Hammarby bäst i Stockholm
Vi tordes knappt ens drömma om det i våras, men nu är det klart För första gången sedan 2001 är Hammarby ödmjukt bäst igen.
Det var en oktobereftermiddag 2003. Jag och I var fortfarande gifta då, det var en helig eftermiddag. Äktenskapet funkade bra that far men inte länge till och vi skulle samlas, familjen – då fem medlemmar, inom kort sex. Vi fick våra burgare och pommes, jag stor pilsner. Det var på den tiden då Jonathan var fem år och inte brydde sig om mer än sammanhållningen i den mindre klanen, flipperspelet, maten. Hans storebror Love, däremot, han var taggad. Han och jag hade varit på derby i Solna – vinst – han hade fått träffa Bajen-polare. Men nu var det Elfsborg borta på Ryavallen, ingen storbildsskärm på puben vid Järntorget i Göteborg utan snarare teveapparater uppsatt lite varstans.
Det är svårt att för småbarn ens försöka beskriva sin egen känsla om man nu har Hammarby-hjärta. Det blir lättare när de växer upp, antar jag. De väljer liksom själva.
Ja, killarna valde sannerligen själva när nästan direkt efter sina födelseögonblick på Sahlgrenska respektive Mölndals sjukhus skänktes Blåvitt-haklappar av personalen och deras pappa vänligt men i vrede sa nej tack.
Den ene, Love, tog steget att skippa allt det där med fotboll till slut och ägna sig åt annat – men när jag pratade med honom nyss mindes han ändå vartenda ögonblick. Det värmde att jag lyckats rista in Bajen även i hans ådersystem.
Nora Lee och Miriam, mina döttrar, de brydde sig inte nämnvärt då och inte heller nu, garvar mest åt ”känsligheten” kring allt detta fokus på Bajen. Det är okej. När Miriam växte upp hade hon dock Hammarby omkring sig varenda dag, i Göteborg och redan innan dess i Nanning, Kina, där just hon är född.
Nanning, Kina, en annan plats på jorden där grönvita ungar med småbarns- och bebistischor, haklappar och emblemstrumpor rört sig som helt vanliga människor. Just därifrån kommer min yngsta dotter. Det gör för övrigt Petur Marteinsons dotter också. Bara en sådan sak. Cirklar sluts, och när jag försöker samla mig denna lyckliga men smått overkliga kväll är det väl just detta: ihopsamlandet.
Vi som är födda på 1960-talet har haft den enorma grönvita ynnesten att ha fått uppleva så oerhört mycket vackert, så fruktansvärt mycket smärta. Ni som fötts senare har också fått uppleva något av det vackraste och mest plågsamma som åtminstone jag vet. Vi har nog alla snuddat vid känslan av hur det är att vara som en puck i en hockeyrink, men när jag var hos Jonathan på Öland senast gick han och nynnade på Lalla Hanssons verion av ”Bajen va´namnet”, och på en av hans väggar i den fina lilla stugan fanns blodfläckar under porträttet av Frank Sinatra där knogar slagits efter sommarens tapp mot Brommapojkarna, i fönstret hängde halsduken som en flagga och var och varannan yta i byn var klibbad..
Hans minnen går som en linje, om än ibland krokig, som en Hammarby-ekvator att korrigera med relationer, resor, ja, hela livet.
Tankarna är många denna måndagkväll i november 2024. Månen känns stor och jag skriver som vanligt för mycket och i hast, så vad vill jag egentligen komma fram till?
Jo, Hammarby är nu inte bara klara för ECL.
Vi är Silvermästare i kavaj inför sista omgången.
Hammarby är i samma fläckade kavaj bäst i Stockholm, för första gången sedan 2001.
Och då har jag inte ens nämnt våra fanstastiska damer, att HTFF säkrat en minst sagt imponerande fjärdeplats i norrettan, att akademierna levererat på varenda nivå, och att VI, vi supportrar, är bäst i Sverige. Det är snudd på en guldsäsong, mina vänner!
Mot nya tider och fullsatta läktare! Rötterna har blivit starka. Det har stormat och vindar har vinit, men just därför. Som halländska martallar står vi kvar från barnsben till gravstenar.
