Nashville - Chicago
Inför HBK - Öis
HBK börjar bli vana vid kravet att äntligen leverera. Mot Öis gäller det mer än någonsin. Seriejumbon ska vara ett lätt byte för Sveriges hittills mest underpresterande lag i år. Dessutom - skyttekungen Gunnar Heidar Thorvaldsson gör sin sista hemmamatch. Jag vet ett fint minne han skulle kunna lämna oss.
Ett så gott som felfritt försvarsarbete är bra att ha. Men bara om man dessutom producerar framåt. Efter 0-0 mot Häcken i premiären, och samma resultat mot Dif i omgången därpå, var vi nöjda och såg fram emot fortsättningen med tillförsikt: Med det här spelet kommer poängen snart att bröja rulla in! Sen följde en hemmaförlust mot ett Elfsborg som knappast imponerade, och sen en lysande insats (men återigen 0-0) borta mot ännu en tronpretendent, Hammarby. Nu var det lite samma känsla som efter Dif-matchen igen – om vi kan spela så här bra, då kommer snart målen! Nästa omgång bjöd på usla 0-0 hemma mot Gais, som följdes av 0-1 borta mot Malmö. Att båda förlusterna har haft ganska mycket att gör med domaren Åke Andreassons förtrollande inkompetens må vara irriterande, men hör egentligen inte hemma i sammanhanget – hade vi sett till att göra något jävla mål hade vi fått med oss poäng ändå. Det är HBKs eget ansvar att inte försätta sig i en situation där en dålig domare kan avgöra matchen.
Detta ansvar tar man alltså genom att göra mål. För detta krävs mod, en offensiv attityd och dessutom förmåga. Allt detta finns latent i dagens HBK. I mängder, till och med. Det är det som gör mig så förbannat frustrerad att laget har gått så alarmerande dåligt under de sex första omgångarna. Vore man inte bättre än så här hade det väl bara varit att hålla tummarna och hoppas på lite tur. Men man har ju redan visat att man kan spela jämnt med succélag som Bajen, Dif och Elfsborg. För att inte säga Malmö, knappast ett topplag, men de har de pretentionerna. De behövde en feldömd straff för att få hål på HBKs försvarsmur. Inget gott betyg för dem heller.
Jag är trött på att se favoriterna underprestera. Nu vill jag ha utdelning – retroaktiva poäng, finns det de som kallar det.
Nu kommer jag själv varken se (tack för det, ni ansvariga för tv-avtalet!) eller höra matchen – jag ska ta en liten paus. Beroende på hur jag mår av det idag kommer denna avhållsamhet eventuellt att vara vårsäsongen ut.
Jag vill alltså – när HBK nu möter jumbon Öis – få rapporter om ett HBK som spelar ut, som dominerar, som briljerar och som gör minst två mål framåt samtidigt som man håller nollan bakåt – HBK är trots allt fortfarande det lag i Allsvenskan som har släppt in minst antal mål, och då ska vi ju näppeligen släppa in något mot det sämsta laget i serien.
Janne aviserar samma trupp som senast mot Malmö. Dock tror jag att han kommer att gå ifrån sitt 4-5-1 idag. Det senare systemet har hjälpt oss att äta upp Bajens mittfält totalt, men Öis mittfält ska vi inte behöva fem gubbar för att äta upp, tugga omsorgsfullt och spotta ut. Dessutom är de bara tre, om nu Zoran Lukic håller fast vid sitt spelsystem.
Patrik Ingelsten var i sitt livs form och prickade in två mål mot Öis i hemmamötet med dem i fjol (4-2 efter 4-0 i paus), medan Gunnar Heidar Thorvaldsson noterades för sina första passningspoäng i HBK. Dessa båda torde utgöra anfallspar även idag. Båda är snabba och starka i kroppen och bör kunna hota Öis darriga försvar. På mitten måste Dusan Djuric komma upp väl i offensiven för att stödja anfallarna. Försvaret? Nej, inget att klaga på där. Just move along.
(Ni glömmer väl förresten inte att detta är Gunnars allra sista hemmamatchen med HBK? Ge grabben som räddade HBK kvar i Allsvenskan i fjol den hyllning han förtjänar.)
Det är tre poäng som gäller idag. Liksom det var mot Gais. Där misslyckades man, men idag finns det inget utrymme för slarv eller bristande inställning. Det är dags att skilja agnarna från vetet, eller rättare sagt: bottenlagen från de stabila mittenlagen som bör kunna störa även topplagen. Tre poäng.
Tre poäng. Tre poäng.
Tre poäng.
