Krönika: Tobbe - en äkta HBK-hjälte
Han hade aldrig någon cape på planen, snarare ett par skitiga shorts och en halvt om halvt sönderriven tröja. Det hindrade aldrig Tobbe från att få såväl lag som medspelare att lyfta, närmast flyga fram. Det har varit en underbar resa, med hållplatser såväl hos von Rosén och i Parma. Den kunde gott fått fortsätta ett par år till.
Augusti 2005. Vi sitter på nedersta raden på Örjans Valls huvudläktare och ser ut över en tom och öde gräsmatta. Molnen ligger glest över himlen, fåglarna kvittrar och solen värmer. En mås dyker ner mot mittcirkeln, bara för att lyfta precis innan den når marken.
- Jag kände att jag var tvungen att stå upp och visa att fler kunde, förklarar Tobbe.
Vi pratar om en bortamatch mot franska Bastia i slutet av 90-talet.
- De var väldigt bryska mot Ljungberg. Jag fick använda samma fula knep som dem. Det blev väl några sulor.
På nåt sätt fylls jag av välbehag när jag hör Tobbe säga det. Som supporter har det alltid känts som ett uttalande som personifierar spelaren Torbjörn Arvidsson. Han har vid ett flertal tillfällen i populära ”inför allsvenskan”-undersökningar blivit utsedd till ”tuffaste spelaren i allsvenskan” av motståndarna. En tuff, råbarkad typ som sänder kalla kårar hos dem när de ser honom sätta full fart mot just dem. Jag minns att jag flera gånger varit på Örjans Vall och med ett leende upptäckt att någon motståndare tagit sig in på Tobbes område. ”Härligt, då är bollen vår igen”.
Men i dag är det bara minnen. Inga andra spelare syns till. Örjans Vall är tomt. Och Tobbes spelarkarriär har nått sin slutdestination.
Den obligatoriska frågan ”hur känns det?” verkar överflödig. Det är inte svårt att förstå hur jobbigt det här måste vara för Tobbe. Det har varit en oändligt lång väntan för honom. Ständigt mellan hopp och förtvivlan.
Våren 2004 träffade jag Tobbe på väg till en HBK-träning och frågade hur det var med honom. Han hade ont i ryggen, visste inte riktigt vad felet var, men var optimistisk att det skulle lösa sig. Så har det fortsatt. Varje gång jag träffat på eller ringt Tobbe och frågat har han sagt att han kämpar på, hoppas att eländet löser sig, och att han är försiktigt optimistisk.
Nu finns det inte mer. Nu sitter vi på Örjans tomma läktare och konstaterar att det inte gick att komma tillbaka. Den försiktiga optimismen har lämnat oss för länge sen. Nu finns bara minnena och besvikelsen kvar. Minnen av legendariska matcher, blodiga bandage, SM-guld och en obeveklig vilja. Och märkligt nog motivationen att kämpa vidare. Det borde ha varit den som tagit mest stryk, men Tobbe är en kämpe, har alltid varit och det är ju därför som han är så älskad av oss supportrar. Om bara den där jäkla ryggen hade gett med sig. Skit också.
- Det lustiga är matchdagarna när jag inte får gå med ner och byta om med laget, att få vara med i både med- och motgång. Det känns svårt när vi förlorar att man inte är så in i helsikes förbannad och slår näven i bordet som jag borde. Samma sak när vi vunnit. Jag vill känna oerhört mycket i med- och motgång. Jag vill ha de där känslorna i kroppen, förklarar Tobbe.
Det är inte svårt att förstå. Alla som någon gång tävlat själv vet hur tävlingsmomentet nästan är som en drog man bara vill ha mer av. Det blir ett beroende. Hur jobbigt måste det då inte vara för en spelare som älskar att vinna, både på träning och i match, som vunnit SM-guld två gånger, Svenska Cupen två gånger (med Kalmar FF 1987) och slagit världens då bästa klubblag Parma med 3-0 en magisk kväll i Göteborg 1995?
- Tävlingsmomentet och att vara ute på planen är det jag kommer sakna mest. När det gäller fotboll vill jag vinna till varje pris, om det så krävs att jag fuskar.
Han säger det med en glimt i blicken som gör att jag omöjligt tvekar på att det stämmer. Han har visat det så många gånger, den obändiga viljan att aldrig vika ner sig. På något sätt är det symptomatiskt att det blev en skada som det bara inte gick att råda över som tvingar Tobbe, Mr. HBK, att sluta. Men inte förrän efter nästan två års försök och smärta.
Men det finns så mycket mer att minnas Tobbe för. Ständigt underskattad, ständigt i skuggan av de mer profilstarka lirarna i laget. Men han bjöd också på det oväntade, som de ständiga cykelsparkarna i Europaspelet. Ett allsvenskt råskinn som för en kväll förvandlades till svenskbrassen Tobinho. Tobbe minns det med ett skratt när han inser att det faktiskt stämmer.
Det känns som vi har upplevt massvis tillsammans. Parma, SM-gulden, Newcastle … Newcastle ja, en magisk sensommarkväll 1996 då mörkret låg över Örjans Vall, engelsmännen var så där överdrivet nöjda med sig själva efter 4-0 i första mötet, men HBK visade att glada halvproffs både kunde och ville ha upprättelse inför sin hemmapublik. Och Tobbe satte 1-1 innan Turbo avgjorde.
Eller när han så framgångsrikt vikarierade för avstängde Fredrik ”Fidde” Andersson som vänsterback i det legendariska mötet mot Parma hösten 1995. Bara genom deltagande i den matchen blev Tobbe odödlig.
- Tja, vad ska man säga? Det var vi mot elva namnkunniga världsstjärnor, konstaterar Tobbe med ett leende.
Ja, vad ska man säga. Tobbe debuterade mot Örebro för 16 år i HBK och vuxit ut till en stor vinnare, spelare och ledare. Han har varit med om att åka ur allsvenskan lika många gånger som han vunnit densamma. Skolats om från hårdför mittback till lika tuff mittfältare. Upplevt HBK:s väg från en klubb på amatörnivå till en klubb med heltidsanställda spelare och ledare. Haft fem olika framgångsrika tränare i Stuart Baxter, Mats Jingblad, Tom Prahl, Jonas Thern och Janne Andersson. Han har hjälpt Fredrik Ljungberg att blomma ut till en världsstjärna och se andra terrier-liknande spelare som Michael Svensson och Petter Hansson ta steget ut till proffslivet medan han själv kämpat vidare i HBK.
Jag minns eviga debatter och propageranden från olika experter för att få fram fler tekniska spelare inom svensk fotboll. Då fanns det bara ”en massa Arvidssons” i svensk fotboll och kritiken var stark mot såna spelare. Nu får vi leta med ljus och lykta efter dem, spelaren, ledaren och det fysiska praktexemplaret i ett. Spelaren som har klubbens färger i sina ådror. Som andas lagkänsla. Som personifierar den kämpaanda som vi som älskar vårt lag vill se alla våra spelare ha. Den vi i HBK kallar Tobbe.
Därför är det på något sätt också lika självklart som att vi går upp på morgonen att Tobbe bör finnas med i HBK:s organisation i fortsättningen. Det måste HBK helt enkelt sträva efter. Klubbmänniskor växer inte på träd.
Därför känns det också som ett tungt konstaterande för mig själv när vi sitter på bänkraden på Örjans Vall i solen och minns Tobbes karriär tillsammans. Även gamla hjältar måste sluta någon gång.
Jag antar att detta var en oundviklig dag.
Tack för allt #3!
