Inför Allsvenskan: Djurgårdens IF
Det är avgjort, Djurgårdens IF är Sveriges bästa lag någonsin, och årets säsong kommer aldrig att bli spännande, utan DIF kommer att defilera genom serien till dess att sista omgången blåses av. Bara en sak kan rubba den självbilden, nämligen verkligheten. Verkligheten är på väg att hinna ikapp Djurgården, den verklighet som säger att ”utan Elmander hade vi aldrig fixat det vi gjorde förra säsongen” och ”våra fixstjärnor den säsongen var Källström, Isaksson och Rehn, utan dem i laget är vi ett ganska ordinärt fotbollslag”. Sedan får fansen tro vad de vill om diverse unga spelare på väg upp, det krävs ett extremt löfte för att uträtta någonting i en allsvensk klubb över nittio minuter, match efter match.
Det råder ingen tvekan om att Djurgårdens prioritet då transferfönstret öppnar igen är att förstärka en svag backlinje. Förra året radade man upp matcher då man släppte in både tre och fyra mål på hemmaplan, vilket i en normalstark allsvenska inte skall räcka hela vägen. Man tappar rutinerade spelare, och ersätter dem med unga orutinerade, vilket är en märklig policy då man skall kvala till Champions League och då kan behöva den rutin man kan få tag i. Som kvast är det inte utan att man tycker att det är orättvist att HBK kritiseras för utebliven satsning inför CL 2001, när man värvar tre rutinerade spelare från lag nedflyttade från eller nyuppflyttade i Allsvenskan, medan Djurgården skaffar en okänd ung svensk spelare från Norge och ett ungt lån från Liverpool som HBK ratade eftersom han inte var en säker spelare för förstaelvan och därför var för dyr. Dessutom skaffar DIF två komplementspelare som sannolikt inte kommer att få chansen under den här säsongen.
Bristen på rutin både i spelartruppen och för laget vad gäller kombinationen allsvenska och CL-kval, samt saknaden av tongivande spelare som antagligen kommer att förvärras under säsongen, gör att DIF bör förbereda sig på att trilla tillbaka en del placeringar till något över mitten.
