Inför Allsvenskan: AIK
Det är ett ovanligt AIK som ställs på benen i år. Ett AIK där man kan prata länge och väl om anfallets potential (Andreas Andersson, Daniel Hoch, Andreas Alm och Arash Talebinejad främst) , där man tycker mittfältet är konstruktivt, brett och bra, men där försvarsspelarna är diskussionsämnet, hur långt håller de?
Medan det finns ett överflöd av anfallsspelare och offensiva, tekniska mittfältare (Egentligen har man större potential än DIF att spela ”popuppställningen” 4-3-3, fast det lär ju inte hända med en engelsk tränare), så finns det klara frågetecken hur man skall formera backlinjen. Gary Sundgren, en hjälte bland fansen, men bara ännu ett år äldre enligt motståndarfansen, finns där. Sedan nye Björck och Per Nilsson, Tamandi och nyförvärvet från Timrå i division 2, samt dessutom Karl Corneliusson och eventuellt Teddy Lucic då. På mittfältet med mer defensiva uppgifter än offensiva hittar man lagets hjärta Krister Nordin och icke önskvärde Svante. Daniel Tjernström har provats som ytterback, men ratats. Det man saknar på AIKs ”egna planhalva”, bland de som försvarar, är vinnarna, de som följaktligen hatar att förlora. Det är Krister Nordin men inte så mycket mera. Laget är bollskickligt och kommer utan tvekan att kunna föra matcher, men ”känns” även i år svagt mot kontringar. Jag erkänner att jag aldrig sett Björck, men jag tror inte att han är den fältherre som AIK söker bland mittbackar, i vart fall inte i år. Inte ens Teddy Lucic är det, han verkar helst vilja spela i sin egen värld.
Allas vår Rekord-Håkan betyder säkert ett lyft i målet och kan med sin rutin styra försvaret från sin plats i målet. Dock kan han ha tagit sig vatten över huvudet här, han måste göra en kanonsäsong för att AIK skall klara målsättningen med en topplacering, han kommer att ha att göra under matcherna. Själv tippar jag dock en mittenplacering, den sämsta sedan 1997.
