Hansens Hörna 14: Fotbollsvänsterprasslaren
Nu under VM fylls gator och torg av fotbollssupportrar med tudelade agendor. De som har tillräckligt mycket bollkänsla kan hålla två bollar i luften samtidigt.
Östers IF ledde Allsvenskan inför VM-uppehållet 1994. Det låter lika troligt som att Sverige skulle ta brons. Med så var det. Jag var 15 år och såg de båda oavgjorda gruppspelsmatcherna hemma i kvarteret Kvarnhagen på Öster. Under segermatchen mot ryssarna på midsommarafton sov jag hos min mormor i Blekinges rockmetropol Norje med naturreservatet Ryssberget i horisonten. Jag har än idag svårt att släppa hur mina föräldrar ”glömde” att väcka mig. Det blev en midsommarnattsdröm utan fotboll samtidigt som fotbollen på teven var som en midsommarnattsdröm.
Vid Italia ’90 hade jag just upptäckt tjusningen med fotboll och hade inte förstått att Sverige skulle kunna förlora mot ”dom där jävla brassarna” (som jag formulerade det inombords när Careca hade satt bollen bakom Ravelli). Vid USA ’94 var det därför med en förtjusning av den sort jag känt vid EM i Sverige två år tidigare som jag satte mig för att åka på turné som Sverigesupporter. Jag lämnade Östersupporterskapet hemma i Växjö. Klädd i en Stefan Schwarz-tröja stod jag plötsligt på Rödby-Puttgarden-färjan på väg ut i Europa med min familj.
Jag såg åttondelen mot saudierna på ett hotell i tyska Halle. Kvartsfinalen mot Rumänien såg jag i en villa utanför Amsterdam som vi lånat av min fasters familj. Väl hemma i Växjö igen var jag så inne i VM att när bronset bärgats cyklade jag ner med kompisar till Konserthusparken för att se folk bada i fontänen. Men inte bada själv för Sverige. Där gick ändå gränsen. Det var en oförstörd kärleksaffär till det svenska landslaget som parallellkörde med ett barnäktenskap med Östers Idrottsförening (där det var jag som fortfarande var ”bara barnet”).
När Tommy Svensson fortsatte sin hyllningsresa från Rålambshovsparken och hem till just Konserthusparken viftade jag en Österflagga i publikhavet. Jag hade läst in mig på Östers historia och förstod hur stor del Tommy var av den. Jag kom med i Smålandsposten dagen därpå. Ni kan se mig inringad med bläck på bilden till denna krönika. (Större version av bilden där även Tommy finns med hittar ni i en här länkad tweet: https://twitter.com/peter_hansen_/status/1014475857845538818?s=21) Jag minns hur Tommy fäste blicken på min flagga en kort stund där från scenen. Det är så jag minns det och det är det viktigaste för känslan.
När Tommy klev ur en helikopter med matchbollen i den första allsvenska matchen efter VM trängdes runt 15000 åskådare på Värendsvallen. Som de gamla goda tider jag bara läst om. Mexikanska vågen gick runt betongkomplexet som om den följt Tommy från VM i Mexiko 24 år tidigare. Ytterligare 24 år senare sköljer den över Sverige igen. Vi återkommer till det.
Det var kul när Österspelaren Peter Wibrån åkte med ”94-gänget” till för-EM i England sommaren därpå och spelade mot Japan (vilket var märkligt i sig eftersom vare sig Sverige eller Japan skulle komma att deltaga i England ’96). Någonstans därifrån dalade intresset för landslaget från min sida.
Jag såg ett par kvalmatcher på Råsunda runt millenieskiftet på ett nästan ironiskt sätt och mästerskapsmatcher med andra Österfans ute på lokal i Växjö.
Under EM 2004 hejade jag lika mycket på Lettlands Andrejs Rubins som på Sverige. Rubins gjorde sin första säsong som proffs för Öster i Allsvenskan 1997 och blev då en favorit trots ytterst begränsad speltid.
Än idag är de här båda supporterskapen två skilda ting. Det ska dock sägas att när Emil Krafth - som Öster en gång fiskade upp ur Lagan -springer in på planen i fotbolls-VM och när laget är ett kollektiv som strider mot de stora drakarna - såsom Öster en gång gjorde - då är avståndet mellan de två supporterskapen tajtare än det har varit sedan jag var 15 år. Jag tror att jag även tillåter mig att vara medgångssupporter när det gäller Sverige. Den valmöjligheten ges så sällan när det gäller Öster.
Som Östersupporter känner jag fortfarande avsky mot Ola Toivonen för vad han gjorde mot Björn Stringheim på Stora Valla 2005.
Som landslagssupporter älskar jag att Toivonen är Master of the Dark Arts och att han är det för vårt lag. Just LAGET har fångat såväl mig som majoriteten av svenska fotbollsfans. Kollektivet som inte låter sig kuvas för något mindre än en mindre jordbävning drabbar mig. Laget som blott i undantagsfall tappar en ledning får mig att tappa både det, hakan och det som återstår av mitt förstånd. Och så låter jag femtonåringen inom mig komma fram igen. Jag skulle kunna tänka mig att bära en Gustav Svensson-tröja på Rödby-Puttgarden-färjan. (Efternamnet känns så bra också.) Bada i fontänen på Stora Torg i Halmstad för Sverige? Nä, där går ändå gränsen.
Östers IF ledde Allsvenskan inför VM-uppehållet 1994. Sverige tog brons. Så var det. Hur långt Sverige når nu 24 år senare visar sig snart. Att de ens skulle komma tillbaka på den här nivån gav jag upp hoppet om någonstans där Hamrén såg Shevchenko promenera hem en premiärseger i EM för sex år sedan. Emil Krafth hade lämnat Öster då men Öster ledde Superettan i stor stil. Och om nu Sverige kunde komma tillbaka på det här sättet och Emil Krafth skulle kunna nå så här långt varför in i hela Helvetia skulle då Öster inte kunna vara i toppen av den allsvenska serietabellen inför nästa VM?
Qatarierna drar igång nästa VM i november 2022. Jag hoppas att Sverige är med och slåss då. Framför allt hoppas jag att Öster är i toppen av tabellen då i november 2022. En ledning som inte går att tappa är som bekant den bästa ledningen.
