Hoppet är vårat HBK: Historien så här långt - del 3
Sista delen i vår sammanfattning av HBK:s europeiska äventyr.
När det var dags att till slut återvända till Europacuperna hade det hunnit bli ett nytt årtusende. I augusti 2000 ställde HBK åter ett lag på banan att representera Sverige i Europa. Inför den allsvenska säsongen 2000 var HBK, tillsammans med AIK, allmänt favorittippade och faktum är att man ledde serien hela säsongen, med undantag för en enda omgång. Se där var Zoran fick sin inspiration ifrån. Enligt min högst subjektiva mening har inget svenskt lag varit lika starkt sedan dess. Tommy Jönsson och Michael Svensson utgjorde ett radarpar, ett lås omöjligt att dyrka upp. Petter Hansson och Torbjörn Arvidsson på mitten var två titaner, omutliga giganter som pulvriserade allt motstånd, och på kanterna bidrog Jeffrey Aubynn och orättvist bortglömde hjälten Fredrik Gustafsson med kreativiteten. Längst fram ståtade man med en fantastisk trio i Henrik Bertilsson, Robert Andersson och Stefan Selakovic. Den sistnämnde skulle sedermera komma att bli HBK:s bäste målskytt i Europa genom tiderna.
(När vi ändå håller på vore det orättvist att inte nämna resten av laget – Håkan Svensson i mål, Mikael Gustavsson samsades med Stefan Vennberg om högerbacksplatsen och vänsterback var lagkaptenen, ur-HBK:aren Fidde Andersson – alla fantastiska spelare. Dessutom passade Prahl på att under säsongen spela in en ung kille som kanske skulle kunna komma att bli något – en viss Mikael Nilsson)
I kvalomgången till Uefacupen var det walesiska Bangor City som stod för motståndet. En munsbit, tyckte vi återigen. Och vi hade rätt. Siffrorna i första mötet, i Wrexham, stannade till slut på 7-0 till Bollklubben. Spelet som man dominerade Allsvenskan med verkade funka hyfsat även i Europa. I returmötet på Örjans Vall unnade man sig till och med att lufta några juniorer och b-lagsspelare, och ändå kunde man räkna hem en komfortabel 4-0-seger – 11-0 totalt.
1995 och 1996 lottades man mot samtida poplag. Fotbollsskribenternas älsklingar för ögonblicket. 2000 var det dags att prova på något nytt. Bered plats för tidigare Europacupmästarna Benfica. Snacka om utmaning. Här var Sveriges bästa fotbollslag, i superbt slag, och lottas mot ett av de mest klassiska lagen i Europa. Hade vi ens en chans?
HBK började hemma. Och trots att det var Benfica som började klart bäst var det hemmapubliken som jublade först. Den rödhårige jätten Micke Svensson nådde högst på Aubynns frispark och kunde omarkerad nicka in 1-0 i den 35:e minuten. Benfica svarade snabbt, och bara några minuter senare satt kvitteringen; 1-1 av holländaren Pierre van Hooijdonk. Oavgjort i paus kändes ändå smickrande för HBK. Men det ändrades snabbt i andra halvlek, då HBK kom ut som ett annat lag och tog över matchen. Tempot ökades och man skapade flera vassa chanser. En knapp kvart in i halvleken dunkade Selakovic in 2-1 – ett resultat som stod sig matchen ut. En fantastisk seger – särskilt som HBK var betydligt närmre 3-1 än portugiserna en kvittering.
