Rubrik saknas
Efter 3-0-exorcismen av gamla spöket Gefle IF är det många HBKare som ser fram emot en behagligare höst. Men det är ju först nu som det jobbiga börjar på allvar.
När Fotbolldirekt.com pratade med Janne inför matchen igår hade han följande att säga om den kommande motståndaren:
- Jag har inte så mycket att säga om dem eftersom jag inte bryr mig om längre vilka vi möter. Vi måste komma i ordning först och hitta vårt spel innan vi kan börja fokusera på vilket lag det är som är på andra sidan.
För. Fan.
All respekt för Janne. En fantastisk tränare och person, som jag beundrar mer än vad som antagligen är sunt. Men nog borde man ha kommit fram till den här slutsatsen betydligt tidigare. Säg, för ett år sen? Då stod Janne och spelarna där bland ruinerna av det fantastiska lag - och spel - som var en hårsmån (och bristande skånsk moral) från en sensationell serieseger 2004. Man hade tagit en poäng på sju matcher och hade extremt svårt att skapa några riktigt vassa lägen framåt. Man såg ut som en solklar nedflyttningskandidat.
Under den här dystra perioden fanns dock en liten strimma av hopp - en viss isländsk anfallare som värvats sommaren dessförinnan började komma igång och gjorde flera mål. Tyvärr bara ett i varje match, och motståndarna gjorde alltid fler. Men det skulle vända. I kraft av en god trupp lyckades HBK lyfta sig under hösten, men det var inte med några stora marginaler man klarade sig kvar. I år, var det tänkt, skulle HBK skörda frukterna av den rutin som förvärvades under förra säsongens ökenvandring. Men tji fick man.
HBK visade visserligen upp en imponerande lagorganisation tidigt på säsongen, och släppte endast in ett mål på de första fem matcherna. Detta faktum hamnade dock helt i skuggan av att man samtidigt inte gjorde ett enda mål framåt. Det första målet - och med det också den första segern - skulle dröja till den sjunde omgången. Vi såg HBK spela ut Djurgården på Örjans Vall och Hammarby på Söderstadion, men målen vägrade komma. Självförtroendet tycktes saknas, fullständigt. Anledningen till detta föreföll dock dunkel - i laget fanns ju såväl långdistansspecialisten Dusan Djuric som regerande skyttekungen Gunnar Heidar Thorvaldsson.
Efter sommaruppehållet hoppades vi att det äntligen skulle lossna. Gunnar hade sålts, men ersattes av rutinerade Magnus Arvidsson. Dessutom kom vår gamle favorit Micke "Gus" Rosén tillbaka efter sina utflykter i söderöver. Träningsmatcherna gav positiva besked, åtminstone offensivt - på tre matcher gjorde Bollklubben hela femton mål, varav fyra mot vårens succélag Elfsborg. Det skulle dock visa sig vara något av en chimär.
Första matchen efter uppehållet ägde rum på Örjans Vall, mot ett lag som man tidigare haft lätt för men nu inte betvingat på tre år - IFK Göteborg. Vi vet hur det gick: HBK blev fullständigt avklädda, förnedrade, utskämda och bortkollrade. IFK spelade lugnt och sansat och kunde utan att behöva förta sig åka hem med tre busenkla poäng. HBKs from hade nått sitt nadir, sin absolut lägsta punkt. Och detta just när allt ju skulle vända.
Problemet var just grundspelet. Det där enkla, det trygga, det man ska kunna luta sig mot och hålla fast i när åskan går. Men det fanns inte där. Man kom fel i positionerna, men slog bort bollen utan styrsel så fort man hade den - för det fanns ingen som gjorde en bra löpning och gav bollhållaren något alternativ. HBK var fullständigt chanslösa och fick finna sig i att sträcka vapen åt obehagliga Blåvitt än en gång (den söta hämnd som en dag kommer omfattar nu två förnedrande förluster med fyra mål i baken, förutom den uppenbara skandalinsatsen av "Kamraterna" den där lördagen i oktober 2004. Japp, den ska sannerligen bli söt - ljuv som en kall sorbet).
I nästa match blev det förlust igen, 0-3 borta mot AIK. Men det här var ett fall framåt. I första halvlek fanns där plötsligt en defensiv organisation igen, en som kunde stå emot en kvick och påhittig gulsvart offensiv utan större åthävor. Efter att AIK till slut fick in ett ledningsmål i början av andra kom HBK in i spelet allt mer och även om man inte hade några riktigt sylvassa chanser skapade man åtminstone en del framåt. Med Martin Fribrock i spetesen etablerade man ett eget spel. Och i första hade anfallsduon Arvidsson/Tahirovic visat upp lovande takter.
Mot Gefle igår fick man till slut utdelning. För att man valt att fokusera på sitt eget spel? Kanske. HBK gjorde tre snygga mål och höll tätt bakåt. Gefles chanser blev aldrig särskilt farliga. Så är det då klart nu? Har man hittat sitt spel, kommer vi att slippa genomklappningar av det slag vi sett lite för många av i år? Antagligen inte. Segern igår var skön - inte tu tal om saken. Men den är inget värd om man inte bygger vidare på den med sans. Precis som var underbara defensiv i våras. Vem minns den nu, förutom vi fanatiker? Vad var den värd, när vi inte lyckades kapitalisera på det goda spelet genom att kröna det med mål? Svaren är enkla - ingen, och inte ett skit.
När inget funkar är det det egna spelet man ska lägga fokus på. Anpassa sig efter motståndaren kan man göra när grundspelet sitter där det ska.
Det är nu det svåra börjar. HBK måste jobba ännu mer nu, ännu hårdare. Vackra mål är inte mer värda än fula, men fula mål är mer värda än vackert spel. Vilja, mod, fokus och måttfullhet. Börjar man bli imponerade av sig själva är man ute på djupt vatten, och försedd med ett bälte av blyvikter. Man må ha ett lag som på pappret är vida bättre än Öster, men det är inget värt om man inte är beredd att lägga ned det hårda arbete som krävs för att uppfylla den potential man har. Om man inte vill vinna mer än sin motståndare, om man inte törs spela ut, om man inte är 100% fokuserad på uppgiften som ligger rakt framför en. Om man inte vet när man ska satsa framåt, och när man ska säkra bakåt. Man är aldrig bättre än sin senaste match - det är aldrig mer sant för HBK än nu. Men det gäller att tänka på att man faktiskt inte heller per automatik ens är så bra. 3-0 mot Gefle är värt så mycket mindre om man gör ett par tama insatser mot bottenkollegan Öster.
Ante har hittat sin roll utmärkt. Han spelar som Gilberto, som Makéléle eller - varför inte - som Didier Deschamps runt 1996. Det är fantastiskt att se. Martin Fribrock börjar hitta formen till vänster. Peter Larsson minskar vår saknad av Zvirre och vi har en rutinerad kvartett i Arvidsson, Jönsson, Svensson och Gus som balanserar den unga, råa talangen hos spelare som Emra, Jeppe Westerberg och Ajsel Kujovic. Och hey - Dulle gjorde mål igen (snett - inåt - bakåt - det är en segerramsa; Janne, låt grabbarna tatuera in det här på armar och handryggar, måla det i meterhöga bokstäver på omklädningsrummets väggar!).
Ni vet vad vi vill, och vi vet att ni kan.
Killar: glöm oflytet vi har haft, glöm de strålande insatserna mot Dif och Bajen, glöm IFK, glöm Sporting, glöm cupmatchen mot Gefle och glöm den fina segern igår - det är år noll, bladet är helt blankt och det är ert jobb att fylla det.
Vad vill ni att det ska stå?