Hoppet är vårat HBK: Historien så här långt - del 2
Berättelsen om HBK:s öden och äventyr i Europa fortsätter.
Trots att vi blev utslagna mot Parma gav 3-0-segern "hemma" HBK rejäl vind i segeln. Det gick upp för oss att även andra svenska lag än IFK Göteborg, som vid den här tiden gjorde snudd på ofattbar succé i Champions League, kunde göra avtryck i fotbolls-Europa. Och vi insåg att kanske kunde HBK rentav rucka på Blåvitts fullständiga inhemska dominans. Få anade dock att HBK redan två år efter Parmamötet skulle spela hem vad de flesta såg som ett kassaskåpssäkert Blåvitt SM-guld till Halmstad.
Men nu går vi händelserna i förväg. Redan hösten 1995 var laget definitivt på uppgång, med Niclas Alexandersson och Niklas Gudmundsson som de hetaste namnen. Båda var på allvar med i landslagsdiskussionerna, och särskilt "Gudis" hade dåvarande förbundskaptenen Tommy Svensson ett gott öga till. Och det fanns fler coming men i laget - Jesper Mattson, Robban Andersson och Magnus "Turbo" Svensson fick alla smaka på landslagslivet och på bänken började Fredrik Ljungberg så smått vibrera av otålighet.
Femton mil norröver vaknade Jätten Glufs-Glufs till liv. HBK:s tredjeplats i Allsvenskan och det flamboyanta men effektiva anfallsspelet måste ju kunna förvärvas till Kamratgården. Sagt och gjort - efter HBK:s succésäsong 1995 flyttade såväl "Alex" som tränaren Mats Jingblad till Göteborg. De hade gärna knutit åt sig Gudis när de ändå var i farten, men han hade större planer och flyttade till föregående års engelska ligamästare Blackburn. Kvar fanns en stabil stomme, men den yttersta spetskompetensen hade försvunnit. Svaret blev ett par modesta värvningar av talanger - och att mer ansvar och större utrymme gavs åt den unge supertalangen Fredrik Ljungberg.
Sensommaren 1996 var det åter dags för HBK att ge sig i kast med den europeiska scenen. Den här gången var det dags att begå debut i Uefacupen. De svenska lagen tvangs redan nu kvala för att ta sig till huvudturneringen, och HBK lottades mot för de flesta svenskar totalt okända Vardar Skopje från Makedonien. Många östeuropeiska nationer var ännu väldigt unga, och varje år av Europcuptävlan innebar att man lärde sig namnen på en handfull nya klubbar - för somliga var det rentav första bekantskapen med namnen på de nya staterna. Vardar skulle givetvis vara en munsbit för HBK. Men som så ofta väntade en överraskning.
Bara 0-0 på hemmaplan är inget vidare resultat mot ett okänt lag från en obskyr liten nation från Balkan. Men vi släppte åtminstone inte in något mål. Samtidigt mönstrade HBK inte direkt det starkaste laget man ställt på benen under 90-talet - minns du Marcus Jönsson, Andreas Hedström och Anders "Dojan" Nilsson? I så fall ägnar du antagligen osunt mycket tid åt att fundera på ditt favoritlag. Inför returen var förväntningarna inte speciellt höga - förmådde man inte leverera på hemmaplan skulle man väl knappast rå på heltända, stolta makedonier på bortaplan. Men man vann! - 1-0 genom den där "Dojan" (Anders Nilsson lämnade klubben för Västerås SK efter säsongen och avgjorde faktiskt hemmamatchen mot HBK året därpå - släkten är värst, eller ur var det?). Dessutom passade man på att beröva Skopje på deras bäste spelare. Inför säsongen 1997 anslöt finurlige vänsteryttern Artim Sakiri till HBK. Men mer om honom så småningom.
Visst väntade ännu ett storlag i Uefacupens första ordinarie omgång. Och även det här året blev det ett av samtidens absoluta poplag - Newcastle United. The Magpies gick upp i Premier League inför säsongen 93/94 och tillbringade flera säsonger i seriens absoluta toppskikt. Bland stjärnorna fanns Les Ferdinand, Peter Beardsley, schweiziske backen Philippe Albert och spektakuläre colombianen Faustino Asprilla - tidigare i Parma - ett omen? Nja. Just den nämnda kvartetten gjorde Newcastles mål i 4-0-manglingen på St. James' Park. HBK var utslagna - med samma resultat som i sista matchen mot Parma året innan.
Hemmamötet blev således mest en formsak - kul att gå och se Tipsextra-stjärnorna på vår egen hemmaarena. Men HBK-spelarna tänkte inte bara acceptera att bli avfärdade. Newcastle spelade de flesta av sina stjärnor, och tog ledningen på Örjans Vall strax före paus. Men HBK slutade inte spela. Legendaren Torbjörn Arvidsson satte kvitteringen med en dryg kvart kvar, och tio minuter från slutet avgjorde en annan sann HBK-hjälte - den outtröttlige "Turbo". Visst var HBK utslagna - men man åkte ut som vinnare.
