Halmstad tappade spelet och matchen
Halmstad följde de andra svenska lagens exempel och förlorade inledningsmatchen med uddamålet. Ett fåtal spelare stod för grannlåten.
Brann spelade typisk norsk fotboll med fantasilöst, statiskt spel. Mycket långbollande och väldigt fysiskt styrda av svenske lagkaptenen och nyblivne landslagsmannen Svante Samuelsson. Det lönade sig resultatmässigt mot ett Halmstad som när de väl trillade boll kunde göra så gott som vad de ville med motståndarförsvaret. Underligt nog valde man ändå alltför ofta att spela upp långbollar från backlinjen. När Halmstad fick igång sitt spel var det Robert Andersson, Björn Carlsson (främst i första halvlek) och mycket finurlige högeryttern Mikael Nilsson som skapade målchanser.
Halmstad visade tidigt var skåpet skulle stå med Torbjörn Arvidsson och Petter Hansson på mittfältet duktigt orädda att springa in i motståndarna. Man fick ganska snabbt ett spelövertag varför Branns 1-0 kom som en kalldusch efter att Arvidsson slagit ett felpass som snabbt omsattes till ett målpass på 40 meter, väl förvaltat av Helstad som snurrade upp Joel Borgstrand för att kallt placera in bollen invid högra stolpen.
Halmstad klagade mycket på domslut, inte helt omotiverat då Brann tvangs ta till ojusta metoder för att få stopp på hallänningarnas uppblossande finlir. Kvitteringen kom välförtjänt efter frispark där Björn Carlsson hittade Bertilssons huvud. Bertilssons huvud var visserligen ett huvud högre upp än någon annans, och nicken satt klockrent i högra krysset.
I andra halvlek skapade Halmstad inte lika många målchanser och spelet präglades av mycket bollövertaganden eller felpassningar på mittfältet från båda lagen. Halmstad kom i sporadiska anfall, ständigt med Mikael Nilsson inblandad.
Branns kvitteringsmål dömdes in av linjedomaren efter nick från nära håll på hörna. Efter segermålet var det för första gången i matchen Brann som hade övertaget och man hade bud på fler mål, bland annat fick Håkan Svensson avvärja ett friläge med en kvalificerad fotparad.
I Halmstad utmärkte sig förutom de nämnda offensiva krafterna även Petter Hansson och Torbjörn Arvidsson.
