Allsvensk krönika del 14: Halmstads BK avsnitt 2
Bönderna intar Europa!
”De senaste årens enorma framgångar för mitt favoritlag Halmstads BK har gjort dagens HBK:are bortskämda, och det är kanske lätt att glömma (eller förtränga) hur det såg ut förr. Jag minns när jag började följa klubben i mitten på 80-talet. Då var HBK allt annat än en klubb med guldkant; snarare påminde faktiskt klubben ganska mycket om dagens Trelleborg, dvs ett ganska grått, profillöst och knappast skönspelande gäng där stjärnorna var gamla kämpar som Tommy Frejdh, Jan Jönsson, Ulf Jönsson och Mats Jingblad, och få (inte ens i Halmstad) brydde sig speciellt mycket om laget. Man härjade i bästa fall i mitten på tabellen, men kunde även få för sig att degraderas, och höjdpunkterna på tysta Örjans vall var matcherna mot IFK Göteborg, och europa-äventyren inskränkte sig (i bästa fall) till ett tröstlöst harvande i dåtidens ”tipscup”.
Idag är klubben ett etablerat och fruktat topplag, och ska kvala till den internationella klubbfotbollens verkliga finrum, Champions League. Trots detta är inte filosofin i klubben speciellt annorlunda idag än under ”de mörka åren”. Fortfarande gäller Stig Nilssons arv: sparsamhet (på gränsen till snålhet), småklubbskänsla, tradition och talangutveckling. Det vore fel och orättvist att påstå att detta koncept är något som klubben medvetet valt som alternativ till dyra inköp av etablerade spelare; det har helt enkelt varit en överlevnadsstrategi för en ganska liten och inte särskilt rik förening att klara sig, men samtidigt har det lett till att man fått unga spelare som utvecklats och slagit igenom i klubben och därmed fått en bra stämning och lagmoral i truppen, något som är nog så viktigt.
Men hur kunde då ett ganska medelmåttigt, och anonymt lag kliva fram som ett av Sveriges mäktigaste på senare år? Det är inte lätt att svara på, men man kunde ändå ana att något var på gång med laget i början på 90-talet. Man började tala om ”unga, talangfulla HBK”, och spelare som Niclas Alexandersson, Niklas Gudmundsson, Jonas Axeldahl, Håkan Svensson, Robert Andersson och Stefan Lindqvist nämndes som framtida storspelare, och började även figurera i olika konstiga landslag (t ex OS-landslaget). Det kändes trots degraderingen 1991 att något kunde vara på gång, och 1995 hade de unga talangerna blommat ut och HBK gjorde en mycket bra säsong, där man länge låg med i guldstriden men till slut fick nöja sig med en 3:e plats, Alexandersson/Gudmundsson fick spela A-landslagsfotboll och båda var mycket tongivande i HBK under året. Mest minnesvärt det året var ändå att HBK vann Svenska cupen (något som verkligen HBK inte är kända för att göra), och därmed fick spela Cupvinnarcupen, med 3-0 segern mot Parma som oförglömlig höjdpunkt. Det kändes som klubben detta år fick sitt stora ”genombrott” både nationellt och internationellt.
Sen kom Tom Prahl, och med det fick laget äntligen en tät defensiv (många tidigare HBK-upplagor kunde läcka som ett såll), och det känns också som talangrekryteringen varit mer lyckosam på senare år med flera helt okända spelare som nu håller landslagsklass. Om detta beror på ökad proffsighet i värvandet hos HBK, eller om man bara helt enkelt haft flyt låter jag vara osagt. Det är dock uppenbart att klubben i takt med växande framgångar, krav och plånbok blivit lite djärvare i sin värvningspolicy. Man hämtar inte längre bara spelare från södra Halland med omnejd, som ofta gällde förr och kan även ge sig på att rekrytera relativt etablerade spelare (ex: J Mattsson, Vougt, F Gustafson, S Wowoah). Dessutom är jag innerligt tacksam för att HBK slutat med sina ”panikköp” av olika halvtaskiga utlänningar, som t ex S Close, N Terry, S Whitton, K Szüster och allt vad dom hetat. Det är ett 80-talssignum jag helst inte vill ha tillbaka!