1996 var året då Tom Prahl kom till Klubben. Visst var vi alla imponerade av vad han hade åstadkommit med Trelleborg - inte minst Uefacupsegern mot Blackburn ett par år tidigare var skrämmande imponerande - men efter en mittensäsong med ett HBK som var så bra året innan fanns det avgjort de som tvekade ifråga om hans kapacitet. De tvivlen skulle Tom snart övertala dem att äta opp. Den allsvenska säsongen 1997 började bra, och HBK, förstärkta av IFK-flyktade Mats Lilienberg, jagade östgötske ytterbacken Mikael Gustavsson och redan nämnde Artim Sakiri. Spelet började se lika bra ut som det gjorde 1995, och Fredrik Ljungberg var, om inte ännu lika bra som Niclas Alexandersson, så inte långt ifrån.
I början av augusti den sommaren tillbringade jag en trevlig helg i Göteborg. Jag var på väg att flytta till stan efter att redan ha bott ett år utanför Halmstad, i den fotbollsmässigt stendöda hålan Linköping, och försökte vänja mig vid tanken på att dels ha lite närmare till Örjan, och dels kunna se Champions Leaguematcher regelbundet på Ullevi. Det blev en konstig helg. På lördag morgon kom Johan inspringande och frågade om vi hade sett GP, om Robban Andersson? Det hade vi inte. Men det visade sig snart att Jötten Glufs-Glufs hade slagit till igen, och den här gången värvade de vår stjärnanfallare, där vi hade nöjt oss med att värva deras bänkvärmare (att han hos oss förvandlades till landslagsspelare och skyttekung är en annan - och djupt tillfredsställande - historia). Dagen efter att värvningen offentliggjordes skulle HBK möta IFK hemma på Örjan - en match som vanligtvis innebar tre fina poäng och dessutom god underhållning. Men hur skulle det gå nu. HBK måste ju vara i gungning, efter att ha tappat sin stjärna till värsta konkurrenten.
Men icke. Vi vet alla hur det gick. Och frågar du Stefan Selakovic, den unge snorvalp som ersatte Robban och gjorde sin första match från start i HBK, så kan du hoppa upp och sätta dig på att han ler brett och riktigt myser med hela kroppen vid tanken. Till och med Alex, som helst tycks vilja glömma att han någonsin varit söder om Kungsbacka, minns klart och tydligt hur fint det kändes att spöa de blåvita rivalerna. Och så går vi och vinner med 6 jävla-0 och ersättaren till spelaren de snor av oss sätter tre hypersnygga baljor. Ja jävlar.
HBK vann givetvis Allsvenskan den säsongen. Hur skulle vi inte kunna ha gjort det? Hur skulle det ha sett ut om gänget vi avfärdade med 6 jävla-0 toppade oss i serien. Nej nej nej. Belöningen för serieseger är Europacupspel. Fast numera hette det ju då Champions League. Och först skulle vi kvala. I den här tävlingen hade alltså våra favorit-strykpojkar IFK gjort succé och tjänat in miljoner - pengar med vilka de byggde up ett synbarligen oslagbart lag med svenska mått mätt. Var det HBK:s tur nu? Skulle vi kunna skrälla som de hade gjort och sätta Halmstad på den stora europeiska fotbollskartan ännu en gång.
Svaret var, något kryptiskt, Liteks Lovetch. Vilka? Det undrade vi med. De bulgariska lag vi hade hört talas om var, tja, Lokomotiv Sofia, förstås. Och Levski och CSKA från samma stad. Men det var också allt. Och de var, typiskt nog, tuffare än man hade kunnat tro. HBK började borta, och bulgarerna tog en tidig ledning. Men HBK stod upp och höll igen bakåt - dock utan att kunna hota offensivt. Och det var väl ändå typiskt i överkant att Liteks skulle få in ytterligare en boll med bara någon minut kvar?
Jag var inte på plats för returen. Av någon anledning som jag inte minns var jag fast i Göteborg, och fick nöja mig med att se matchen på en liten tv på ett stimmigt Bryggeriet tillsammans med Henka som noggrant lade ut orden om Pekings ljusa framtid över ett par bägare. Och ettan kom, tvåan kom, men sedan lyckades de okänsliga jävlarna peta in en boll med bara kvarten kvar och det lilla hopp som hade vaknat inom mig (efter 0-2 borta hade jag så när gett upp) dog kvävningsdöden under ännu en ljummen stor stark i wobblig plastmugg. Jag vandrade ut desillusionerad ut bland fänaden, knäckt och förödmjukad, men ändå lyckligt omedveten om den Europacupmässiga ökenvandring som väntade - det skulle dröja två år innan nästa möjlighet att visa framfötterna i fotbollens finrum skulle dyka upp.
En evighet när man väl hade vant sig. Lika länge behöver ni dock inte vänta på den sista delen i denna komprimerade historieskrivning - stay tuned.
