Jag glömmer dig aldrig Olle
Olle Eriksson lärde mig älska fotboll och HBK. Nu har han somnat in. Olle blev 87 år gammal.
Jag tänker tillbaka på träningarna med Olle Eriksson, min första tränare i HBK, med ett leende på läpparna. Olle var över sextio år gammal redan då, men det kunde man sannerligen inte tro. Han for fram som ett jehu över planen där nere i Aletältet, ivrigt demonstrerande övningarna för oss sexåringar. Alltid med ett gränslöst engagemang, alltid positiv, alltid uppmuntrande. Det var såklart inga avancerade saker. Ibland stod vi i ring och slog bredsidor till varandra. Andra gånger stod Olle i mitten och kastade bollen slumpvis till oss grabbar som skulle passa tillbaka på volley. Man ville göra bra ifrån sig, för Olle blev så glad då.
Självklart fanns det också en tanke bakom varje moment. Olles fotbollskunskap var grundmurad och odiskutabel, inte minst som gammal tränare för A-laget under flera säsonger på femtiotalet. Men det visste jag inte som liten grabb nere i Aletältet, och det är inte heller så jag minns Olle. Nej, istället minns jag Olle som den som visade mig glädjen i sporten. Fotboll är roligt, och det visade Olle med varenda cell i sin kropp. I allt han sade, i allt han gjorde, lyste kärleken till fotbollen igenom, och vi grabbar avgudade honom. Olle sådde ett frö hos mig, och alltsedan dess har fotbollen och HBK varit nummer ett för mig, och det är ett livslångt förhållande. Kanske hade det inte blivit så om det inte vore för Olle.
Vad är väl livet om inte en lång rad möten mellan människor? Vissa möten är flyktiga, passerar förbi och faller i glömska, men andra dröjer sig kvar. Det är länge sedan nu, men minnena av Olle är fortfarande starka. Jag har tänkt mycket på honom genom åren. Jag har undrat hur han har haft det och funderat på att kontakta honom. Jag ville berätta för honom vad han betydde för mig då för länge sedan och hur det formade mig. Jag ville berätta för honom vilket fantastiskt jobb han gjorde som ungdomstränare och fostrare. Jag ville också prata gamla HBK-minnen. För HBK-minnen, det hade Olle många.
För några år sedan fick min mamma reda på var Olle bodde, mest av en slump, jag minns inte hur. Han bodde på ett ålderdomshem i stan, och mamma undrade varför jag inte tog kontakt med honom precis som jag hade pratat om så länge. Jag gjorde det aldrig. Som med så många andra saker så blev det aldrig av. Det ångrar jag idag.
Jag är inte den ende som Olle har betytt mycket för. I samband med att Fredrik Ljungberg vann Guldbollen så tillfrågades han om det är någon som har betytt särskilt mycket för honom i fotbollskarriären.
- I mitt fall är det absolut Olle Eriksson, sade Fredrik till Aftonbladet.
- Han hade mig i HBK från att jag var fem år tills jag var tolv. Han var som en extrapappa, kom och hämtade mig i bilen när mina föräldrar inte kunde. Jag är skyldig honom oerhört mycket, och jag hoppas han känner sig stolt när han ser mig på tv.
Jag hoppas att du har fått tag i en boll där uppe, Olle. Då vet jag att du är lycklig. Jag glömmer dig aldrig.