Halstihörnan - Stor intervju med Markus Halsti: "När man har en chans måste man ta den"
Vid mitt besök på Jylland fick jag en lång pratstund med Markus Halsti för Halstihörnan där vi snackade om allt från livet som småbarnspappa till spelstil och taktik och brist på detsamma.
Den planerade intervjun med Markus Halsti höll nästan på att leda till att jag, efter att ha lyckats undvika det i många år, skulle bli tvungen att följa med och titta på traktorpulling. När jag kontaktade honom för att bestämma tid och plats för intervjun frågade han om han kunde möta mig och familjen nånstans så han fick hälsa på dom också. Jag svarade att jag skulle lämna man och son på traktorpulling. Han bad om en länk till tävlingens hemsida och skrev sen: ”Hmmm, jag blev faktiskt lite sugen på det nu”.
Jag lyckades dock slippa undan, dels var de inte så bra tajming med tanke på att han borde vila dagen innan match, dessutom är det svårt att genomföra en intervju på ett ställe där man behöver hörselkåpor. Vi sågs istället över en kopp rätt uselt kaffe (men ändå bättre än på vårt vandrarhem) på FCM:s träningsanläggning i Ikast.
Intervjun med Markus Halsti äger rum 30 juli. Två månader tidigare hade han inte spelat tävlingsmatch på 6 månader och stod utan klubb efter att han och DC United hade brutit kontraktet. Det har hunnit hända en del sedan dess.
DC United gick, långt efter att Halsti var tillbaks i full träning, fortfarande ut med information om att han var skadad och senare att de arbetade med att få upp hans ”fitness level”. Det var också den information MLS hade ute och många trodde därför att han fortfarande var skadad där i slutet av maj.
Som jag förstått det så var det i landskampen mot Belgien som det vände, innan dess hade ni inte haft kontakt med andra klubbar?
- Ja, först innan landskamperna snackade jag med Hasse Backe och han frågade om jag var frisk. Enligt MLS så hade jag ju varit skadad hela våren så Hasse var överraskad över att jag hade varit frisk så pass länge och han sa: ”Vi kör, jag tar dig med i landslaget och om du ser bra ut på träningen så ska du starta i första matchen”. Så jag startade mot Belgien och det gick ju bra för mig. Sen direkt, nästa morgon när vi åkte till Italien så skickade min agent sms och sa att nu har det börjat hända lite. Då var det rätt så många lag som hade hört av sig och vi snackade med några. I Italien kom Tim Sparv som spelar i FC Midtjylland och frågade: ”Vill du snacka med våran chefsscout?”
Halsti pratade med Midtylland som mer eller mindre direkt berättade att de ville ha honom. Han berättar att klubben använder ett avancerat scoutingsystem som rankar spelarna rätt hårt inom massa områden och man var nöjda med Halstis siffror. Mindre än två veckor senare var Markus på plats i Danmark hos sin nya klubb.
- Det är en kliché men när man har en chans måste man ta den. Min chans var ju där i Belgien-matchen. Man kan ju alltid tänka att om det inte hade gått bra, vad hade hänt då? Eller om man tänker ännu längre, om jag inte hade tränat så hårt under våren hade jag ens varit frisk? Hade jag kunnat spela 90 minuter? Eller hade jag ens kunnat spela?
Det måste ju ha varit en jättepress på dig inför den matchen med tanke på den sits du var i. Du hade inte haft kontakt med andra klubbar, klubben har gått ut med info så att alla tror att du är skadad och unfit. (Här skrattar han och fyller i ”och gammal”). Det var ju lite så att du måste lyckas i den matchen. Du verkar ju för det mesta vara så lugn, men var du verkligen det under den där perioden när det stod still och du var utan klubb?
- Nej det kan man säga att när man har barn och familj så börjar man faktiskt att stressa lite. Man känner att det är mitt jobb att se till att allt går bra, för familjen var ju i USA för min skull. Våren var riktigt tuff för oss själva också, med två små barn, ingen familj, på andra sidan världen. Sen när då fotbollen inte går bra heller så kan man ju säga att känslan inför Belgien-matchen var inte den lättaste. Men samtidigt, man vet att det blir en viktig match men jag kan ju ändå bara göra mitt bästa, sen får man se vad som händer. Jag visste ju innan matchen att nu har jag gjort allt för att jag ska kunna prestera. Den känslan hade jag hatat mest, att känna att jag inte gjort mitt jobb tillräckligt bra för att kunna prestera. Så därför jag var ändå lugn innan match för jag visste att jag har gjort det bästa som jag kan. Jag kan ju inte göra mer.