Returen i Lissabon skulle komma att bli en av de där klassiska kvällarna. Det hade visserligen gått upp för portugiserna vid det här laget att de inte hade att göra med vilket lag som helst, men antagligen vaggades de in i falsk trygghet när van Hooijdonk nickade in Karel Poborskys inlägg efter en knapp halvtimme. 2-2 totalt och Benfica i det läget vidare på fler gjorde bortamål. Det skulle emellertid snart börja hända grejer. Bara några minuter senare spelade Selakovic fram Fredrik Gustafsson till kvitteringen, och de få ditresta HBK-supportrarna vädrade seger. Kort därpå var Sella nära att ge HBK ledningen, men hans nick tog i stolpens utsida. Benfica hämtade sig snart från chocken, och pressade HBK hårt. Mot slutet av andra halvlek kändes det som om det bara var en tidsfråga innan de rödklädda skulle forcera in ett ledningsmål… och då klipper Selakovic till, i den 86:e minuten, med en underbar volley på Micke Gustavssons underbara inlägg, och HBK leder mot självaste Benfica på Èstadio da Luz. Vid det här laget var det givetvis klart; även om portugiserna skulle få in två mål skulle HBK vinna i kraft av bortamålsregeln. Nu fick de nöja sig med en betydelselös kvittering på övertid av van Hooijdonk (ständigt denne van Hooijdonk). Men Benfica var utslagna, och HBK gick vidare.
Vid det här laget talade luttrade sportkritiker i vanlig ordning om vilken dålig allsvenska det var det året och samma gamla blaj som vi hört varenda gång det går för bra för ett landsortslag. Men inget svenskt lag har sedan dess presterat i närheten av vad HBK presterade vid den här tiden i Europa. Ingen har fört sig mot lagen från kontinenten med samma självklarhet, samma självförtroende som HBK 2000 och 2001. Och det känns tyvärr som att det an komma att dröja ett tag innan någon gör det igen.
Uefacupens andra omgång lottades, och HBK fick den här gången tyskt motstånd. Precis som i den allra första Europacupmatch klubben spelade. Den här gången var det dock inget östlag, utan FC Bayerns lillebror 1860 München som stod för motståndet. Tyskarna ståtade med några riktigt vassa namn i laget. Gamle världsmästarmittfältaren Thomas Hässler var givetvis den främste, men också skarpskytten Martin Max och norska landslagets Erik ”Myggen” Mykland förtjänar att omnämnas. Kvalificerat motstånd var dock numera inte något som skrämde, så mycket som något som utmanade. Och hemmamatchen började på ungefär samma sätt som den mot Benfica – Jeff slog en frispark som Michael Svensson nickade in och det stod 1-0.
Den här matchen skulle komma att spela en nyckelroll i mitt hatkärleksförhållande till spelaren Stefan Vennberg. Yttern från Öis hade av Tom Prahl skolats om till högerback. Tanken var att hans fina passningsspel skulle ge en extra dimension i anfallsspelet. Och så långt var allt ganska bra. Steve levererade snygga passningar som allt som oftast startade bra anfall. Men det vi vann i offensiven förlorade vi defensivt. Lika bra som han var på öppnande långpassningar, lika dålig var han i positionsspelet och på att slå enkla bredsidor till sina backkolleger. Steve skulle också komma att spela en nyckelroll i matchen. Först slog han en sån där öppnande passning till Robban, som fintade bort sin försvarare och säkert spelade in bollen längs förlängda mållinjen till Sella som slog in 2-0 – de 4000 på Örjans Vall höjde ett unisont segervrål mot skyn.
Men det var för tidigt. För precis efter ledningsmålet schabblade Vennberg i försvarsarbetet och 1860 kunde reducera genom Martin Max. Ytterligare ett par minuter senare kom Roman Tyce in mot straffområdet på sin kant. Avancerar, och bevakas tätt av Vennberg. För tätt? Tyce tar det åtminstone som en ursäkt för att slänga sig, och den italienske domaren belönar honom med en straff. Hässler slår bestämt in den och det finfina 2-0 har förvandlats till ett betydligt sämre 2-2. I andra halvlek återtog HBK ledningen efter att Selakovic tackat Robban Andersson för senast med en snygg passning som Robban distinkt satte i mål. Och givetvis var det Stefan Vennberg som startade anfallet med en precis långpass.
