Hansens Hörna 10: Busstoalettbalansören
Ni vet när man står upp på busstoaletten i farten på en undermåligt asfalterad väg och försöker hålla fokus på att träffa rätt i stolen samtidigt som man ska hålla balansen på golvet där en cocktail med lika delar urin, öl och spya klibbar fast under sulorna.
Det fanns en tid då Österfansen inte ogärna kuskade runt i minibussar.
En körde vilse i Bremen.
En annan skulle ”bara” köra över en fast vägarbetsavspärrning för att testa om den böjde sig (vilket den inte gjorde).
En tredje glömde stänga bildörren så att minibussen stod vidöppen på parkeringen hela matchen.
En fjärde körde på fel sida om Vättern på hemvägen mot Växjö.
En femte somnade bakom ratten i 130 knyck just innan en stoppskylt någonstans vid Vislanda halv fem en fredagsmorgon efter en torsdagsmatch i Borlänge.
Ja, ni hör. Buss med yrkeschaufför fick bli standard för allas trevnads och allas överlevnads skull.
Även där finns historier värda att berätta.
En buss lämnade en gång Värendsvallen och hämtade upp en kroniskt försenad supporter hemma vid hans lägenhet i stadsdelen Nydala.
Samma supporter som tåget i Södertälje 2002 inte ville vänta på när han rökte på perrongen.
Samma supporter som moonade genom bussfönstret i Ljungskile 1997 när Ingvar Oldsberg passerade förbi vid det allsvenska mötet Ljungskile-Öster.
Samma supporter som utförde en klassisk rödvinsspya i ett säte långt bak i bussen nära Ruddalen i Göteborg 1998 vilket ledde till en ihållande ramsa om honom, ”rödvin och nerspydda bussar”.
Nära samma Ruddal låste sig en dragspelsbuss i nittio graders vinkel då den gjort den obligatoriska felkörningen in i ett bostadsområde. De som åkt med Östers supporterbussar många gånger skulle kunna skriva åtminstone en längre novell om allt de sett genom bussfönster bara för att busschauffören valt fel väg.
Ibland har busschauffören valt rätt väg men ändå hamnat fel. Som 1996 då Öster avslutade säsongen genom att sparka Djurgården ur Allsvenskan. Det hjälpte inte att Österfansen på råd från polisen lämnade Stockholms Stadion redan innan slutsignalen. Huliganer hade sprungit och hämtat tegelstenar och förutsåg Österfansens bussrutt. En tegelsten genom rutan gjorde att chauffören fick lappa ihop det värsta vid en bensinmack söder om den stora staden.
En annan gång hade chauffören med sig Smålandsposten i bussen eftersom de gjorde ett resereportage om East Front. Självklart lade motorn av vid en uppförsbacke och några fans fick putta igång bussen. Fansens ryggtavlor kan skådas på artikelbilden.
Väl framme i Borlänge strax efter millenieskiftet visste resenärerna redan om att matchen ställts in på grund av ett eller två skyfall. Chauffören var vänlig nog att svänga förbi den temporära och otempererade Domnarvsgraven för att alla skulle få closure i sin sorg. Sedan parkerade chauffören bussen vid Pizzeria Valentino så att han och Österfansen kunde få lite kebabpizza och vila innan det var dags att ge sig på de femtio milen tillbaka till Växjö.
Roggans Buss, Uråsa Buss och Grimslövsbuss är några exempel på bussbolag som gett sig in i det speciella gebit som det innebär att bussa Österfans runt om landet. Inga risktillägg finns för de chockskador som kan uppstå. Som när Österfans kommer in i bar über efter två timmars störtskurar på Landskrona IP. Eller när hela bussen gungar efter en seger i Hällevik.
Uråsa Buss hade en kvinnlig reseledare med sig. Hon hette Åsa. Självklart blev hon Ur-Åsa. Ibland Ur-Sinnig. Alltid med glimten i ögat. Den glimten man behöver för att förstå det särskilda klimat som uppstår när bussen förvandlas till East Front-buss.
Ni har de som står i mittgången eller går runt i bussen större delen av resan. Som pratar med alla. De pratar med festfolket längst bak (eller längst ner efter det att dubbeldäckare kom in i bilden). De pratar med gubbarna längst fram. De är snälla nog att prata med de förvirrade och ofta förvånade förstagångsresenärerna i mitten.
Ni har de som plockar in vägkoner, GB-gubbar och små kundvagnar från småortsaffären på väg till Åtvidaberg.
Ni har de som lånar mikrofonen utan att fråga för att skråla ut en sång till den ofrivilliga publiken. Så högt att mikrofonen är överflödig.
Ni har de som sitter och pluggar statsvetenskap, algoritmer eller sydostasiatisk realia.
Framför allt har ni den stora massan som bevakar digitaluret under hemresan. Klockslaget 22:22 åtföljs av jubel och sången om ”Peter Wibran - du bist det Beste Mann!” (Wibrån bar nummer 22 då han kom åter från Tyskland 2003.) Sedan finns den gamla leken där man försöker synkronisera urets siffror med antalet kilometer som återstår till Växjö. Är det 10 kilometer kvar vill man passera den skylten just klockan 00:10. Ännu hellre vill man anlända ändhållplatsen i Växjö exakt på tolvslaget. Då ska ni inte förvånas om hela bussen stämmer upp i ”Happy New Year”.
På tal om tid är bussarna trots yrkeschaufförers involvering och goda vilja precis lika försenade som minibussarna var.
Det är felkörningar.
Det är förseningar.
Det är felplaneringar.
Det är för många pissepauser.
Det är för långa pissepauser.
Och det är där busstoaletten kommer in i bilden. För att undvika förseningar och pissepauser står han där inne och vajar. Oavsett berusningsgrad får han ta det för laget. Det är han som är Busstoalettbalansören.