Även om han under andra delen av säsongen 2015 blev mer eller mindre ordinarie blev tiden i DC United på många sätt en besvikelse fotbollsmässigt för Halsti. Både på grund av skador men också på grund av att de förväntningar han hade på klubben när han kom dit inte infriades.
Du skrev en gång till mig att när du kom dit så hade du för mycket tanke på laget och att det tog tid att komma in i att det var sånt fokus på individen. Kan du utveckla det lite?
- I DCU var det så att själva den taktiska biten – det finns ingen taktisk bit! Där är det bara så att du själv gör spelet och du måste själv hela tiden hitta grejerna och det är ingen som hjälper dig.
Han säger att han har funderat mycket kring det här, särskilt nu när han varit utan familjen i Danmark och haft mycket tid att tänka, och att han känner att han som person inte kom in i det.
- Jag är en sån kille som vill alltid hjälpa andra och är en lagspelare. Men där borde jag bara släppt det och tänkt att, okej det är en mot en nu där och det får vara en mot en för jag har min egen gubbe. För det är mitt fel att om jag hjälper nån och sen min gubbe gör mål eller nåt, det är ingen annan som kommer att hjälpa mig. Det är inte så att hela lagdelen flyttar ihop. Och nu tänker säkert många att jaja man kommer från zon-försvar till ett lag med en mot en, men det är inte riktigt en mot en i DCU heller, det är... svårt att förklara.
- Jag gick till DCU bland annat för att jag hade snackat med tränaren som sa att ”vi är ett riktigt lag, vi spelar mest som ett lag i hela MLS”. Dom hade vunnit Eastern Conference året innan och tränaren hade blivit utvald till bästa tränaren. Jag tänkte att det blir bra där, fotbollen går vidare och att, det är ett lag som spelar och det är en ung tränare.
Han säger att det var en enorm skillnad att gå från Åge Hareide till Ben Olsen och att även om han borde kunna komma in i det fortare så han han svårt att komma över besvikelsen på nivån som var där taktiskt, samtidigt som han menar att han själv kanske inte hanterade det tillräckligt bra.
- Det ju mitt fel, jag borde ju komma över ett sånt hinder. Det är ett hinder och jag borde bara tänka: Okej, så är det, vad ska vi göra nu? Jag borde bara skitit i det. Och jag tyckte det att jag kom in i det i slutet av 2015, kom in i hur vi skulle spela. Som fotbollsspelare kan du bara fokusera på match och på att göra ditt bästa på plan och inte fundera för mycket på vad händer på taktikmötena och så. Men kanske jag funderade lite för mycket, och just det att det fanns absolut ingen taktik bakom nåt.
Han berättar att ha sett tränare Ben Olsen säga i media för någon vecka sedan något i stil med att för honom finns det ingen mening med att ha en taktik för det händer så olika grejer hela tiden på plan och det är spelarna som måste bestämma.
- Och enligt mig var det just så, det var spelarna som fixade spelet, det var ingen taktik vi hade. Vann vi matchen så var det spelarna som fixade det med en egen prestation eller att målvakten, som faktiskt i DCU är riktigt duktig, räddade oss. Vann vi matchen så var det egentligen inte laget som vann, det var bara individuella grejer. Det händer ju såklart i Europa också men där är det ändå lag som bygger upp till att någon individ kan göra såna saker.
Inför säsongen 2016 under den stora draften när DCU hade värvat en ung, defensiv mittfältare sa coach Ben Olsen att han inte var värvad för att fylla någon lucka efter en spelare som var såld .”We have Markus Halsti” konstaterade han. Men när Markus blev skadad under försäsongen tycktes Olsens känslor ändras drastiskt, och som jag har berättat i en tidigare Halstihörna gick han till exempel ut i media och kritiserade Halsti ganska hårt, bland annat för hans "fitness level". Halsti går inte in så mycket på vad som egentligen hände men konstaterar att det inte var någon snabb och enkel separation från klubben.
- Det var en lång tid, mycket längre än folk kanske fattat, den tiden som jag var på väg bort. Det var redan tidigt i Mars som jag insåg att jag kommer inte att fortsätta här, det var redan tydligt. Vi hade tränat lite mer än en månad, så kom knäskadan och lite andra saker. Så det var ändå typ tre månader innan vi kom ut med att kontraktet är slut. Så det var inte den enklaste separationen, det var inte så att nu är vi alla nöjda och glada.
