Hansens Hörna 6: Matsäcksmaterialaren
Öster hade aldrig kraschat ur en serie. Utan förhoppning om att studsa tillbaka. 1999 var året då Öster borde fått bragdguldet för bravaden att ta sig levande genom milleniebuggen. Här minns vi Kopparvallens längdhoppsgrop, medhavda smörgåsar till ett helt kompani i Kungälv, ett Mönchengladbach som sköts i sank av en division 3-spelare och porrfilmen som var ett tack för en lång karriär.
Av etablerade spelare i Östers allsvenska trupp 1998 fanns blott målvakten Claes ”Flygande Buddha” Green och mittfältaren Mattias ”Senan” Johansson kvar. Av Östers pengar fanns inget kvar. Det fanns inget kvar att göra än att på gammalt 60-talsmanér kuska runt i skogarna för att fylla på laget. Strömsnäsbruk, Eneryda, Lagan. Den mest meriterade värvningen var Daniel de Stefano ända från skånska Hässleholm.
När Öster inledde vintern med Euro Accident Cup i Tipshallen var det rakt in i hetluften för dessa gossar. Från division 3 eller division 4 till det som skulle avslutas med bronsmatch mot Bundesligalaget Borussia Mönchengladbach. Patrik ”Bjärred” Andersson stod vid sidlinjen och skakade på huvudet åt vad Jörgen Pettersson och hans tyska lagkamrater presterade mot det nykomponerade Österlaget. Inte ens Österfansen visste vem som var vem i Öster. Man försökte passa ihop tröjnummer med programbladets lista av namn. Per-Magnus Sandahl, Kimmo Silvasthi, Tord Pettersson, Thomas Hermansson. Och se där! En Christian Davidsson sänkte Borussia med ett golden goal. Fick smeknamnet ”Hosianna”. Tord Pettersson var snart ”Tordinho”. Jan ”Lill-Damma” Mattsson skulle försöka styra det här laget genom Division 1 Södra (dåtidens näst högsta division) till en plats i nybildade Superettan 2000. Det krävdes en sjundeplats eftersom Division 1 Norra och Södra skulle slås ihop till denna Superetta.
Våren skulle bli tung trots premiärseger borta mot Chippen Wilhelmssons Mjällby. Då Pål Lundin dragit till Oxford, Claes Green och Peter Kennfors gick skadade och isländske Stefan Magnusson var osäker till spel stod Öster dessutom utan målvakt. In för att hjälpa sin gamla förening kom Thomas Ravelli som egentligen avslutat karriären. Även för honom var det tungt med en tremålsförlust hemma mot Stenungsund.
För fansen var det obegripligt att förlora seriematcher utanför högsta serien. Det var något Öster inte hade varit med om sedan 1967. Föreningen hade bara åkt ur en serie en gång. 1989 studsade Öster obesegrade tillbaka upp till Allsvenskan.
Borta mot Motala 1999 höll dock Magnusson nollan och lagets stjärna de Stefano satte matchens enda mål. Österfansen hade roligt i sina två minibussar. En aktivitet var då folk i den ena minibussen försökte tömma ett paket mjölk över den andra minibussens vindruta i 120 knyck. Givetvis blåste mjölken tillbaka rakt in i mellanmjölkhuliganernas egna minibuss. I matchens paus vann en Östersupporter en smörgåstårta i en kasta-boll-till-mittpunkten-tävling. På vägen hem stannade man på en pizzeria och såg Ole Gunnar Solskjaer avgöra Champions League-finalen.
En ljuvlig sommardag var det som vanligt uppladdning på pubbåten i sjön nära Kopparvallen. För fansen, inte laget. En yngling lång som en följetong stal en cykel. Knappt styrfart på grund av högt alkoholintag. Av ynglingen, inte cykeln.
Mitt under matchen stod ynglingen plötsligt och krattade i längdhoppsgropen. Som att han krattade en symbolisk manege för ett starkt avsked.
Efter matchen var ynglingen alltjämt berusad. Tack vare att han som sagt var lång som en följetong fångade han en grön målvaktströja som kastades ut på bortaläktaren dit ynglingen hunnit tillbaka från längdhoppsgropen.
Thomas Ravelli växte delvis upp i Åtvidaberg. Starkt då att även avsluta karriären i Åtvidaberg. Hans Östertröja tillföll alltså ynglingen. I retur från Österläktaren fick Ravelli en porrfilm av en Ljungbybo.
Tack för allt, Thomas - här får du pornografi.
Då den sommarens gröna gräsmattor började mattas av vissnade samtidigt Östers ekonomi i ökande styrka. Konkursen närmade sig. East Front samlade in drygt 100 lax. Tusenlappar. Inte fisk.
