Krönika: Rosenberg en B-lagsspelare?
Det finns förstås ingen vetenskaplig definition gällande när man kan kalla en startelva ”reservbetonad” eller inte. Det lag Malmö FF ställde på banan i lördags innehöll emellertid alldeles för många ordinarie spelare att den skulle kunna kallas just reservbetonad i mina ögon – Rosenberg/Eriksson ut och Mehmeti/Kroon in så hade jag varit mer överens. Visst är Robin Olsen, Erik Johansson, Emil Forsberg, Markus Halsti och Filip Helander samtliga väldigt bra spelare...
Med tanke på hur Åge Hareide har gått runt på spelare i år så tycker jag mitt resonemang ändå har viss bäring – såvida man inte vänder på det och konstaterar att Di blåe i så fall spelat väldigt många av årets tävlingsmatcher med ett reservbetonat lag.
Egentligen är det inte en särskilt viktig diskussion överhuvudtaget, men lika tillfreds som jag känt mig över Halmias insats, lika irriterad har jag varit över det ständigt återkommande påpekandet om MFFs reservbetonade lag, på sina håll även kallat B-lag vilket klingar än värre i mina måhända lättkränkta öron. Som jag ser det, den dag ett svenskt klubblag har ett B-lag bestående av spelare som Rosenberg, Eriksson, Tinnerholm, Adu, Thern, Ricardino m. fl. lär startelvan i så fall vara med och slåss om medaljerna i CL – åtminstone om man fortfarande har en tränare av Åge Hareides kaliber.
Nu till själva matchen där Halmia fick det att stämma ordentligt, framförallt de första 10 minuterna. Hade det varit tvärtom och MFF inlett med motsvarande spel är det rent utav inte omöjligt att jag valt att lämna Örjans vall, vilket å andra sidan kanske säger mer om mig än något annat. Det var sammanfattningsvis chockerande att se ISHs bolltrillande fungera så pass väl mot detta motstånd. Resten av halvleken spelar man fortsatt bra, även om det är MFF som har de vassa chanserna vilka är tre till antalet. Förutom en bjudning som Magnus Eriksson inte förvaltar står Thern för sin enskilt bästa prestation i matchen när han diagonalpassar Rosenberg som kommer fri med Käck – lyckligtvis i sistnämndas favoritposition och han räddar. Vid frilägen som är Jonas absoluta paradgren vågar jag påstå att han håller Allsvensk klass, vilket Rosenberg skulle få erfara även i andra halvlek. Mackan står även för ett riktigt läckert nummer när han från höger utkant av straffområdet med en yttersida curlar bollen som landar i ribbkrysset – det är så vackert att även Halmianerna på läktarna applåderar, måhända mest av lättnad dock.
Även inledningsvis i andra halvlek eldar hemmalaget på innan det osannolika slutligen inträffar. Förra säsongen var det hemma mot Karlstads BK tidig höst som det skedde, i år väntade han till den förlängda säsongens sista skälvande halvlek innan Copacobana-Taube bjöd på årets obligatoriska sambauppvisning. Den gången gjorde han två försvarare innan han iskallt chippade in 3-0, nu vände han lika iskallt bort sin försvarare och placerade in ledningsmålet. I samband med detta och förmodligen i kombination med att Adu flyttats upp på sin rätta position på mitten tog MFF tag i taktpinnen och stod för bollinnehavet, dock utan att vara närmelsevis så farliga som i första halvlek. Det är under en dryg kvart detta består men när Sonny Karlsson kommer in med pigga ben och påfyllda adrenalinreserver så upplever jag det som att ISH åter jämnar ut spelet. På fullaste allvar börjar jag tro att detta verkligen skall hålla hela vägen. Ett slumpmål ur den högre skolan signerat Adu (och Magnus Erikssons häl) några minuter senare skrinlägger emellertid dessa planer temporärt, men lika förvånad blir jag - för vilken gång i ordningen under denna match vet jag inte – när det är Halmia som återigen ökar tempot i jakten på ett segermål. Rosenberg har förvisso en chans av det tyngre slaget och denna gång bombar han högt istället för att som i första halvlek placera lågt – Käck har dock lämnat linjen och gjort sig stor och bevisar att det inte spelar någon roll hur man gör mot honom i frilägessituationer; han parerar lika bra med händer som fötter. I åttioåttonde minuten är en straff för hemmalaget inte långt borta, själv var jag initialt inte 100 % säker på det, men när Himmelrikets representant på plats rapporterar att Hammar nog håller i tröjan lite för länge blir jag i efterhand övertygad, det kunde åtminstone ha blivit straff för Halmia. På övertid får Ribic läge från straffområdesgränsen men får se sitt väl utförda nummer bestående av ett flackt vristskott stiga lite för mycket och gå cirka halvmetern över.