Men nu gäller 2001, och precis som inför 1998 står HBK inför ett oerhört viktigt år. På menyn står chansen till försvarat SM-guld, flera spelare på gränsen till både A-landslag och proffskontrakt, och framför allt den gyllene möjligheten att slå sig in i den europeiska klubbfotbollens verkliga finrum och guldgruva: Champions League. Vi vet alla hur det gick 1998: flera misslyckade värvningar (Nylén, M Johansson och då även Aubynn), försäljning av storstjärnan Ljungberg, fiasko i CL-kvalet mot bulgariska Litex Lovetsch och missat guld (4:e plats).
Ljungberg-miljonerna har HBK med sin erkända "snålhet" kunnat leva på de senaste åren, men med nuvarande minus och driftskostnader räcker dom bara ca två år till. Det gäller alltså att antingen sälja spelare dyrt a´la Malmö FF och/eller att nå CL. Detta ställer ledningen inför ett dilemma; för att nå CL behövs nuvarande starka spelartrupp, men om laget skulle missa CL och inte sälja spelare över sommaren riskerar man att de kan försvinna utan ersättning eftersom en mängd spelare (bl a Selakovic) har kontrakt som går ut efter den här säsongen. Då kan HBK ligga ganska risigt till, och det kommer krävas en god portion slughet och bondförnuft för att fatta rätt beslut ett år som detta.
Prahl själv har sagt att CL är det viktigaste (se intervjun på denna sida!), viktigare än Allsvenskan, och detta instämmer nog jag i. AIK och HIF har fått ett övertag efter sina CL-äventyr, och ska HBK försöka hänga på måste även vi få vara med och dansa bland de stora elefanterna. Dessutom skulle det sudda ut det bittra misslyckandet 1998, som skadeglada gnagare/helsingborgare aldrig är sena att påminna oss om.
Däremot håller jag kanske inte riktigt med Prahl om hur HBK ska agera i Europa-spelet. Han vill ha en 4-5-1 modell, vilket låter lite fegt och tråkigt, tycker jag! Det kanske kan vara ok att spela defensivt och fegt i en avgörande kvalmatch till CL (som HIF borta mot Inter), men jag hoppas verkligen att laget bjuder upp och vågar om man väl tagit sig dit. Det var härligt att se lagets frejdiga offensiva satsning i hemmamatcherna mot Parma, Benfica och 1860-München, och mer sånt vill vi gärna se i CL. Hellre friskt vågat och falla med flaggan i topp, än gneta sig till poäng, tack!
Nog om CL. Det är ju ändå bara hypotetiskt än så länge… Intressant i år blir hur de nya U-spelarna kommer klara sig; ska framför allt Emil Jensen och Martin Ekström kunna slå sig in i truppen? Jag kommer sakna Jeffrey Aubynn, som obegripligt nog valde ÖIS, trots att HBK trodde på honom, men förhoppningsvis kan Samuel Wowoah ersätta honom något sånär. Mikael Nilsson ska bli mycket intressant att följa i år; där har vi ännu en typisk ”HBK-värvning” som verkar bli mycket lyckad.
Det enda jag kanske saknar är en teknisk, kvick innermittfältare som komplement till duon Tobbe/Petter. Vi hade Lennartsson, vi hade Martin Ericsson på gång, men det blev ingen. Alternativa lösningar som att flytta in Sella, Fregus och Mini känns inte helt lyckat, då det känns som dessa behövs på andra platser. Nåväl, det blir en mycket intressant säsong, där jag tror HBK kommer göra utmärkt ifrån sig, men tyvärr får ge sig till förmån för HIF (dvs blir 2:a), något som jag helt klart har lättare att leva med om vi når CL.