Läget var tufft inför returen. Och det blev inte bättre när tyskarna gjorde 1-0 redan efter fem minuter. HBK kvitterade genom Robban tjugo minuter senare, men tyskarna höll högre klass och HBK hängde inte riktigt med. När Agostino nickade in ledningsmålet bara någon minut innan paus var det i praktiken avgjort. HBK hade några hyfsade lägen i andra, men i stället för en kvittering kunde tyskarna rättvist göra 3-1. HBK jagade en reducering, vilket skulle ha inneburit 5-5 totalt och förlängning. Man gjorde en heroisk insats, men längre än så här räckte det inte för den här gången.
Men senare på hösten kom förstås det där allsvenska guldet, det andra på fyra år. Nu såg vi fram emot att få vår revansch i Champions League. Inför 2001 fanns stommen från guldlaget kvar – Selakovic, Petter Hansson och Michael Svensson stannade alla kvar- Än så länge. Jeffrey Aubynn och Mikael Gustavsson hade dock lämnat. Men i serien gick det knackigt, och man tycktes inte kunna hitta det vägvinnande spelet från året innan. Man lottades i första kvalet till Champions League mot irländska mästarna Bohemians. De här öborna höll dock högra klass än Bangor City (fråga Dif och MFF vad de tycker om irländska lag) och HBK:s 2-1 på bortaplan i första matchen var frukten av en disciplinerad arbetsinsats. Hemmareturen blev en ganska lugn resa, även om irländarna kämpade tappert. Liksom i första matchen var det Tommy Jönsson och Stefan Selakovic som gjorde HBK:s mål.
Anderlecht kändes som en riktigt bra lottning i sista kvalrundan inför Champions League. Det fanns många lag som på pappret var betydligt svårare än de belgiska mästarna. Och vi stod ju väl rustade. Till yttermera visso hade de svenska mästarna i två år i rad lyckats kvala in – AIK på kraft 1999 och HIF med en vettvillings flyt 2000. Oddsen var åtminstone hyfsade.
Och det började ju bra. Vid det här laget var det nästan tradition att Micke Svensson gav HBK ledningen i stora Europacupmatcher, och den här gången var inget undantag. I 13:e minuten (precis som mot 1860 München!) tåade han in Tommy Jönssons frispark i kamp med belgarnas målvakt. Vi var på väg. 1-0 höll sig halvleken ut, men i andra halvlek var det dags för en kalldusch. Anderlecht kom ut som ett nytt lag och det tog dem tio minuter att kvittera, på en nick från Ki-Hyeun Seol. Ytterligare tio minuter slog Hasi in en frispark rakt i krysset och det stod plötsligt 2-1. HBK hade svårt att stå emot belgarnas fysiska, tunga spel och när man väl jobbade sig fram till en chans saknades ofta kylan att utnyttja den. Det var åtminstone den lilla skälvan som tycktes drabba de blåvita. Med en kvart kvar lyckades man ändå få in en kvittering genom Selakovic, men Molnar avgjorde med sitt 3-2 efter en misslyckad offsidefälla bara några minuter från slutet.
Man hade inget direkt lysande utgångsläge inför returen. 3-2 för belgarna innebar att HBK kunde vinna med både 1-0 och 2-1 borta och Anderlecht skulle ändå avancera. Hoppet för HBK:s del bestod alltså i att kunna skrälla och vinna med två måls marginal. Och man kunde faktiskt ha lyckats. I den elfte minuten tog man ledningen genom Tommy Jönsson, och sedan kändes det som en ganska öppen affär. Man stod upp bra mot de belgiska fullblodsproffsen, och hade ett antal chanser att utöka ledningen. Mot slutet kom den allra bästa – Torbjörn Arvidsson gick upp för att nicka, fick bollen förbi målvakten – men i ribbans översida. Strax därpå gjorde Glen de Boeck 1-1 och drömmen om Champions League gick än en gång i kras.
