Ännu en stor besvikelse

Det var matchen där vi skulle få det definitiva beskedet: HBK vill tillhöra toppen, vi hänger på MFF i utmaningen mot Stockholmsmaffian. Men när slutsignalen gick stod vi där med fler frågor och djupare fåror kring ögonen än förut.

Jag hade mina funderingar på att gå rakt hem och skriva en kort, ilsken, giftdrypande krönika utan ett ord om matchen, i stället innehållande vass kritik mot Sharbel Toumas fega närkampsspel och taskiga inställning, mot att låta stackars Joel spela mittback i stället för en helt frisk och pigg Besim (om än på väg att omskolas till högerback), mot att sätta en Turbo helt ur form på kanten, mot det stela mittfältsspelet i allmänhet.

Men sen kraschade hårddisken på min dator, och jag fick en extra dags betänketid. Så jag lugnade ned mig, och här kommer nu den mer sansade versionen.

Under matchens första timme fanns blott ett lag på plan, bildligt talat. Nästan även bokstavligt. På något vis lyckas inte HBK nå den där enorma formtoppen vi vet finns där - den manifesterade sig så tydligt i höstas, och ingen spelare borde ha blivit sämre sedan dess. Turbo spelar fortfarande i landslaget, och Arvid är fortfarande en jätte - 35 år är ingen ålder!

Man skulle kunna argumentera att vi saknade Tomas i mittförsvaret, och visst, Joel, iförd skyddande mask för sin ännu inte läkta näsa, hade givetvis ingen möjlighet att visa upp sitt kunnande och sin talang på sin rätta position (för det är som mittback han ska spela, inte till höger!). Dusan Djuric satt på bänken, Andreas Johansson gjorde comeback från start, och gjorde en skaplig insats, framför allt i höstas. Ante verkar trivas på Urgamla; även i våras mot Blåvitt var han en av de bättre i Klubben.

Man skulle kunna säga att det var offensiven som brast, men det är inte heller hela förklaringen. Visst, offensiven var snudd på usel, djupledspassningarna kassa. Emil Jensen glänste med sina fina rusningar från högerbacken, men gjorde sig skyldig till ett par riktigt usla passningar i viktiga lägen i uppspelen. Men defensiven var inte mycket bättre. Afonso är en av Allsvenskans i särklass bästa anfallare, kapabel till att skapa massor på egen hand (en egenskap man önskar att han kunde dela med sig av till Igor.). Men Tommy Jönsson har plockat ned killar just som honom i fem år nu i HBK. Nu var Tommy visserligen en av de bättre i HBK - det är han alltid - men Afonso och Fredholm fick göra vad lite för mycket, alldeles för lätt.

I första halvlek hade HBK tur som kom undan med bara 0-1, i andra fick ÖIS retroaktivt flyt och kunde göra två mål på turliga studsar och missar på respektive av HBK-spelare. Särskilt Fredholms 2-0 svider riktigt, riktigt mycket. Men å andra sidan, det hade nog inte hjälpt om HBK höll nollan i andra; detta var ingen kväll för spelmål från våra grabbar. En tveksam straff gav Sharbel chansen att göra bot för någon av alla de usla frisparkar han lagt under säsongen, varav ett par ikväll. Snälla, ta bort honom från de fasta situationerna. Håll honom ifrån dem under ett par tre matcher, låt honom sen ta någon hörna på prov. Skynda långsamt. Han kan säkert (det var rentav nära någon gång i första), men det återstår mycket att visa i år.

Varningarna haglade ur domarens (Jonas Eriksson, Stockholm) ficka. Åtta gula kort allt som allt, varav två tillföll Arvid. Varför? Tja, fråga Jonas Eriksson. Hans bedömningsnivå hade lett till fem, sex, kanske rentav tvåsiffrigt, i utvisningar i exempelvis derbyt mellan AIK och Djurgården härförleden. Matchen igår var nämligen inte alls särskilt ful eller hård, men ändå fick HBK en spelare utvisad, och ÖIS fem gula kort att lägga till samlingen. Erik Hamrén påpekade detta efter matchen - när man har ett system där varningar och utvisningar ackumuleras är det av yttersta vikt att bedömningsnivån är densamma från match till match - man ska inte kunna komma undan i en match ovarnad med vad som i en annan match renderar en utvisning. Uselt, Eriksson, uselt.

HBK verkade dock först efter utvisningen vilja börja spela på allvar. Samtidigt som ÖIS började fega och gå på resultatet började HBK spela boll som vi är vana (åtminstone brukade vi vara det) att se dem. Den fortfarande efterlängtade Robban kom in i stället för en osynlig och osäker Magnus Svensson efter pausen och hade några riktigt vassa chanser vid ställningen 0-2 - kanske kunde en reducering tänt laget - men när inte Dick Last (som hemmapubliken kallar "Sveriges bäste". Jaha) reflexräddade (nick från en meter) så avslutade Robban för svagt (friläge). Robban var emellertid en av få HBK:are som var bra.

Nej. Det var inte alls roligt igår. Jag ville gå redan tre minuter in på andra. En HBK-vän med kontakter högre upp undrade stillsamt varför vi utsätter oss för detta?, ändå fortsatte vi späka oss i duggregnet i ytterligare fyrtiofem kalla och hemska minuter.

Varför kan inte HBK, med alla dessa fantastiska spelare, inte få det att stämma? Hur kan vi som mot ÖIS, som mot ÖSK - denna mardröm till match! - lyckas göra våra motståndare så bra, så. bättre än vi, fastän vi har en högstanivå som ligger så högt över deras? (Ja, dissa mig nu, icke-HBK:are, detta är subjektiva fakta och vill ni ha objektivitet kan ni ju. jag vet inte, den finns ju ändå inte. Sluta leta). Är spelarna så omotiverade? Är Therns och Jannes taktik så bristfällig? Lyckas Thern inte, som vissa spekulerar, kommunicera sina idéer till spelarna? Är idéerna dåliga i sig? Något är det ju, som gör vad som kunde vara ett topplag till ett grått, trist, osexigt mittenlag, och jag vet inte hur länge till jag orkar med det. Det är slöseri med talang! Det är ovärdigt! Det är skandal! Med Tommy, Tomas, Mini och Igor i laget ska vi kunna vinna GULD!


(Andas lugnt nu. så ja.)


Det fina med att vara fotbollssupporter är ju ändå alltid att man kan hänvisa framåt - "Nästa match, då.". Ergo: på söndag, då kommer Öster till Örjan, och son of a bitch, smålänningar, så mycket stryk ni ska få!

0 kommentarer