigt.
Förra säsongen hade det vid det här laget fabricerats noll mål framåt, å andra sidan stannade siffran bakåt vid två insläppta. Vad som kan anses något bekymmersamt är att det var först efter sju omgångar som ISH släppt in lika många mål som nu skett på två matcher. Det saknar egentligen helt rim och reson, backlinje/mittfält/defensiven i stort är i princip identisk med fjolårsupplagan och det är sammanfattningsvis svårt att förklara. Idag blir man dock obarmhärtigt straffade av sina motståndare som åtminstone hittills verkar klara sig utan sin och hela seriens klart mest lysande stjärna. I övrigt verkade det som att grannklubben GAIS besök hos Real Husqvarna och resultatet i den matchen var upphov till viss munterhet bland de rödblåa supportrarna.
Men sammanfattningsvis får vi inte glömma att det är en av storfavoriterna till seriesegern som ISH hade att handskas med idag och likaledes har Rödvitt inlett serien identiskt med fjolårssäsongen och då gick det visst inte helt illa trots allt.
Det finns således ingen akut anledning till panik eller ens oro utan vi konstaterar istället lugnt och sakligt; Qviding nästa.