Meddelandet som kom från klubben om att Markus hade lämnat var ganska neutralt, inget nämndes om att det funnits något missnöje och han säger att det ofta är så, det står ofta bara att man kommit överens om att avsluta kontraktet och "spelaren ville återvända till Europa för familjens skull" eller något liknande.
- Jag har läst sånt redan nu tre eller fyra gånger i år. Och som för min del, att bara utan något snack om det så går dom ut med att allt är bra och allt har varit jättebra blablabla. Jag började skratta, jag menar det hade ju varit trevligt om jag kunde fått säga nåt till fans eller till nån. Visst, jag var där bara lite mer än ett år, men ändå. Därför gick jag bara ut på Twitter och typ tackade för den här tiden.
Han säger att han tror det beror på att MLS är rädd att det ska komma ut negativa saker då ligan visserligen håller på att bli större och större men fortfarande är så mycket mindre än de andra amerikanska ligorna, man vill hålla ge en positiv bild i media och döljer sånt som är negativt. Vi pratar om att det är lättare att göra det där, särskilt i en klubb som DC United där i stort sett alla träningar är stängda så varken journalister eller supportar har någon större inblick i vad som händer. Som jag skrivit tidigare så stämde till exempel ofta inte den information som klubben gick ut med kring skador.
- I DCU hade vi en journalist från Washington Post som, alltså han skriver bra men han satt inne i stadion, jag har aldrig sett honom på träningarna och sen skriver han om våra träningar. Så det är klart att man som spelare undrade redan i början över att han ska veta allt som händer i DCU men han är inte ens vid planen. Han var ju rätt bra kompis med tränaren också så är det klart, det gör det lite lättare att ju gå ut med saker som kanske inte är helt hundra eller man kan gömma saker om man vill.
- Det hade till exempel pågått att ibland var jag inte med på träning på planen, jag var på sidlinjen för att förste tränaren hade inte valt ut mig till träning. Och som sagt inga journalister har varit där, dom visste alltså inte ens vad som har hänt på träningarna. Men som spelare får man bara försöka ta in det och göra det bästa av det. Och det gjorde jag. Till exempel några gånger när dom spelade på träningen så sprang jag där på sidlinjen och gjorde övningar själv.
Han säger att ibland visste inte ens dom andra tränarna vad som hänt, att han var ställd över eller varför.
- Dom andra tränarna dom kollade på mig som att jag var galen, som ”vad gör han där”? Men visst, jag kunde ha suttit där och kollat när dom tränade eller så gjorde jag övningar själv. Och jag tänkte att varför inte, jag är här för att träna, så varför inte träna själv. Och det var ju troligen en bra taktik.
Men han säger att han ändå så här i efterhand inte ser det som ett felbeslut att bege sig till MLS.
- För mig, nu när man tänker mer och mer var den tiden i DC troligen en av dom mest lärorika jag haft. Både för att det var en tuff tid och under tuffa tider du lär mycket mer än när allt går lätt. Och med skadorna. Sen just utanför plan också att få en bebis där i USA och ha ett till litet barn så det var mycket. Men då växer man mest som människa, när man har lite tuffare tider. Samtidigt har jag så mycket goda minnen också från tiden där att det är helt sjukt. Det är fint.
Om det inte framgår i det jag skriver så kan jag tala om att Markus Halsti är väldigt tacksam att intervjua. Förutom att han är trevlig och tillmötesgående är han enormt lättpratad, han kommer ofta in på sidospår och berättar om lite mer än man egentligen frågat om. En gång efter ett långt svar som han försöker sammanfatta skrattar han och säger:
- Nu minns jag inte längre vad du egentligen frågade. Men det är inget ovanligt.
När i ses har Markus varit i Danmark i ca 1,5 månad men fortfarande bor han ensam i huset i den lilla orten Silkeborg. Frun Taina och döttrarna Venla (snart två år) och Matilda (6 månader) är i Helsingfors.
- Man har börjat känna lite som hemma här, fast det är klart att när familjen är inte här så är det inte hem...
Som alltid så försöker Markus dock se det positiva i situationen.