- Vi gör tre mål på två matcher mot Anderlecht, och rätt realistiskt skall vi kunna gå vidare med detta. Problemet är vad som hände i halvtid hemma på något sätt. Vi blev nöjda, ramlade ner några procent. Ger man fingret på denna nivån, så tar de hela handen på denna nivån, sa Tom Prahl efter matchen. En dyrköpt läxa.
I stället för Champions League blev det återigen Uefacupen för HBK. Och den här gången kom motståndet från Turkiet, i form av Genclerbirligi. Turkisk fotboll hade varit på frammarsch under hela 90-talet, och det hade fått sin kulmen tidigare under 2001, när Galatasaray besegrade mäktiga Arsenal i Uefacupens final. Genclerbirligi var det emellertid få eller ingen som hade hört talas om på våra breddgrader. Hade någon talat om att de några år senare skulle komma att matcha HBK:s bragd att besegra Parma med 3-0 skulle de troligen ha mötts av ett hånskratt. Men det fanns kvaliteter i det här laget. Trots en defensiv uppställning i det inledande bortamötet lyckades HBK ta ledningen genom Selakovic i den 8:e minuten. HBK fortsatte att ha det bästa spelet halvleken ut, och när turkarna stack upp med ett kvitteringsmål på slutet kändes det inte helt rättvist trots att de inlett de sista 45 bäst.
HBK vann även hemma, efter mål av veteranen Torbjörn Arvidsson. Denne hade missat första mötet på grund av sjukdom och var laddad till tusen. Och han behövdes, i en grinig, lerig match där de fula tacklingarna stod som spön i backen. 2-1 sammanlagt och vidare avancemang. Nästa lag att möta HBK – Sporting Lissabon.
Första halvleken i första mötet på Örjans Vall var tät, jämn och chansfattig. Precis innan halvtid hände det som inte fick hända – Björn Carlsson räddade bollen på mållinjen med handen efter en hörna. Rött kort för Böna och straff för Sporting. HBK hade dock tur i oturen – brasilianaren Jardel slog en dålig straff över Håkan Svenssons målställning. I andra skulle HBK få det svårt. Med en man mer kunde portugiserna spela ut och HBK fick jaga utan större resultat. Efter knappa tio minuter slog Jardel ett inlägg som rumänen Niculae nickade in bakom Håkan Svensson. HBK hade några halvchanser, men fler mål blev det inte och det såg väldigt mörkt ut inför returen i Lissabon.
Exakt hur mörkt hade vi emellertid inte anat. Ingen trodde direkt att HBK skulle kunna hota de portugisiska superproffsen – inte ens med segern mot Benfica i minnet. Skillnaderna mellan lagen var för stora, särskilt sedan Michael Svensson hade lämnat Halmstad för Troyes i franska ligan. I den 38:e minuten på José Alvalade-stadion slog Joao Pinto in 2-0, sedan Jardel hade revanscherat sig för missen senast och inlett målskyttet på straff. Minuten därpå kvitterade Roger Nordstrand med sitt första tävlingsmål för HBK, men närmare än så skulle man inte komma. Andra halvlek blev en lång plåga, och HBK led sin största förlust i Europacupsammanhang – till slut stannade det vid 1-6. En förkrossande seger för hemmalaget, och HBK fick lämna Uefacupen med svansen mellan benen.
***
Det där var fyra år sen nu. Fyra år av toppstrid, bottenstrid och trist, jämntjock mittenhäng i Allsvenskan. Men inget Europaspel. Förrän nu. Stora silvret 2004 innebar en plats i Uefacupen och även om det inte smäller lika högt som Champions League så vet jag tolv svenska lag till som skulle göra väldigt mycket för att få vara i HBK:s kläder i kväll. Hemmamatchen mot Sporting innebär både en återvändo till Europafotbollen och en chans till revansch och jag vet inte riktigt vilket som känns bäst. HBK går in i turneringen som vinnare, efter att ha besegrat nordirländska Linfield med 5-3. Dusan Djurics smärtsamt vackra frispark på bortaplan är bara ett av de minnen vi tar med oss på vår jakt efter nya.
