Allsvensk krönika del 14: Halmstads BK avsnitt 1
Ska regerande mästarna fortsätta dominera under 2000-talet? Trots en stark trupp har jag mina tvivel.
"Förra året talades det mycket om att HBK:s extremt starka centrallinje var den främsta anledningen till seriesegern. Den är kvar. Sella och Mördarn omgavs under hösten och vintern ständigt av proffsrykten och när vi stod på Örjans Vall och jublade över guldet efter den nesliga hemmaförlusten i epilogen mot TFF trodde nog de flesta av oss att vi nu såg dessa både i HBK-tröjan för sista gången (på ett bra tag, åtminstone). Men de är kvar. En annan spelare det snackades mycket om var Jeffrey Aubynn, som med en handfull briljanta insatser under höstspurten i högsta grad bidrog till att föra von Rosens pokal till sin sista vila vid Nissans porlande vatten. Han är inte kvar. I min bok handlade det mycket om det smått skandalösa faktum att min personlige favorit Gus petades på högerbacken till förmån för den flera klasser sämre Stefan Vennberg. Gus meddelade senare att han valde att lämna klubben efter säsongens slut och vilket som var orsak och vilket som var verkan i det här fallet har jag spekulerat en hel del i utan att kunna komma på nåt tillfredsställande svar. Gus är numera i Helsingborg.
Men årets HBK-trupp ser inte svagare ut än förra året. Spelarna har ännu ett års rutin under bältet och är ännu mer samspelta. Vi har fortfarande seriens bästa mittbackspar med Michael Svensson och oförskämt underskattade Tommy Jönsson - inget annat än ren och pur skandal att han ännu inte blivit uttagen i A-landslaget - jag menar allvarligt talat: Benjamin Kibebe?? Locka mig inte att skratta. Fidde Andersson håller utan problem några säsonger till och kommer att sälja sin själ till Sune Hellströmer för att se till att HBK når CL i höst. Joel Borgstrand är äntligen tillbaka efter flera skadefyllda säsonger och spelaren som av Mats Jingblad för fem sex år sedan tippades som HBK:s nästa landslagsman ser ut att ta en ordinarie plats på högerbacken, strax före lovande Emil "Eminem" Jensen som absolut inte behövt be om ursäkt för sig under försäsongen. Daniel Karlsson och John Claesson lär få stå, som det heter, på till växt ytterligare någon säsong, medans Steve lyckligtvis verkar stå som tidigast tredjeval efter Jolly och Eminem. En joker i leken kan bli Per "Texas" Johansson från GAIS, som visat upp fina takter under försäsongen.
På mittfältet är det mesta sig likt, Tobbe och Petter kommer fortsätta dela ut stryk på mitten, och om någon skulle bli skadad finns alternativ i Fredrik Gustafsson, Sella och Christian Lundström. Freddan fortsätter liksom förra säsongen till höger på mittfältet - en position där han väl inte trivs lika bra som centralt, men ändå alltid gör ett bra jobb (hans tunnel på - var det Nisse? - på gamla Ullevi i 2-1-segern mot Blåvitt ifjol är ett av mina käraste HBK-minnen och sitter för alltid superlimmat på mina näthinnor). Mikael "MiNi" Nilsson kommer att bli den som tar över Jeffs plats till vänster på mitten, med duktige nyförvärvet Sami Wowoah som främste konkurrent. MiNi torde vara en av de mest givna på mitten; han kan spela till höger eller vänster och hade säkert inte gjort bort sig i mitten (det är som jag förstått det där han helst vill spela) och han har gjort en bitvis suverän försäsong. Mot Rosenborg i holländska Beckum (1-1, med mersmak) visade han upp sån underbar bollkänsla och teknik att man snarast var förvånad att den här killen inte redan efter sin debutsäsong var etablerad i Allsvenskan och dessutom med taktfasta slag bankade på den något gistna dörren till landslaget (mycket riktigt menar Tom Prahl att MiNi är näste HBK:are i Blågult). MiNi har också Allsvenskans förmodligemn bästa inlägg - hart när Beckhamklass. Martin Ekström är en annan spelare som det ska bli spännande att följa under året, han har god teknik och ett härligt jävlaranamma. En lirare! Böna Carlsson och Jon Björklund är alternativ på kanten.
