Silvergranen och Kolagården
- I de kretsar jag växte upp så delade man in folk, han är bollklubbare, han är halmian, det visste man och det var knivskarpt.
Intervjuserie med Tomas Peterson, avsnitt 2.
Från början var Halmstads Bollklubb en kvartersklubb bildad av ett kompisgäng. Var man Bollklubbare var man en person som var aktiv inom idrotten.
- Man får komma ihåg att det var smågrabbar som bildade denna förening. De var ju förmodligen bara juniorer själva. Och de som kom till där i början, de var ju i samma ålderskategori. De första äldre medlemmarna i klubben, de var ju de här, samma medlemmar alltså som blivit äldre.
Men det dröjde inte särskilt många år förrän laget började dra till sig en publik som sympatiserade med dem. Örjans Valls tillkomst 1922 blev ett lyft för föreningen.
- När de byggde Örjan, så var det en arena, en publikarena. Så man kan tänka sig att åtminstone i samband med att Örjan kom till att det blev publik på matcherna.
Med tiden avancerade HBK i seriesystemen och 1933 gick de upp i Allsvenskan. Men de var inte först i Halmstad med den bedriften. Året innan HBK kvalade Halmia sig upp i högsta serien. Den halländska staden hade nu två klubbar som konkurrerade bland sverigeeliten, men antagonismen mellan de bägge klubbarna började långt tidigare.
- Innan Örjan kom till spelade båda klubbarna på en plan som hette Sommarlust som låg vid Folkparken. Den ägdes av han som var ordförande i Halmia. Så där fick HBK inte riktigt komma till. Så lite av den där gamla antagonismen mellan Halmia och Bollklubben bygger på, eller har sin förankring så tidigt.
- Det finns en parallell mellan Sommarlust och Malmö IP som från början drevs kommersiellt. Ägarna tillhörde folk kring IFK Malmö. Så IFK Malmö fick alltid de bästa träningstiderna och Malmö FF fick inte komma till riktigt.
Killarna som bildade HBK var från arbetarklassen och samhället vid denna tid präglades av klassmotsättningar. Men huruvida det fanns en klassmotsättning mellan HBK och Halmia är inte lika självklar.
- Det fanns det nog. Det fanns definitivt sådana inslag. Men min bild utav detta är ju färgad, det får man inte glömma. Med tanke på min bakgrund kan det inte vara annat.
- Men Halmias ursprungliga upptagningsområde ligger på Nyhem. Där fanns SJ-bostäder där folk som jobbade på järnvägen bodde. Så deras upptagningsområde var ganska proletär den också.
Halmstads Bollklubb har aldrig fått något gratis, med knappa medel har man ändå nått fina resultat och vunnit mot betydligt resursstarkare klubbar. Nu för tiden konkurrerar man med storstädernas klubbar som omsätter betydligt mer pengar. Förr hette antagonisten Halmia och det fanns även då olika förutsättningar och idéer om att dra in pengar.
- Halmia har alltid haft en tradition att ha en rik person som ordförande. En miljonär eller en rik människa som kan putta in lite pengar när det behövs. Det finns många sådana, relativt spektakulära historier genom historien om folk som puttar in pengar i Halmia och det har det aldrig funnits i Bollklubben.
Motsättningarna vid Sommarlust och det faktum att Halmia sponsrades av vissa personer är alltså huvudskälen till den stora antagonismen mellan föreningarna.
- Det fanns också en viss klassmässig skillnad, men jag tror inte man skall övertona det klassmässiga.
Staden var delad i två läger. I vissa områden var man kvast i andra delar var man rödtopp. Motsättningarna kulminerade givetvis då det var derby.
- Vad man definitivt kan säga är att det fanns en rivalitet och jag vet ju att på 30 och 40-talet att hade de spelat derby på söndagen, och det ena laget hade vunnit, så var det alltid en betydande andel som jobbade på fabrikerna som inte var där på måndagen.
Tomas som är uppvuxen på Furet, minns rivaliteten med egen erfarenhet.
- I de kretsar jag växte upp så delade man in folk, han är bollklubbare, han är halmian, det visste man och det var knivskarpt. Så det fanns, även om jag kanske överbetonar det, eftersom jag levde mitt i det. För min del var detta 50-talet. Men det med animositeten fanns på 30-talet och framåt.
Med tiden har motsättningarna mellan HBK och Halmia avtagit. 1979 spelade både Halmia och HBK i Allsvenskan, därefter har ISH rasat i seriesystemet och kan i dag knappast kallas som någon sportslig rival i alla fall. Men för vissa är det svårt att glömma historien och gräva ner stridsyxan.
- De sista 20, 30 åren har jag försökt att prata med min pappa om det här. Fortfarande till sin döds dag så delade han upp människor, vad de var för några. I hans generation hittar man detta fortfarande.
Motsättningarna mellan klubbarna var inte bara en idrottslig strid. Ofta fick man en stämpel på sig beroende på vilket lag man höll på. Klubbtillhörigheten fick ofta skulden när det egentligen låg andra faktorer bakom. Tomas förklarar bakgrunden till att rivalitet mellan grupper av människor uppkommer.
- Det är samma typ av rivalitet som du hittar i många andra svenska städer och det är egentligen det gamla byslagsmålet i sin moderna specificerade form. Man ska ha något som är vi. Och för att ha något som är vi, så måste man ha något som är dom.
Idag ser vi en tendens att våldet breder ut sig mellan supportergrupper. Trots att rivaliteten bland fans var på många sätt större förr, så är det sällsynt att det urartade i slagsmål. I derbyna på Örjans Vall var känslorna heta på läktarna, men höll sig inom tillåtna gränser.
- Slagsmål finns inte dokumenterat vad jag vet. Men det fanns ju helt klart en rivalitet. Vi hade Silvergranen och Kolagården på varsin sida om gamla ståplatsläktaren.
Kolagården var platsen för halmiaanhängarna och låg där gästande supportrar finns idag. Vid Silvergranen höll HBK:arna till och fanns vid andra hörnet, på samma långsida som Kolagården.
- Derbyna var ju hemska för en sådan som mig. Jag har aldrig varit så nervös i mitt liv som jag var under de där derbyna. Återigen färgad av min uppväxt, men den känslan har jag kvar fortfarande. Det finns ingenting som kommer att kunna engagera mig så mycket någonsin som derbyna gjorde, de var hemska.