- Man måste se det positivt, nu har jag mycket tid att fixa huset redo tills dom kommer. Sen, man kommer hit och det är nytt lag, ny tränare, allt är nytt - nu har jag ändå kunnat fokusera 100% på det. Inte så att man vill tänka att familjen kommer efter fotbollen men, ja… Men man ju har hela tiden kontakt med familjen på facetime och så. Sen är det ju det som är bra med att bo så nära, att bo i Skandinavien. Jag har ju varit i Helsingfors några dagar innan och ska faktiskt dit nu om en vecka när vi har två dagar ledigt.
Han pratar mycket om familjen och man märker saknaden efter dom när jag, på tal att de inte har många lediga dagar just nu, frågar hur en perfekt ledig dag ser ut.
- Såklart skulle familjen vara här. Vi skulle vakna upp, ta en lugn frukost tillsammans. Sen gå en liten runda, vi bor nära en sjö här, och ta en picknick där någonstans. Egentligen göra ingenting, såklart leka med barnen och bara vara tillsammans. Sen kanske också ha lite egentid med frugan så Tim Sparv som bor 25 meter från oss, han kunde ta hand om Matilda och Venla en timme eller två så att jag och Taina kunde käka middag nånstans. Och sen komma hem, hämta tjejerna och bara ta det lugnt hemma. Sen kunde tjejerna gå och sova och vi kunde bara sitta på terrassen och kolla och njuta av livet. Det skulle vara skönt.
Vi pratar också en hel del om hur livet ändras när man blir förälder och jag frågar om hur det förändrats för honom i hans yrke som fotbollsspelare.
- Jo det är klart att livet har ändrats skitmycket, det är ju helt annorlunda. Speciellt när man har två så små så det har ju ändrat hela livet såklart. Sen hur det påverkar fotbollen, det har jag också funderat på. Jag tror att det har blivit mer strukturerat. Som när man har man en vecka med två matcher och inte mycket tid för vila till exempel, då måste man ju planera hur man ska göra. När man kommer hem och behöver vila själv så är det inte så lätt när man har två små barn som väntar och vill göra nåt.
- Men jag tycker att för mig har det samtidigt gett mer fokus på fotbollen också på nåt sätt. Speciellt när vi bodde i Washington så jobbade jag från 8.30 till 15 och då fokuserade jag bara på jobbet och sen kom jag hem och då fokuserade jag bara på familjen. Det fanns egentligen bara två olika lägen. Och sen försökte man ju... sova lite...då och då. Det gick inte så bra… (skratt)
Som de flesta småbarnsföräldrar har Markus också fått känna av det där med sömnbrist, men konstaterar också att kroppen vänjer sig och att plötsligt klarar man sig bra, eller ja, okej i alla fall med 4 timmars sömn.
- Nu när jag är ensam är det nästan så att om jag har inget att göra på en halvtimme så (börjar trumma med fingrarna i bordet) börjar jag gå lite crazy och undrar vad jag ska göra nu. Jag är nästan lite rädd att nu börjar jag vänja mig vid att man faktiskt kan ta det lite lugnt, är benen lite trötta så kan jag bara lägga upp dom på soffan. Men såklart jag vet ju, och jag hoppas ju, att det är inte många veckor som jag har den lyxen i livet, så nu måste jag passa på. Det har ju som sagt varit otroligt bra men en tuff början för mig i kroppen och i huvet så nu man måste försöka ta det lite lugnt.
Jag ber Markus berätta lite om FC Midtjylland, som vann Superligan för första gången säsongen 14/15 och berätta om sina intryck av klubben så här långt.
- Förra året gjorde dom det riktigt bra i början, och gick till Europa League. Samtidigt som dom spelade i Europa League hade dom en dipp i ligan och sen i slutet igen när Europa League var slut så kom dom upp och blev trea till slut i ligan.
- Det är en organisation som, tycker jag, är otroligt bra styrd, alla saker är här på plats. Dom vill bygga upp, samma sak som i Malmö att, hur ska man vara bra i ligan och samtidigt bygga upp talangerna. Och det är ingen lätt uppgift, men det har Midtjylland gjort rätt bra de senaste åren. Vi har jättemycket unga, jag och Jakob Poulsen är väl nästan de enda som är över 30 just nu så man känner sig lite äldre här (skrattar), lite som Concha i Malmö kan man säga.
Med tanke på det han tidigare berättat om DC United och bristen på spelidé och taktik är kanske inte förvånande att Halsti kommer in på det ämnet. I FCM löper man mycket, jagar boll och man söker hela tiden att lägga hög press press på motståndaren och det spelsättet genomsyrar hela föreningen, man skolas in i det i unga år i akademin.
