Fyra generationer Bollklubbare
- Det här med Halmstads Bollklubb, det är inte förhandlingsbart i vår familj. Det bara är så...
Intervjuserie med Tomas Peterson, avsnitt 1.
Tomas Peterson föddes in i Bollklubben. Hans far Sune spelade med i A-laget och hans farfar Einar hade varit med i den första generationens spelare i HBK.
- Min farfar tillhörde ett gäng som bildade en fotbollssektion i IFK Halmstad. Men de var arbetargrabbar och de trivdes aldrig där. Så efter några år så bröt de sig ur och slog sig ihop med killarna som hade bildat Halmstads Bollklubb.
- Min farfar slutade nästan med en gång. Men han var med i det gänget. Sedan stod han som spärrvakt på Örjan i alla år. Ideellt alltså.
Att Tomas skulle gå i sina fäders fotspår var en självklarhet. Redan när han var i treårsåldern förutspådde Kvällsposten honom som en kommande stjärna i Halmstads BK. Tillsammans med sin far, som då tränade juniorlaget, var de med på ett stort foto i tidningen. Tomas minns fortfarande tillfället. Hans far håller upp honom och en boll finns placerad mellan deras huvud.
- Min pappa var med i Bollklubben hela sitt liv. Han dog nu i höstas. Han fick faktiskt en tyst minut mot Hammarby hemma. Det är en av få som fått det de senaste årtiondena. Han har varit allt inom Bollklubben, spelare, ledare, tränare (1960-62), och han var ordförande i Ringen.
När Tomas var ung fanns ingen verksamhet för yngre barn. Men så fort han fick lov att börja spela gjorde han det. Det var när HBK bildade, som det kallades, ett tredje pojklag. Det var för trettonåringar, men Tomas fick vara med trots att han bara var tolv. Karriären gick lika bra som omgivningen förväntat sig. Han var uttagen i elitpojklägret och tiden var snart mogen för A-laget.
- Jag var upplyft i A-truppen efter säsongen -68 och skulle vara med -69. Det var det året jag tog studenten. Då klippte jag och stack. Jag brydde mig inte om det.
Tomas tog beslutet att flytta till Lund för att studera. Valet var inte självklart. Han blev släktens första student vilket inte var oväsentligt. Förutom studierna hade Tomas också börjat spela rockmusik vilket nu var ett stort intresse. Dessutom kände han ett tryck att lyckas med fotbollen. För hans pappa betydde fotbollen och Bollklubben väldigt mycket. Det visste Tomas och kände pressen.
- Det var kanske det viktigaste skälet att jag stack. Jag visste aldrig om jag var med i laget för jag var Sunes grabb eller om jag var det för att jag var bra. Den känslan hade "Affe" också.
- I efterhand, så här när man ser tillbaka, så var det ett viktigt skäl att jag engagerat mig i ungdomsfrågor. För jag vet hur det är.
"Affe" eller Alf, är Tomas lillebror. Han fortsatte med fotbollen och spelade mittback när HBK tog två allsvenska guld på 70-talet.
- "Affe" var ju den som axlade när jag slutade, som tog över då. Han gjorde ju hela karriären sedan. Efter det så har alla hans tre söner spelat i Bollklubben. Den yngste spelar fortfarande.
Tomas söner spelar i Lunds BK och härom året provspelade den äldste av dem för Halmstads BK. Det blev ingenting av det, men hur som helst finns fyra generationer i släkten Peterson representerade i Halmstads Bollklubb.
- Så är det. Så det här med Halmstads Bollklubb, det är inte förhandlingsbart i vår familj. Det bara är så...
Efter det att Tomas lämnade HBK som spelare har han alltid med stort intresse följt med hur det går för föreningen. Det råder ingen tvekan att det finns stora känslor för klubben.
- De enda gångerna jag kan hetsa upp mig är bollklubbenmatcher. Jag lider med laget. När jag inte finns på plats brukar jag lyssna på radion. Jag tittar inte så mycket på TV, men jag följer alltid med vad som händer.
Trots att Tomas kände en press på sig som ungdomsspelare minns han denna tid som ett av de bästa HBK-minnena. En stor händelse i HBK:s historia är silvermatchen mot Djurgården 1955 inför rekordpubliken 19.380, ett publikrekord som står sig fortfarande. Tomas har ett speciellt minne till denna match.
- Det fanns kolstubb runt planen på den tiden och där sprang jag runt. Jag brukade vara alldeles svart när jag kom hem. Jag kommer ihåg att bollen kom ut där jag stod. Jag skulle sparka in bollen och missade inför all publik som tittade på. Jag kastade upp bollen och försökte på nytt och missade igen.
Andra fina HBK-minnen är framförallt seriesegrarna. Tomas nämner div 2-segern 1968, när HBK gick upp i Allsvenskan -70 och givetvis guldet -76.
- Men ett bra minne behöver nödvändigtvis inte vara en seger, det kan även vara en bra match där laget förlorar eller spelar oavgjort, säger Tomas.