Bondeupproret: Alla vinner guld
Årets serie är en rekordallsvenska - inte mindre än nio lag ska bärga guldet. Det borgar för mycken gråt och tandagnisslan i höst. HÄBs Peter Mikkelsen krönikerar om högt ställda förväntningar.
Mediecirkusen kring Allsvenskan växer för varje år. De stora tidningarna producerar specialtidningar med "allt" om den kommande serien. Man väljer ut årets stjärnor (det blir sällan rätt), årets bästa lag (varav valen alltid brukar inkludera minst ett kardinalfel) och årets sämsta (samma sak där).
Och syns du inte, så räknas du inte, Kanske är det i år som den lärdomen till slut har sjunkit in ordentligt i Fotbollssverige. För i år ska alla ta guld. Det kan röra sig om kaxiga uttalanden i förbifarten eller medveten taktik, men faktum är att över hälften av lagen i serien har blivit utpekade som segrare av diverse fotbollsexperter eller av någon entusiastisk representant för den egna klubben. Jag talar om:
AIK
Djurgården
Elfsborg
Göteborg
Hammarby
Helsingborg
Kalmar
Malmö
Örgryte
Skulle jag ha utökat listan till dem som siktar på eller bedöms kunna sikta på medalj kan vi lägga till Häcken och HBK. Och om vi dessutom inkluderar dem som säger sig eller sägs kunna ha anledning att hoppas på en plats på övre halvan är vi plötsligt uppe i full pott - med Gais, Gefle och Öster. Men okej, vi vet ju att "om allt stämmer ska vi kunna sikta mot den övre halvan" bara är tränarlingo för "vi siktar på att hänga kvar". Ser vi däremot bara till medaljkandidaterna är det alltså elva lag som ska in på fyra platser. I höst bör det alltså vara färre som jublar än som är gruvligt besvikna.
Så vad är grejen? Är Allsvenskan så svårtippad? Ja, det är den nog. Men det är förmodligen inte den enda förklaringen. Den som tutar i eget horn får, om inte annat, uppmärksamhet i sensationshungrande media. Och mediaexponering är viktigt, särskilt ett år då tv-pengarna plötsligt ska fördelas delvis efter just den exponering laget ifråga fått i media. Vidare blir det ett annat drag kring laget. Vi fans köper gärna allt som underblåser våra egna förhoppningar om framgångar för just vårt lag - hade Janne Andersson gått ut och sagt att HBK tar guldet i höst hade jag gladeligen trott honom. Och vips hade det kommit ytterligare några hundra åskådare till Örjan.
Så långt allt väl. Men är då allt positivt? Idel goda sidor och synergieffekter? Det beror nog på hur man ser det. På kort sikt genererar det givetvis större intäkter eftersom mer publik lär komma ju mer favorittippat det egna laget är. Lyckas man dessutom motsvara förväntningarna en bit in på säsongen ligger man bra till hos publiken inom sitt aktuella upptagningsområde. Fler åskådare och fler som köper matchtröjor, vimplar och kaffemuggar med klubbmärkestryck.
Men precis som det tog svenska sportjournalister en (1) match för att gå från högljudda förriddare för svensk klubbfotbolls briljans under försäsongen till bittra cyniker som skämdes för den inhemska ligan efter premiärmatchen 2005 (Malmö-Göteborg) kan det gå fort för publiken att svänga i sitt omdöme. Hissar man upp förväntningarna på det egna laget och sen inte levererar blir besvikelsen bland supportrarna dubbel.
Av de nio guldpretendenterna kommer möjligen hälften att slåss om guldet i slutet av säsongen (mer troligt är att det rör sig om kanske en tredjedel), och minst två av dem kommer inte ens att sluta på den övre halvan. Ett par av dem kanske rentav får slåss i botten. Vad säger det om trovärdigheten? Fotbollsexperternas trovärdighet må i flera fall redan vara svårt sargad, men varför ska klubbarna behöva spela ett så högt spel med sin publiks förtroende?
Allsvenskan är på sätt och vis i en kris redan som det är. Man har inte haft ett mästarlag som lyckats kvala sig in till Champions League sedan hösten 2000 och succéer i de europeiska cuperna är väldigt sällsynta. I år tvingas vårt mästarlag rentav spela tre kvalomgångar för att nå huvudturneringen i Champions League! Just därför behöver vi minst av allt minska Allsvenskans förtroendekapital ännu mer.
HBKs förre ordförande Bengt Sjöholm har blivit hånad utan hejd bland supportrar och i media för sin försiktiga inställning. Han menade att det är vådligt att göra en storsatsning efter att ha vunnit ett guld, eftersom framgångar aldrig kan garanteras. Ska man bygga upp något stort är det för riskabelt att försöka göra det över en natt. I stället förordar han långsiktighet.
Han har fått rätt i fallet Helsingborg, fel i fallet Djurgården. I fallet Halmstad har han rätt - vi, liksom den absoluta majoriteten av de svenska elitklubbarna saknar den sorts mecenater som varit en essentiell del av Djurgårdens framgångar. Hos de som saknar den möjligheten att få in snabba pengar blir nödlösningarna för att nå samma mål sällan lyckade. Göteborgs och Elfsborgs tveksamma skatteaffärer kring Stefan Selakovic respektive Anders Svensson är bara två exempel. Örebro och Öis är två klubbar som har levt över sina tillgångar. ÖSK har redan fått sota för att de inte kunnat möta elitlicensens krav, Öis å sin sida lever mycket farligt och kan komma att flyttas ned i år om det vill sig illa.
Bengt Sjöholm har fått representera en extrem inställning - chansa aldrig. Och visst, även vi HBK-supportrar, som njutit frukten av långsiktiga satsningar, kan hitta brister i den inställningen. Men om alternativet är det snudd på begåvningshandikappade chansa alltid så är jag beredd att ge Sjöholm rätt alla dagar i veckan, året runt.
En sansad bild av Allsvenskan är till gagn för alla - på lång sikt. Rimliga förväntningar från både klubbar och supportrar är ett måste för en hållbar förbättring av klubbarnas ekonomi, organisation och till slut prestation. Vad man framför allt måste lära sig är att det inte finns några genvägar. Den naiva tron på snabba klipp och dito framgångar, underblåst av rubriklystna tidningar och tv-kanaler, är en starkt bidragande faktor till att Sverige på tio år har halkat från en hög placering på den europeiska klubbrankingen ned till källaren, med sällskap som Finland, Albanien och Moldavien.
Bättre kan vi.
