Krönika: Underbara framtid!
Då stänger vi den allsvenska boken för det här året. Den får vila tills i april. Istället lägger vi den rafflande thrillern ”Uefacupen” på nattduksbordet, och vi kan inte bärga oss. Det blir sträckläsning i höst.
För visst är det så. Allsvenskan är slut nu. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Jag vet inte hur elitidrottares psyken fungerar. Jag vet inte heller hur motivationsberoende en idrottslig prestation är. Äh, jag dansar runt ämnet. För att tala klarspråk så vet jag inte hur viktig en bortamatch mot Kalmar känns när det stora svindlande Europaäventyret väntar runt hörnet. Jag vet inte och kan bara spekulera. Men låt mig säga så här; själv skiter jag fullständigt i Kalmar just nu. Ägnar det inte en tanke. Jag har annat att tänka på. Undrar om inte våra hjältar också har det.
Men inte i söndags. Då stod Assyriska på menyn, och bollklubbarna var hungriga. Det redan nedflyttningsklara Södertälje-laget blev en munsbit som ett HBK med självförtroende glupskt vräkte i sig. Ja, jag säger ett HBK med självförtroende. Kanske något märkligt efter förra omgångens katastrofala resultat mot ett guldjagande Djurgården. Men siffrorna där var närmast absurda, Dif gjorde mål på allt, och åtminstone jag ser det som ett direkt resultat av den enorma urladdningen i Lissabon. HBK är ett lag med självförtroende nu och i höst kan allting hända. Underbara framtid!
”Det var bara att dra till”
Men söndagen var inte så dum den heller. Vilken säsong det har varit! Det är märkligt, men efter sju sorger och åtta bedrövelser så står vi nu ändå här med mungiporna uppe vid öronen. HBK ligger tia, men det finns så mycket att glädjas åt. Uefabragden givetvis, men det stannar inte vid det. Peter Larssons osannolika vår. Emil Jensen som växte enormt förra säsongen har vuxit ännu mer. Texas har kommit tillbaka på allvar efter sin skada. Ante, denne underbara Halmstad-grabb, är tillbaka i elvan. Björn Anklev stod för sitt livs match när det behövdes som mest. Tommys comeback. Alla allsvenska debutanter, och så Gunnar. Gunnar Heidar Thorvaldsson. Vad säger man? Allt är redan sagt, så jag säger ingenting. Men vilken säsong det ändå blev!
Jag pratade lite med just Björn Anklev efter matchen. Björn som stänkte in trean på volley efter Turbos fantastiska precisionschip.
– Äh, det var bara att dra till, säger Björn och ler.
Björn gillar HBK:s nya 4-5-1-spelsystem.
– Det passar mig bra. Jag trivs mycket bättre som mittfältare eller anfallare, och det är där jag har fått spela nu på slutet. Med 4-5-1 får vi mycket folk på rätt sida, och vi har hittat ett bra spel nu. Jag tror vi fortsätter med detta i Uefacupen.
Uefacupen, ja. Jag frågar hur mycket det betyder att kontraktet nu är säkrat.
– Det betyder mycket! Nu kan vi slappna av lite och det är skönt.
Frisyrer och proffsdrömmar
Inne i omklädningsrummet får jag syn på Joel Johansson där han lägger sista handen vid den till synes redan klanderfria frisyren.
– Det var ganska tacksamt att komma in i det läget, men visst, jag är nöjd med inhoppet. Och jag är otroligt nöjd med min säsong. Målsättningen var att sitta på bänken i någon match, men det blev mer än så. Dessutom ger A-kontraktet lite mer trygghet. Jag har främst sett detta som ett inlärningsår och är inte orolig för att jag inte har gjort något mål. Målen kommer.
Avslutningsvis frågar jag hur han ser på arenasituationen med tanke på Uefahösten.
– Att spela hemma borta är en mycket stor sportslig nackdel!
Och så ett litet snack med min personlige favorit, HBK-hjälten Emil Jensen.
– Idag var det kul, säger Emil och skrattar. Jag kom upp en del också, och det är roligt. Det berodde väl kanske också på att de inte var så taggade hela vägen. De vek ner sig och var rundningsmärken mot slutet.
Emil har blivit bättre och bättre rent tekniskt på senare tid.
– Jag var ju mittfältare förr i tiden, så tekniken har väl alltid funnits där. Sånt där hänger så mycket ihop med självförtroende, och idag har jag mycket bättre självförtroende än för några år sedan.
– Jag har blivit bättre på allt i år, och när man presterar blir såklart självförtroendet ännu bättre. Dessutom har jag nog mognat en del och blivit tryggare. Tidigare grubblade jag en del, särskilt när det hade gått dåligt. Det gör jag inte idag. Jag har fått mer distans till fotbollen. Janne har hjälpt mig mycket också. Janne är väldigt strukturerad och tydlig med vad som förväntas av oss spelare. Då känner man trygghet och det blir lättare att prestera.
Nu väntar Uefacupen. Jag frågar Emil om framtiden och eventuella proffsdrömmar, och visst har han sådana.
– Givetvis är Uefacupen att skyltfönster och givetvis är det en dröm att bli utlandsproffs, men man går ju inte vart som helst, avslutar HBK-hjälten Emil.
En lättad klubbdirektör
Jag lämnade Örjan, och vandrade den underbara vägen längs Nissan bort mot bollklubbmobilen som stod där den alltid står. Styrde ut på E6:an söderut och lämnade motvilligt min stad för denna gången. Men jag är snart tillbaka.
Hur kan det kännas så här bra att ligga tia, tänkte jag när jag susade förbi Mellby-avfarten. Är det kontraktet? Är det Gunnar? Är det Emil? Är det Uefacupen. Troligen allting. Jag behövde perspektiv. Jag ringde klubbdirektör Kaller.
– Detta känns otroligt skönt och jag är oerhört glad, sade en märkbart lättad klubbdirektör. Så som allt har utvecklats är man lika glad nu som efter silvret förra året, och det känns väldigt skönt att slippa ha kniven mot strupen i sista matchen borta mot Kalmar.
Jag ber om Mikaels syn på Gunnars utveckling.
– Det är fantastiskt! Gunnar var lite valpig när han kom hit, men se på honom nu!
– Det var många som tyckte att vi skulle värva i somras, men vi trodde på vårt material och det gick bra. Vi ser det som ett kvitto på att vårt arbetssätt fungerar.
Och visst tusan fungerar arbetssättet! Än en gång lyfter vi på hatten för vår Bollklubb. Tänk att det kan kännas så här bra att ligga tia!
* * * * * * * * * * * * * *
Innan matchstart i söndags avtackades den störste av dem alla; Torbjörn Arvidsson. Vilken enastående karriär! Tänk att lämna så många minnen efter sig. Tänk att ha gjort ett sådant avtryck. I alla bollklubbares hjärtan finns ett litet rum där det står ”Tobbe” på dörren, och det rummet är för alltid hans. Ibland kommer vi att hälsa på hos Tobbe. Vi kommer att knacka på, kliva in, och minnas alla stunder. Alla stora stunder vi har delat med honom. Det är ett blåsvart rum. Det är ett vackert rum.