- Där ser man kanske på matcherna ibland att vi har ett ungt lag, att vi inte gör det inte alltid gemensamt, tillsammans. Men spelsättet sitter i varenda ung kille som är här. Jag tror den yngsta som är med A-laget nu är sjutton år. Dom unga är väldigt bra, vi har många bra spelare nu som är under 20. Och dom får speltid, några har spelat nästan varje match nu. Så det är en klubb som har stora ambitioner i Danmark, och sen också stora ambitioner att bygga upp sin akademi.
Han berättar att de unga spelarna i akademin verkligen har fokus på fotboll, vilket underlättas av att man är på så små orter som Herning och Ikast. Men att han också pratat med dem om att de ibland måste ha lite annat fokus än fotboll också, leta lite annan fritid. Han vet inte om de lyssnar på honom men säger att det också är en liten del i varför Midtjylland ville ha honom, som lite av en mentor till dom unga.
Han säger att alla han pratade med innan han fattade beslutet om att gå till Midtjylland var positiva och än så här långt tycker han att allt funkat bra och han är nöjd med organisationen.
- Det har varit tufft, vi tränar rätt hårt varje dag. Vi äldre kanske egentligen vill ha det lite lugnare nån dag. Men jag gillar det att dom unga pushar oss att träna hårt och att springa mycket på träningarna.
Ni har ju börjat intensivt, tätt med matcher med Superligan och Europa League kval.
- Jo, jag vet knappt inte ens hur många matcher vi har spelat sen jag kom hit. Det är bara bra att vi spelar mycket. Då måste vi ju också spela med dom unga, lita på dom. Det är ju en ideologi som klubben har, att lita på dom egna talangerna och att man verkligen ger ansvar till unga. Tränaren han är verkligen inte rädd att göra det. En spelare som jag gillar är han Kristian Riis, ung mittback, han kom precis till A-laget, jag tror han är tror jag 17 år eller nåt sånt och han ska starta imorgon till exempel och han kom in i en match i Europa League. Det är roligt att dom ger honom speltid, det är bra. Har man en ideologi man måste följa den, det är viktigt. Vi alla är på samma sida.
Det har gått bra för Midtjylland inledningsvis, även om man tappade poäng i första matchen i ligan. Vi kommer in på att man varit bra försvarsmässigt och släppt in få mål, men att man mot Vaduz i Europa League tappade på slutet och släppte in två mål. Jag menar att man kanske kan skylla det på att det ändå var mer eller mindre klart, att man inte behövde göra mer.
- Nejnej precis, dom behövde göra 6 mål för att gå vidare. Men samtidigt som tränare man vill ju alltid vinna och Johan som målvakt man vill alltid hålla nollan. Vi snackar faktiskt mycket om det som Åge också snackade mycket om, winner mentality. Alltså att alltid när du går på plan så vill du vinna. Och det gäller att vinna en duell eller vinna en match eller vad som helst. När du har det i dig varje dag så kommer du att växa till en nivå där varje gång du kommer till planen, även om det är mot Vaduz och det är 80 minuten så spelar du ändå i ditt lag och du spelar med Midtjylland logon. Som spelare du spelar i ditt lag och det är ditt ansvar att göra ditt bästa hela tiden.
Han berömmer återigen de unga i det här tänket. Han säger att oavsett hur stora talanger de är och oavsett hur många klubbar de har som rycker i dem så har dom en vilja att jobba, dom jobbar för laget. Det är ett tankesätt och en spelstil som passar Halsti bra. När han kom till FC Midtjylland var också det för att han kunde spela både mittback och defensiv innermittfältare men tankarna kanske främst gick mot mittback eftersom det var där han spelat i landskamperna. Men så blev Tim Sparv skadad och då blev Halsti den naturlige ersättaren.
- Den rollen som jag faktiskt har nu är faktiskt den roll som kanske passar mig bäst, att ligga framför backlinjen när vi kör 4-1-4-1.
- Sen är det klart att jag har ett stort ansvar. När vi pressar högt så är egentligen hela pressen mitt ansvar. Jag styr den, ska vi gå högt eller inte. För det är jag som oftast måste se om en annan mittfältare går högt, jag måste ta beslutet om ska jag kliva upp eller ska jag skydda. Om dom spelar med två forwards eller en droppande - ska jag gå upp eller ner eller hur ska jag styra spelet. Och det gillar jag, man måste ta ansvar. Det jag måste jobba jättemycket med är att lite komma ifrån att i Sverige vi spelar ju lite mer zonförsvar. Här är det ändå skulle jag säga lite mer en mot en eftersom vi pressar så högt.
