Krönika: Världens bästa Halmstad!
Europas storheter är varnade. Här kommer lilla HBK!
Det var knappt att jag trodde på det när jag gick och la mig runt två i natt. Det var knappt att jag trodde det när jag vaknade i morse. Det är knappt att jag tror det nu, men visst sjutton skriver alla medier om Halmstads mirakel. Det kanske är en underbar dröm som gått i uppfyllelse ändå…
Egentligen skulle man skriva hyllningskrönikor till samtliga spelare en sådan här dag. Det finns mycket som man borde göra egentligen. Man borde låsa in sig hemma, strunta i jobb eller skola och läsa artikel efter artikel om miraklet i Lissabon. Och njuta.
Medan Djurgården leder allsvenskan och åker ut i kval mot en storhet som Cork, och Malmö FF, trots sin bravad i Turkiet, åker ut med buller och brak hemma i Malmö är det nu hos Halmstads BK som svensk klubbfotbolls ära vilar. Storklubbarna missade, men vi har redan överträffat oss själva. Alla visste att det skulle krävas något extra i Lissabon, men HBK:arna plockade fram just det.
Och bjöd på en Europa-knall modell större.
Jag trodde att Sporting skulle vara lite snabbare, lite bättre, men de saknade något. HBK låg rätt, löpte för varandra och visade hjärta. Man märkte att det störde portugiserna. Som när Joel Johansson iskallt rundade en Sporting-spelare i förlängningen och han hämnades med en kapning modell värre.
Men det var något speciellt över HBK denna kväll. Jag minns mitt eget nedstämda humör när Zvirre självmålade när han bara ett par minuter tidigare övertygat mig om att HBK ändå skulle vinna. Det tog 93 minuter för mig att börja tro på allvar. Självmålet förändrade inte det, Turbo visade alldeles för mycket hjärta direkt efteråt för att jag skulle börja tvivla.
Det fanns en gnista. Turbo har varit med länge, spelat många viktiga matcher, men även nu, men cirka 20 minuter kvar och underläge så njöt han. Han älskade varje sekund av en viktig match med hans HBK. Då går det inte att tvivla. Det går bara inte.
Och Zvirre reste sig med högburet huvud. Vår litauiske krigare tänkte inte ge upp. Jag tror jag vet varför. I går natt kände HBK något de inte känt på hela säsongen. En känsla av att vi kan, vi vill, vi ska. De litade äntligen på sig själva igen, spelade för varandra och vann mångas beundran.
Efter slutsignalen stod det ett par portugiser kvar på läktarna. De applåderade, de var imponerade. Det var stort det också.
Nu väntar ett gruppspel med fler matcher, fler möten med storheter. Fler chanser att välta de stora. Varför inte? Vi har ju redan vält en av de största.
Så sent som i söndags satt jag på O’Learys i Sundvall med min flickvän och tittade på HBK-Helsingborg. Efter 90 minuters skrikande och jublande till övriga kunders stora förvåning (misstänker jag) konstaterade jag att det var en av de stabilaste insatserna jag sett HBK göra i år.
Tommy styrde, Zvirre dominerade och övriga var närmast magnifika. Jag var återigen omåttligt imponerad av HBK.
Jag minns att jag tänkte att med ett sånt spel, en sådan taktisk finess, ett sånt hjärta för föreningen som vi alla älskar så mycket, varför skulle vi inte kunna överraska mot Sporting? Varför inte? Kan Nacional så kan väl vi också.
Cirka 00.45 i natt gjorde världens bästa Halmstad det också. Och även om jag sitter här relativt lugn och samlad utåt sett så är det vild segerglädje inom mig. Så mycket så det känns som att jag bör släppa ut lite åt gången annars skrämmer jag nog folk i dag. Inte för att det inte skulle vara värt det.
Så stå upp Halmstad. Världens bästa HBK har gjort det igen! Ta på er era HBK-tröjor och njut. Toppen är vårat HBK … Världens bästa HBK!
