Dags att visa musklerna!
Äntligen börjar det se ljusare ut för oss som älskar laget i vitt och blått. Efter de två inledande omgångarna såg det rätt risigt ut både på plan och i poängkolumnen.
Men det spel som nästan men ändå inte riktigt ville infinna sig mot Blåvitt gav istället retroaktiv utdelning mot Elfsborg, där våra tappra gossar lyckades stå emot det uppskrivna poplagets inledande anstormning för att sedan kallt kapitalisera på motståndarnas fatala misstag framför eget mål. Nu presterade ju HBK inte ett spel som kunde hålla vad siffrorna lovade, så att säga. Men vad viktigare är lyckades man skapa vassare chanser under den andra halvleken av matchen än i någon match tidigare under säsongen. Martin Ekström gav under sitt inhopp anfallsspelet nya dimensioner och både Sella och Robban fick ståta med varsin kasse i målprotokollet. Sellas var dessutom en riktig delikatess - förvisso framspelad av motståndarna, efter ett av de omsusade misstagen - med en volleyavslutning av puraste världsklass.
Försvarsspelet har under de tre första matcherna i årets serie hållit sedvanligt hög klass. Möjligtvis kan man hålla ett par minuter av premiärmatchen mot Häcken på ödsliga Rambergsvallen för undantaget som bekräftar regeln. Gus försvann ju inför säsongen till HIF och frågan om vem som skulle ersätta honom har, som det heter, stötts och blötts såväl bland HBK:s supportrar som i HBK:s tränarstab. Själv fasade jag inför tanken på att hans ersättare under senare halvan av förra säsongen, Stefan Vennberg, skulle få fortsätta att stå felplacerad, slå bort enkla sidledspassningar och rent allmänt slå in kilar i minsta lilla spricka i Bollklubbens i övrigt solida försvar. Det visade sig emellertid att det gudskelov skulle komma att stå mellan hungrige nykomlingen Emil "Eminem" Jensen och rutinerade men av skador ack så hämmade trotjänaren Joel Borgstrand. Joel var den som till slut fick Tom Prahls förtroende, men efter en - minst sagt - skakig insats i premiären var vi många som ville se honom petad till förmån för Eminem i den följande matchen, mot Blåvitt. Att Prahl inte vänder kappan efter vinden visste vi ju redan och istället för att göra det ändå ganska desperata draget att peta en så rutinerad spelare efter en enda dålig (ok, jättedålig) match gavs han ännu en gång en plats i startelvan - och denna gång visade han även publiken varför han hör hemma just där.
Nyckeln till det goda försvarsspelet är och förblir ändå allsvenskans bästa så kallade mittlås: Tommy Jönsson och Michael "Mördarn" Svensson. Två urtuffa, urstarka, urhårda backar som aldrig ger bort en tum gratis. Det är numera vida spritt både bland fotbollsfans och dito vetare att Tommy är en av allsvenskans mest underskattade - något som m.a.o. alltmer håller på att förvandlas till en paradox - medan Svensson sedan ett par säsonger tillbaka är en av de mest omtalade allsvenska spelarna, ständigt omgiven av mer eller mindre högljudda proffsrykten. Dessa båda giganter fortsätter att gå från klarhet till klarhet - vilket de vad Sveriges förbundskaptener i fotboll anbelangar lika gärna kunde ha gjort på en annan planet - dessa båda gentlemen väljer nämligen - nära nog konsekvent, dessutom! - att ta ut namn som Jozo Matovac och Klebér Saarenpää framför någon av dessa. Underligt. Minst sagt.
Inte minst efter att ha sett Matovacs insats i matchen på Ullevi mot Makedonien och unge herr Saarenpääs insats i andra halvleken mot Schweiz tidigare ikväll. Virrigt, förvirrat, irrande och framförallt irriterande dåligt. Matovac må åtminstone vara en av de bästa försvararna i Allsvenskan. Saarenpää däremot... sist han var "hemma", i Norrköping, gjorde han sig ju känd som ett av de mer frapperande vändkorsen i serien snarare än som någon stjärna, även om han en gång i tiden ansågs vara en talang att se upp med.
Annars var landskampen ikväll ganska lik de föregående under sin första timme - oinspirerat och onödigt krångligt spel, stundtals verkade schweizarna vara dubbelt så många på plan eftersom de hela tiden kunde spela triangel runt våra mittfältare. Zlatan visade lovande takter under de första minuterna, men naturligtvis är det svårt att utmärka sig när laget sedan knappt har något organiserat anfallsspel under återstoden av de första fyrtiofem. I andra halvlek däremot, lyckades man lyfta spelet något. Plötsligt såg Ljungberg vass ut igen och hade t.o.m. ett par riktigt farliga skott på mål. Anders Svensson visade upp sitt fenomenala offensiva kunnande (som lyckligtvis verkade ligga i träda i lördags...) och pytsade in ett par rejäla baljor - det andra var särskilt minnesvärt, där han bröt in snyggt och drog ett par gubbar innan han avslutade med en hård bredsida i krysset. Och visst såg Henke bedrövad ut när han insåg att han inte skulle få bollen? Lika bra det, eftersom han inte direkt såg vrålhet ut när han väl fick sina chanser.
Noterade att Mjällby ska opereras efter säsongens slut och därför missar de båda VM-kvalmatcherna i juni - läge för Petter att sno åt sig en plats i truppen? Bättre incitament att höja sig ett par snäpp under våren kan han väl näppeligen få. Jag var en smula förvånad över att Lars/Tommy inte tog ut mer än en spelare som ersättare när Schwarz och Matovac lämnade återbud i veckan. Det vore ju ett kanontillfälle för någon som Petter Hansson eller Kim Källström att få bekanta sig med omgivningar i vilka dessa båda borde kunna tänkas aspirera på en plats. Men vad vet jag?
Avslutningsvis - en öppen fråga: Uttalas Zlatan Slatan eller Schlatan? Det är ju så svårt att veta när Staffan Lindeborg raljerar på teve - ni vet, "Andess Svensson" och bollar som "stussar"...