Just detta är något han och tränaren diskuterar mycket.
- Det finns inget lag som kan pressa 90 minuter i ett så högt tempo, alltså i ett högt tempo, jag tror inte jag har sett nån göra det i 90 minuter. Så även om FCM inte är ett lag som normalt sett faller ner så måste du nån gång komma ner lite. Du måste faktiskt komma till en position där alla vet vad deras position är lite lägre ner för att du ska få lite kraft och sen kan du gå på press igen. Så att vara en nummer sexa här är ett stort ansvar. Speciellt som när Tim Sparv har gjort det jättebra innan. Det gillar jag. Det ansvaret måste man ta och det är därför man spelar fotboll. Om man är rädd för ansvar jag tror att måste man hitta nåt annat att göra som jobb. Tycker jag
I och med de intensiva spelschemat är det såklart nödvändigt att rotera en del i truppen och jag erkänner villgt att jag var nervös att Halsti skulle hamna utanför startelvan till matchen jag skulle se. Även med ett besök på en träning och en intervju hade det känts en smula surt att ha kört ca 4 timmar enkel resa och så inte få se honom spela. Men Markus bekräftar, vilket jag nästan förstått av träningen, att han ska spela från start. Just nu vill han spela så mycket som möjligt för att komma in spelsättet och sin nya roll, samtidigt som han ju (om än motvilligt) inser att han måste vila ibland, särskilt med den spelstil de har. I första ligamatchen sprang Markus 12,5 km. Han berättar att mycket av beslutet kring vilka som ska vila inte ligger på huvudtränaren utan hos fystränaren och att det tankesättet redan fanns i MFF när Hollyhead kom dit.
- Jag snackade med Christian (fystränaren) nu till exempel innan förra matchen. Jag sa bara där efter Vaduz matchen att den var i och för sig rätt lugn, men att jag ändå kände mig lite trött, och han sa bara ok. Sen kom tränaren två timmar senare och sa: Markus, jag tror det bästa är att du vilar nu i nästa match. Jag bara, njae, jag tror inte det. Jo, sa han jag tror det är det bästa. Nej, sa jag. Jens Thorup (huvudtränaren) är jättebra med kommunikation, så jag bara skrattade och frågade: Har du snackat med Christian? Han svarade: Japp. Och han sa att du ska vila. Och så sa jag: Okej. Jag ska vila.
När vi egentligen avslutat intervjun snöar vi,vilket väl är rätt vanligt bland småbarnsföräldrar, in på en massa snack om barn och föräldraskap. Vi pratar också om hur man bäst följer fotbollsligor från ”fel” land. Jag har ju genom Halstihörnan kan man säga fått viss erfarenhet av det och nu när han är i Skandinavien vill Markus se mer av både MFF och HJK.
Och jo, vi pratar också lite om Malmö och MFF. Markus berättar att han hunnit med ett kort besök, bara en övernattning, i Malmö men att han inte varit på Stadion än. Han konstaterar att det ju inte finns många spelare kvar från hans tid men att många i ledarstaben ju finns kvar och han tänker ta sig dit såsmåningom. Han vill också ta med dottern Venla, som ju är född i Malmö, någon gång när hon blir lite större och visa henne staden.
För er som undrar, nej, jag frågade aldrig aldrig om han funderat på att komma tillbaks till MFF. Det behövde jag inte, han tog själv upp det tidigt under intervjun med kommentaren: ”Jag vet inte om Danne kommer att gilla det här men...”
- Där i USA, det började ju egentligen redan i mars att dom.. ville ha bort mig. Då tog vi lite kontakt med Malmö faktiskt. Bara för att, ja av respekt. Och man spelade ändå sju år i Malmö. Men var ju i ett läge där jag inte var så... het kan man säga. Det hände ingenting och Malmö hade ju ett jättebra mittfält så...
Det har börjat bra för Markus i Midtjylland och jag hoppas att det fortsätter så. Jag fortsätter såklart att följa hur det går via TV och andra media rapporterar vidare framöver i Halstihörnan. (Dessutom kan tilläggas att hela familjen fick mersmak på Silkeborg och Jylland så det är inte omöjligt att det blir fler resor dit när tid och plånbok tillåter...)