Förlängning vidtar och hemmalaget visar fortsatt goda intentioner. Sonny skarvar ett inlägg i ribban från nära håll, dock avvinkad för offside vilket inte var något unikt för dagen. Jag har nog aldrig någonsin upplevt en mer ivrigt vinkande linjeman än denne herre – befann sig spelarna mindre än en meter på rätt sida så åkte flaggan upp var min upplevelse. Dock skall sägas att han var konsekvent och det var därmed inget lag som favoriserades. Kort därefter vänder MFF spelet - i en sekvens där Taube blir liggandes i offensivt straffområde – och där den matchavgörande straffen sedermera utdöms. Ingen kritik mot MFF, tycker snarare att det gått lite inflation i att spela ut bollen då den skadade spelaren i 9 fall av 10 ändå reser sig inom uppskattningsvis 3 sekunder efter att så skett. I detta fallet och då det tyvärr inte är första gången det skett i år syntes det direkt i tränade Halmiaögon att det inte handlade om Hollywood, utan istället höger axel ur led. Straffen tar Rosenberg hand om, denna hamnar i
kategorin otagbar, vi snackar straffen som går in i 999 fall av 1000. Sista kvarten har Karlsson den hetaste chansen, Asimovic står på hälarna och är helt ställd när Sonnys avslut ändrar riktning på en försvarare men skottet smiter dessvärre ett par decimeter utanför. Med ett par minuter kvar ropas det på Rödvit straff – i viss mån kompensationsartad men därmed hyfsat given i mina ögon - så blir emellertid inte fallet utan MFF håller undan mot ett ISH som faller med flaggan i topp. I mångt och mycket var det en deja-vu från den senaste match jag såg live, vilken var MFF-Atletico Madrid. Skillnaden bestod i att det nu var ISH och inte MFF i rollen som David vs Goliat. Nu som då var det hemmalaget som stod för bollinnehavet, smått surrealistiskt på förhand. Utan att förminska ISHs insats men det skall sägas att MFF har haft svårt i cupen på senare år, förra året var det Sandviken som pressade storfavoriten till övertid innan MFF avgjorde. Riktigt glädjande är dock det faktum att rent fysiskt stod Halmia upp till 110% - oavsett om det var B-laget man mötte eller hur dålig planen än må ha varit så var det ändå fysiken som Hareide nämnde på förhand, att där skulle det vara skillnad. Jag vet inte vad övriga såg, men i mina ögon stod Halmia upp över all
förväntan och pumpade på i 120 minuter.
Detta skulle även visa sig bli Kamal Mostafas avskedstillställning i IS Halmia och det är bara att önska K7 lycka till i Falkenbergs FF. Det är lite mode att tala om ”målbilder” i olika sammanhang nuförtiden och utan att göra våld på IS Halmia så tror jag inte riktigt det ingick i Kamals målbild att spela just här när han för 5 år sedan slog igenom som 17-åring i Blåvitt. Därmed sagt, lycka till Kamal och tack för din tid i ISH!
I övrigt börjar nu högsäsongen för kontraktsförslag och dito förhandlingar, förhoppningsvis generellt med bättre utgång än i fallet ovan. Svenska Fans-redaktionen återkommer när 2015 års lagbygge börjar ta form eller redan innan dess när det finns något att förmedla. Antagligen ingen nyhet för någon på detta forum, men Lindau stannar glädjande nog även nästa säsong. Rent spelmässigt kunde IS Halmia inte satt en bättre punkt – eller snarare utropstecken – än man gjorde mot de regerande Svenska mästarna. En säsong med höga berg och djupa dalar nådde slutligen vägs ände på ett sådant sätt att man knappt kan bärga sig till nästa säsong.
Välregisserat, Lindau och kompani!
