Har Janne Andersson slagit i taket?
”Istället för att vårt självlysande unga anfallspar skulle skapa möjligheter, skapade de en smärre identitetskris för Janne som tvingades välja både försvar- och anfallsbalans”, skriver Harald af Ugglas Åberg.
Förra gången Sverige spelade en åttondelsfinal besegrade vi Schweiz. Ett bättre lag i ett större mästerskap. Vi slog dem. Emil skapade då vad som nu blev en patenterad fullträff via försvarare och in i mål. Mot Schweiz blev det 1-0 vilket räckte för avancemang. Här blev det 1-1 och det räckte inte.
Då vann vi åttondelsfinalen mot Schweiz och skulle spela kvartsfinal mot England. I ett VM. I det största mästerskapet som finns. Kanske var det förvåning när Sverige gick vidare från gruppen och sedan tog sig vidare i första utslagsfasen. Förvåning över att lilla Sverige med de inte så bra spelarna vi sett irra runt som hönor i ett Hamrén-styre några år tidigare, dessutom utan den stora ledaren som skulle få hönorna att flyga när de skulle flyga, och springa när de skulle springa.
Förvåning var en bättre känsla än förväntning. Då fanns det inte lika mycket att förlora, det fanns bara att vinna. Hälften var redan vunnet när vi hade tagit oss till VM. Att vi, lilla Sverige skulle slå ut stormakten Italien för att ens få äntra genom portarna till VM var en bragd i sig, men inte tillräcklig för att bringa oss en sur känsla av förväntning och nervositet. Allt fanns som sagt bara att vinna.
När Sverige tog sig vidare till kvarten i VM kände man helt plötsligt att det här skulle kunna gå långt. Sverige var så oerhört stabila. Man hade knåpat hem tre poäng mot Sydkorea i premiären, gått på pumpen mot Tyskland för att sedan komma tillbaka starkare än aldrig förr och utklassa Mexiko med 3-0. Känslan var att det hade kunnat gå hur långt som helst så som Sverige bara växte och växte utmed mästerskapets utveckling.
Årets upplaga av det svenska landslaget var ett helt annat landslag. Vi hade världsstjärnor. Vi hade Emil Forsberg som till skillnad från i det framgångsrika VM:et, växte ut till den fanbäraren man länge hoppats att han skulle bli. Emil blev fanbärare. Kulusevski visade sin överlägsenhet och Isak bländade hela världen. Men det gjorde inte Sverige. Sverige tog sig inte vidare i åttondelsfinalen mot Ukraina. Laget var inte tillräckligt bra.
Faktum är att Sverige vann gruppen men ändå fick utstå kritik för att känslan det här laget frambringade var inte lika övertygande som den varit förr. Sju poäng i en svår grupp ska ju tala för sig själv, men ändå var resultatet inte längst fram på allas tungor. Sverige tråcklade sig vidare ur gruppen relativt kontrollerat, men med känslan av att vi hade kunnat förlora precis alla tre matcher. Vi var inte alltid det bättre laget.
Med Sveriges anfallsspets som kanske var vassare än någonsin, vågade Sverige sig knappt på att spela varken anfallsspel eller försvarsspel. Det var som att vi ibland vågade simma en bit ut från bryggan, men så fort det började bli lite vågigt simmade vi tillbaka och placerade en hand på bryggkanten, och gick tillbaka till ett lågt försvar som endast signalerade om en misstro och osäkerhet. På grund av att Kulusevski lämnade det avtryck han gjorde mot Polen, och att Isak var klart bättre än både Berg och Quaison, tvingades Janne spela de unga stjärnskotten som saknade det som präglat Janne Anderssons landslag tidigare - rutin och löpvilja.
Så istället för att vårt självlysande unga anfallspar skulle skapa möjligheter, skapade de en smärre identitetskris för Janne som tvingades välja både försvar- och anfallsbalans, en uppgift han aldrig haft förut.
Missförstå mig rätt, Isak och Kulusevski ska definitivt spela. Jag är bara osäker på ifall Janne hann komma fram till hur man spelar med två spelare med den spelstilen. Spelare som möter boll och gör sin gubbe, spelare som vill skapa, skapa, skapa. Spelare som är av yttersta klass i världen. Kanske kan Janne endast hantera ett lag utan stjärnor, för det här laget hann aldrig bli ett lika bra lag som vi sett förut.