Robban Andersson och Sella blir det givna förstavalet i anfallet och det känns tryggt att veta att bakom dessa båda högklassiga forwards stampas av otålighet bland killar som Christian Lundström och Roger Nordstrand, även de anfallare av rang. Den ende som inte stampar är superproffset Bertilsson, som istället bidar sin tid och gång på gång bevisar sitt värde genom att pytsa in en balja eller två så fort han släpps in på plan - helst framspelad av MiNi. Med sitt proffsiga sätt är Bertilsson på sitt sätt en av laget mest värdefulla spelare och jag kommer aldrig, aldrig att glömma hans genidrag i bortamatchen mot ÖIS förra säsongen - Håkan hade just blivit utvisad efter den pinsamma Prima Donna Elmander-incidenten, Conny drog på sig handskarna och ställde sig i målet och förberedde sig för Allbäcks straff - då joggar Berra fram till Conny och viskar i Connys öra "Nu tror [gamle klubbkompisen] Allbäck att jag tipsar dig om hur han ska slå straffen". Varpå Allbäck blir nervös - Bertillson hade förstås rätt! - och slår kanske den sämsta straff som lagts på Ullevis gröna gräs dittills under 2000-talet.
Truppen ser fortfarande urstark ut, men likförbannat tror jag inte att det blir medaljer av ädlaste valör för våra käcka gossar i år. Det finns diverse anledningar. En är att det är svårt att försvara ett guld - ingen har lyckats de senaste fyra säsongerna - då alla vill slå mästarna och hittar ytterligare några cylindrar att tända till på. En annan fara är narurligtvis det här med proffsflyktande spelare, en företeelse vi varit tacksamt förskonade ifrån på sistone. Killar som Mördarn, Sella och Petter kommer dock snart att växa ur den svenska kostymen och söka sig ut i Europa. Apropå Europa så har ju HBK också Champions League att tänka på. Med välspelade kort och inte altför mycket oflyt i lottningen så finns det definitivt en möjlighet att ta sig dit, vilket man inte minst visade förra året med de välspelade matcherna mot Benfica och 1860 München. Lyckas HBK nå CL så återstår det att se hur detta påverkar spelet i serien. HIF visade sig i höstas bli bättre när de spelade i CL. De tog med sig det internationella tempot in i Allsvenskan, ett scenario jag verkligen vill tro att även vi får uppleva i höst.
Jag sätter dessutom ett litet frågetecken för vårt 4-4-2-spel. Det funkar bra och har gjort det länge, visst, men vi såg också i höstas på Råsunda hur lätt det är att förstöra ett sådant spel.
Självklart har jag mina förhoppningar om att jag återigen får stå på Örjans läktare och sjunga den vackra segersången i höst och för första gången se den där andefattiga nya bucklan höjas mot skyn för första gången, inte av AIK:s smokinglirare (det får ju inte hända, att AIK lyfter denna stiliserade AIK-buckla) utan av HBK:s blåsvidade eleganter och att HBK därmed fortsätter att i ensamt majestät dominera svenska fotboll under 2000-talet... för att sno ett uttryck som bara alltför gärna används av de som stöder de gulsvarta förbundsfavoriterna.
Det som mest talar för HBK är den fina andan i laget, den församlade rutinen och den hunger efter mer framgång som jag hoppas, och utgår ifrån, finns där. Tyvärr tror jag att det blir kusinerna söder om Åsen som tar hem segern i år, men trots det: Himlen är och förblir blå - tack vare HBK."