När det var dags för bortamatch mot Kongahälla i Kungälv var det East Front som i praktiken såg till att Öster hade råd att ta sig dit. Delen support av ordet supporterklubb har sällan gjort sig bättre. Bättre hade också smörgåstårtan från Motala gjort sig då än i maj. Pengarna räckte inte till mat för laget. Det var då den legendariske materialförvaltaren Kent Axelsson ställde sig och bredde mackor. En matsäck med betoning på säck.
Halvannan vecka senare var Öster på väg ur cupen mot Trelleborg när Värendsvallens högtalarsystem strömmade ut beskedet. Växjö Kommun hade precis beslutat sig för att låna ut två miljoner. Då behövde Öster bara den där sjundeplatsen för att ta sig till Superettan 2000 och rädda sig själva.
I den sista omgången borta mot Kenny Paveys Ljungskile tycktes Johan Lindhe inte anse att sjundeplatsen var rakaste vägen till en sund ekonomi. I matchslutet lobbade han in 2-1 i egen kasse. I Österklacken resonerade man på hemvägen om att Öster helt enkelt var ute efter de extra entrépengarna som åttondeplatsen i serien skulle ge eftersom den innebar ett kval mot Ljungby IF. Som att frivilligt ge sig in i en rysk rouletteduell med Vladimir Putin.
Var du på kvalreturen på Värendsvallen minns du det nog som den kallaste dagen i mannaminne. Är man väldigt nervös så fryser man. Ett gäng hopplockat från de småländska skogarna skulle försöka rädda Smålands Stolthet från undergång.
I andra ringhörnan stod en utmanare från de småländska skogarna. Med en gammal militär som tränare. Med ett lag där varenda jävel var lång som en följetong och bred som Lagan om våren. Gänget som såg ut att ha kommit med båt direkt från Brobdingnag hade med sig 1-1 från första mötet och stångade givetvis in ett ledningsmål som fick den tuffaste av Österfans att kissa på sig.
1997 räddade Bo Axberg kvar Öster i Allsvenskan. Ingen tränare har gjort det efter Axberg.
1998 gick det knackigare och kritik restes kring att han gav speltid åt sin son Rickard. Inte så kraftfullt gnäll som när Stig Svensson såg till att hans yngling Tommy kom fram i Öster. Men alltjämt gnäll.
1999 var det ingen som gnällde när Rickard slog ett tjusigt inlägg som landade i krysset på Värendsvallens södra mål.
1967 hade Öster en spelare som hette Sune Persson men i folkmun kallades för ”Sotar’n”. Sotar’n spelade inte så ofta. När Öster tog emot Brage på ett fullsmockat Värendsvallen var läget oavgjort när Sotar’n fick bollen vid mittlinjen. Han sprang och sprang och sprang. ”Skjut!” skrek någon. Sotar’n sprang. Och sedan sköt han. Med en bredsida sköt han upp Öster i Allsvenskan för första gången med millenniets viktigaste mål på Värendsvallen.
1999 hade Öster en spelare som hette André Cedermarker men i folkmun kallades för ”Skyttekungen” enligt ramsan på melodin till Evert Taubes ”Änglamark”. (”Kalla han Cedermarker eller ”Skyttekungen” om du vill..”) När Öster tog emot Ljungby på ett glesbefolkat Värendsvallen var läget oavgjort när Skyttekungen fick bollen. Han sprang och sprang och sprang. ”Skjut!” skrek någon. Skyttekungen sprang. Och sedan sköt han. Med en bredsida sköt han Öster till Superettan för första gången med millenniets sista och ett av dess viktigaste mål på Värendsvallen.
Ljungbymonstret vägrade att ge sig. Skulle det bara få in 2-2 skulle allt vara över. Planeten Jorden skulle slutligen befolkas av grottmänniskor långa som följetonger. Så kom läget på en hörna. Bollen kom som en projektil. Claes Green hade inte en chans att rädda. Hans axel vägrade acceptera att resten av kroppen skulle gå in i en sorgeprocess. Axeln kastade sig upp och stötte bollen över ribban. Greens Axelräddning var ett faktum.
Lill-Damma orkade inte mer. Han gick ner i omklädningsrummet. I omklädningsrummet var det varmt. Men Lill-Damma frös av nervositet.
Det brann en ensam bengalisk eld uppe på den grå betongen när slutsignalen ljöd. Öster levde. Superettan väntade och monstret fick krypa tillbaka in i sin mörka skog.
Den natten besjöngs Östers åttondeplats och kvalseger med ”We Are The Champions”. Spelare och fans och Lill-Damma i en rörande rödblå röra. Den natten festades det som att det var 1999. Och det var just det.
Segern var inte själva segern.
Segern var livet.
Vid stängningsdags kom André Cedermarker ut från Pizzeria Napoli med en flickvän i ena handen och en pizzakartong i den andra. Skyttekungens pizza smakade säkert bättre än de medhavda smörgåsarna i Kungälv gjorde. Nästa säsong väntade Ibrahimovic på Cedermarker i Superettan. Skytteduell mellan två skånska skyttekungar. Och Öster hade råd att köpa falafelrullar i Malmö.
