Rättvis seger inför storpublik

Inte på nästan 24 år har så många kommit till Örjan. Tyvärr fick de inte se hur vacker fotboll HBK kan spela. Spänningen kunde dock ingen klaga på.

Det är lustigt egentligen. Ena stunden gråter man sig till sömns över bortslarvade poäng hemma mot Elfsborg och Örebro, får frossbrytningar vid tanken på förra årets bottenstrid, oroar sig för att Tommy eller Micke ska lämna för något välbetalande ängagäng i Belgien eller

Och innan man vet ordet av har vi tagit tre raka segrar, och helt plötsligt ligger vi trea (som sämst fyra, om MFF tar poäng hemma mot GIF på måndag). Fem poäng bakom de där stockholmarna som klädde av oss på Stadion i våras; lockar fram fyndiga formuleringar från tidningarnas krönikörer: "ligger och lurar", "i vinnarhålet" och så. Allt är hunky dory. Fantastiskt.

Egentligen var det en medioker match på Örjans i går kväll. Inget av lagen lyckades få till något organiserat anfallsspel, i stället fick vi se en kavalkad av halvdana anfall och misslyckade ansatser till chanser. Kanske var det för att seriens två bästa mittbackspar möttes (med konkurrens från MFF:s Olof Persson och Daniel Majstorovic). Tomas Zvirgzdauskas var återigen enorm i HBK; han kommer att vara ofantligt viktig inför den toppstrid som väntar i höst.

IFK drabbades inför matchen av en sen missräkning. Jag hade redan suttit och funderat på fler vitsiga formuleringar om Håkan Mild och hans tonsur när de bägge kom linkande och slog sig ned bredvid mig på läktaren. En sen vadskada hindrade Mild från en snabb comeback; i stället fick Jonas Henriksson flytta ned till förmån för Hasse Blomqvist.

Stämningen infann sig snabbt. Det fanns en hel del aggressivitet på plan, som sig bör i ett så pass klassiskt möte. Och förstås: när Igor fälldes av Mikael Antonsson efter fem minuter men i stället för straff fick se ett gult kort för filmning lät reaktionerna från läktarna inte vänta på sig. De fyra varningar Igor har fått i Sverige omfattar alltså två för filmning, en för att ha slagit bort bollen vid frispark samt en för att ha dragit tröjan över huvudet efter att ha gjort mål. Jag kan på rak arm nästan lova att ingen annan spelare i Allsvenskan skulle kunna råka ut för det samma. Peter Markstedt till exempel, skulle utan tvivel sluppit undan vid samtliga tillfällen. Eller Andreas Andersson, eller Niklas Skoog.

Och det var intressant att notera att det i denna tuffa match delades ut en varning, medan det i den betydligt beskedligare matchen mellan ÖIS och HBK för några veckor sen fläktades friskt med både gula och röda - sammanlagt åtta gula, varav två till Tobbe. Konsekvent och bra, Jonas Eriksson, Stockholm.

Även om HBK tog initiativet i början, tog IFK snart över allt mer. Martin Ericsson, Jonas Henriksson och Hasse Blomqvist såg sugna ut, men ingen av dem var särskilt effektiv, och mer än några halvdana skott från straffområdeshörnen blev det inte, bortsett från Långås bedrövliga skott från 30 meter efter att Ante tappat bollen, eller Sandklefs skott som Conny gjorde en till synes onödigt spektakulär räddning på.

HBK hade desto fler chanser, bortsett från Igors orättvist uteblivna straff kan man dra sig till minnes Emils slarvigt förvaltade läge, där han gick på djupet till höger i straffområdet och pangade bollen högt över. Även Thylles distansskott som gick strax utanför Bengt Anderssons högra stolprot är värt att nämna.

Och så kom då målet. Jag talade i min införrapport om hur HBK skulle komma att sakna Touma (avstängd), då han annars haft träbente Ölme Johansson mot sig. Ölme bekräftade min bristande uppskattning av hans förmågor vid flera tillfällen, bland annat i 42:a minuten, när Emils inlägg tog på Ölme (handen?) och ställde Mini fri att dutta in 1-0 bakom Bengan.

Andra halvlek var förvillande lik första, fast mer aggressiv. Thylander var en av huvudpersonerna, med några krasande brytningar, och även ett par riktigt stiliga djupledsbollar. Bland annat bara ett par minuter in på halvleken, när han hittade Igor (som ideligen blåstes av trots meterstor marginal på rätt sida - vanans makt är stor.), som tyvärr kom för långt ned mot kortlinjen och fick bara iväg en fjös med Andersson.

Annars var det mest Zvirgzdauskas som var i förgrunden i HBK. Sådan beslutsamhet, sådan resolut och oresonlig pondus visade väl knappt ens Micke Svensson upp? Försvaret var ypperligt i HBK, Emil och Texas var bra såväl i defensiv som offensiv, Tommy var lika säker som vanligt, men Tomas var klippan den här gången, liksom mot Öster för två omgångar sedan.

I IFK var de bästa mittbackarna Risp (lysande!) och Antonsson, samt defensive mittfältaren Erlingmark, och härav följer att matchen inte var lysande ur underhållningssynpunkt, vilket 3-3 till HBK i skott på mål låter förstå. Ericsson, Blåvitts nummer tio, var även han skaplig, dock utan att Blåvitt blev något snäpp vassare när bleke Långås byttes ut mot något mindre bleke Martin Crossa. Crossa hann med ett par nickar mot mål, varav en var IFK:s bästa chans och vi var många som trodde att bollen gick just innanför Connys vänstra stolpe i stället för just utanför.

Men trots en skaplig press på slutet lyckades Blåvitt inte få in bollen, och HBK vann sin tredje raka match, därtill den tredje matchen på raken utan att ha släppt in ett mål. Trots att matchen var ganska jämn känns det som om segern var helt rättvis; utan att skapa några chanser gör man inga mål. Bosse Johansson tyckte att Blåvitt mycket väl kunde fått oavgjort, men då de vore nöjda med det hade det känts som en förlust för oss.

Det brukar vara så att ett lag som tar i snitt två poäng per match vinner serien. För att nå detta mål, 52 poäng på 26 matcher, får HBK inte förlora fler än sju poäng på de återstående matcherna. Sju poäng motsvarar en förlust och två oavgjorda. Nästa match är borta mot Örebro, en match som av hävd är svår för HBK. Men vinst där, så.

0 kommentarer